En person som ägnar sig åt att fånga fåglar. (Ord 6:5; Ps 124:7) Det verkar som om man bland hebréerna främst fångade fåglar med hjälp av fällor, snaror och nät. Man kan också mycket väl ha använt andra redskap, till exempel pil och båge eller slunga.

Efter den stora översvämningen på Noas tid fick människorna lov att äta fåglar vars blod hade fått rinna av. (1Mo 9:2–4) Den mosaiska lagen förbjöd senare israeliterna att äta vissa fåglar, men många fåglar betraktades som ”rena” och fick ätas. (5Mo 14:11–20) När man under jakt fångade en fågel skulle man låta blodet ”rinna ut och täcka över det med stoft”. (3Mo 17:13, 14) Förutom att fåglar användes till mat (Neh 5:18; 1Ku 4:22, 23) kunde några, särskilt unga duvor och turturduvor, användas till offer (3Mo 1:14). Några av de duvor som såldes i templet i Jerusalem på Jesu tid levererades troligtvis av fågelfångare. (Joh 2:14, 16) Fåglar som hade praktfull fjäderdräkt eller sjöng vackert såldes troligen som sällskapsfåglar. (Jfr Job 41:5; 1Ku 10:22.)

Fällor och snaror. Av de hebreiska ord som avser fällor och snaror anses två (mōqẹsh och pach) huvudsakligen beteckna fällor och snaror som användes av fågelfångare. Somliga menar att mōqẹsh (”snara”; Am 3:5) var en snara som utlöstes av fågelfångaren (eller en grupp fågelfångare), medan pach (Job 22:10; Ps 91:3) var en fälla som automatiskt slog igen så snart fågeln kom in i den. Fågeln lockades in i fällan med hjälp av lockbete. (Ord 7:23) Det hebreiska ordet för ”fågelfångare” (jaqụsh eller jaqọ̄sh) kommer från verbroten jaqọsh, som betyder ”lägga ut en snara”. (Jer 50:24)

Forntidens fågelfångare måste studera de olika fåglarnas vanor och egenheter och använda väl genomtänkta metoder för att dölja och kamouflera fällorna. (Jfr Job 18:10; Ps 64:5, 6; 140:5.) På grund av ögonens placering på sidorna av huvudet har de flesta fåglar ett bredare synfält än människor. Vissa fåglar kan också urskilja föremål som befinner sig så långt bort att människor måste använda kikare för att kunna se dem. Denna skarpa syn och fåglars naturliga försiktighet understryker sanningen i ordspråket: ”Det är ju meningslöst att breda ut fångstnätet inför ögonen på det som har vingar.” (Ord 1:17)

Människor, som inte kan förutse framtiden och som bara har små möjligheter att avvärja  olyckor, liknas vid ”fåglarna som fångas i fällan [hebr.: bappạch], ... snärjda i en olyckans tid, när den plötsligt drabbar dem”. (Pre 9:12) De rättfärdiga konfronteras med lockelser, lömska snaror och dolda fällor; de onda försöker på olika sätt fresta dem för att få dem att falla i moraliskt och andligt avseende. (Ps 119:110; 142:3; Hos 9:8) Falska profetissor fördöms för att de ”jagar och fångar ... själar som om de var flygande skapelser”. (Hes 13:17–23) Men eftersom Jehova är med sina trogna tjänare kunde psalmisten säga: ”Vår själ är som en fågel som har kommit undan ur fågelfångarnas fälla. Fällan är sönderslagen, och vi har kommit undan.” (Ps 124:1, 7, 8) Han bad: ”Bevara mig för den fälla [fach] som de har lagt ut för mig, för de ondas snaror [umoqeshọ̄th, feminin pluralform av mōqẹsh]. De gudlösa skall allesammans falla i sina egna nät, medan jag går oskadd förbi.” (Ps 141:9, 10)