Konsten att färga garn, tråd, tyg och andra material med hjälp av färgämnen var känd redan före Abrahams tid och är troligen lika gammal som vävkonsten. Israeliterna använde bland annat blått och kermesrött garn och purpurrödfärgad ull till tältboningen och prästernas kläder. (2Mo 25–28, 35, 38, 39) Färgning utfördes till att börja med i hemmet, men efter hand blev det på många platser en ganska stor kommersiell verksamhet. Forntidens egyptier var kända för sina färggranna tyger (Hes 27:7), och efter Egyptens tillbakagång blev Tyros och andra feniciska städer viktiga centra för färgning.

Metoder. Färgningsmetoderna varierade från plats till plats. Ibland var det garnet som färgades, medan man i andra fall färgade det färdiga tyget. Det verkar som om garnet doppades i färgbadet två gånger och att det därefter kramades ur, så att den dyrbara färgen kunde återanvändas. Garnet lades sedan ut på tork.

Olika material behandlades på olika sätt. Ibland, om än sällan, var fibrerna naturligt mottagliga för färgämnet. Men när detta inte var fallet måste materialet först behandlas med ett betmedel, ett ämne som gjorde att färgämnet kunde bindas starkare till fibrerna. För att ett ämne skall kunna användas som betmedel måste det vara mottagligt för färgämnet, så att det kan blanda sig med det och bilda en mer svårlöslig sammansättning. Fynd visar att egyptierna använde betmedel vid färgning. Tre av de färger som de använde var rött, gult och blått, och det sägs att man inte kan ha fått sådana färgämnen att fästa utan att använda oxider av arsenik, järn och tenn som betmedel.

Djurhudar garvades troligtvis innan de färgades. I det nutida Syrien har man garvat baggskinn med sumak och därefter färgat dem. När färgen torkat har skinnet smorts in med olja och polerats. Skor och andra lädervaror som beduiner använder har färgats röda på detta sätt och kan mycket väl påminna om de ”rödfärgade baggskinn” som användes till tältboningen. (2Mo 25:5)

Av intresse när det gäller färgade material är en inskrift som assyrierkungen Tiglat-Pileser III lät göra på en byggnad. Efter att ha berättat om sina fälttåg mot Palestina och Aram (Syrien) säger han att han mottog tribut av en viss Hiram av Tyros och av andra  härskare, bland annat i form av ”linneklädnader med mångfärgade utsmyckningar, blåfärgad ull, purpurfärgad ull ... och även lamm vars skinn hade sträckts och färgats i purpur, (och) vilda fåglar vars utbredda vingar var blåfärgade”. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 282, 283)

Färgämnen. Man utvann färgämnen ur både växter och djur. I Palestina utvann man gult färgämne ur bladen från mandelträd och ur malda granatäppelskal, medan fenicierna också använde gurkmeja och safflor. Hebréerna kan ha utvunnit svart färgämne ur barken på granatäppelträdet och rött ur krapprot (Rubia tinctorum). Ur indigoväxter (Indigofera tinctoria), som troligen fördes till Palestina från Egypten eller Syrien, kunde man utvinna blått färgämne. En metod som användes för att färga ull purpurröd gick bland annat ut på att man lät ullen ligga i druvsaft över natten och beströdde den med pulvriserad krapp.

Kermesrött, karmosinrött och scharlakansrött framställdes av den äldsta källan till färgämne som man känner till, en växtsugare i familjen Kermesidae (kermessköldlus, Kermes ilicis, tidigare kallad Coccus ilicis). Eftersom honan, som är ungefär lika stor som en körsbärskärna, liknar ett bär kallade grekerna honan kọkkos, som betyder ”bär”. Det arabiska namnet på insekten är qirmiz eller kermez, som det svenska ordet ”kermes” kommer från. Denna insekt finns i hela Mellanöstern. Det är bara äggen som innehåller det högröda färgämnet, som är rikt på karminsyra. Mot slutet av april fäster sig de vinglösa honorna, som är fyllda med ägg, med hjälp av sin snabel på kvistarna och ibland på bladen på kermeseken (Quercus coccifera). De samlas så in och torkas, och den värdefulla färgen utvinns genom att de kokas i vatten. Det var detta röda färgämne som man i stor utsträckning använde till tältboningens utrustning och översteprästens kläder.

Färgämnet purpur utvanns ur blötdjur, till exempel snäckor som Murex trunculus och Murex brandaris. Dessa djur har en liten körtel som innehåller en enda droppe vätska. Från början har vätskan gräddliknande färg och konsistens, men när den utsätts för luft och ljus ändrar den gradvis färg och blir antingen mörkviolett eller purpurröd. Dessa snäckor finns längs Medelhavskusten, och färgämnet som utvinns ur dem varierar i nyans från plats till plats. De största exemplaren öppnade man en och en och avlägsnade försiktigt den dyrbara vätskan, medan de små krossades i mortel. Eftersom man fick tämligen lite vätska från varje snäcka, var det kostsamt att samla in de mängder som behövdes. Färgämnet var därför dyrt, och purpurfärgade kläder blev ett kännetecken på välstånd och hög ställning. (Est 8:15; Lu 16:19) Det verkar som om man dessutom fick blått färgämne från en mussla.

Forntidens Tyros blev känt för en purpur eller ett mörkt karmosinrött färgämne som kallades tyrisk purpur. Tyrierna skall ha använt en metod för dubbelfärgning, men man vet inte vilken blandning de använde. De fick dock utan tvivel färgämnet från snäckor i släktena Murex och Purpura. Man har funnit stora högar av tomma snäckskal (arten Murex trunculus) längs kusten vid Tyros och i närheten av Sidon. När Jehova talade om den feniciska staden Tyros sade han att den hade purpurrödfärgad ull och andra färgade material och att den bedrev handel med sådana varor. (Hes 27:2, 7, 24; se FÄRGER.)