Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Fåglar

Fåglar

Fåglar är jämnvarma fjäderklädda ryggradsdjur som är ovipara, dvs. lägger ägg. I Bibeln omnämns fåglar på omkring 300 ställen, och omkring 30 arter nämns vid namn. Det talas om deras förmåga att flyga, som ofta gör att de kommer undan sina fiender (Ps 11:1; Ord 26:2; 27:8; Jes 31:5; Hos 9:11), om att de slår sig ner i träd (Ps 104:12; Mt 13:32), att de bygger bon (Ps 84:3; Hes 31:6), att de offras, särskilt unga duvor och turturduvor (3Mo 1:14; 14:4–7, 49–53), att de och deras ägg används till mat (Neh 5:18; Jes 10:14; Lu 11:11, 12) och att Gud har omsorg om dem (Mt 6:26; 10:29; jfr 5Mo 22:6, 7).

Fåglarna var bland de första levande själarna på jorden. De skapades på den femte skapelsedagen tillsammans med havsdjuren. (1Mo 1:20–23) Det hebreiska ord som oftast används om fåglar i Bibeln är ‛ōf, som har grundbetydelsen ”flygande skapelse” (1Mo 1:20) och därför inte används bara om fåglar utan också om bevingade insekter. (Jfr 3Mo 11:13, 21–23.) Det hebreiska ordet tsippọ̄r, som är en sammanfattande benämning på fåglar i allmänhet, förekommer också på många ställen. (1Mo 7:14) Ett tredje hebreiskt ord, ‛ạjit, används enbart om rovfåglar.

I de grekiska skrifterna används orden ọrneon, som helt enkelt betyder ”fågel” (Upp 18:2), och peteinọn och ptēnọs, som båda ordagrant betyder ”flygare”. (Rom 1:23; 1Kor 15:39; jfr Int.) I Apostlagärningarna 17:18 kallade de athenska filosoferna Paulus för ”pratmakare”. Här används ett grekiskt ord (spermolọgos) som man egentligen brukade använda om fåglar som pickade frön, men i bildlig bemärkelse användes ordet om en person som får tag i en matbit här och en matbit där genom att tigga eller stjäla. I det här fallet användes det om en som upprepar lösryckta upplysningar som han har snappat upp, en pratmakare som kommer med tomma ord.

När man studerar fåglarna ingående finner man övertygande bevis för att de, precis som Bibeln säger, är skapade av Gud. Både fåglar och kräldjur lägger ägg, men kräldjuren är växelvarma och ofta relativt långsamma, medan fåglarna är jämnvarma och hör till de mest aktiva av alla skapelser på jorden. Fåglarna har också ovanligt hög hjärtslagsfrekvens. Den evolutionära uppfattningen att kräldjurens fjäll och framben till sist utvecklats till fjäderklädda vingar är både fantasifull och ogrundad. Det är sant att fossil av de fåglar som forskare kallar Archaeopteryx (forntida vinge) och Archaeornis (urfågel) visar att de hade tänder och en ryggrad som slutade i en lång svans, men också att de var fullständigt fjäderklädda, hade fötter som var anpassade för att hålla tag om grenar och hade fullt utvecklade vingar. Man har inte funnit några övergångsformer, med fjäll som håller på att utvecklas till fjädrar eller framben som håller på att bli vingar, något som skulle ge stöd åt evolutionsteorin. Som aposteln Paulus uttryckte det är fåglarnas ”kött” av ett annat slag än de andra skapelsernas. (1Kor 15:39)

Psalmisten uppmanade de ”bevingade fåglarna” att lovprisa Jehova (Ps 148:1, 10), och det gör fåglarna verkligen genom det sätt de är skapade på. En fågel kan ha från 1 000 till över 20 000 fjädrar. Varje fjäder består av ett skaft med hundratals strålar, och varje stråle har flera hundra bistrålar, som i sin tur har hundratals små hakar. En enda 15 cm lång vingpenna från en duva kan följaktligen ha flera hundra tusen bistrålar och miljontals hakar. Fåglarnas kropp och vingar är konstruerade med hänsyn till aerodynamiska principer på ett sätt som är långt mer sinnrikt och effektivt än moderna flygplan är konstruerade. Att fåglarna är så lätta beror delvis på att deras skelettben är ihåliga. En fregattfågel, som har ett vingspann på över 2 m, har således ett skelett som väger bara 110 g. De ihåliga vingbenen hos stora segelflygande arter har invändiga benbryggor som påminner om de förstärkningar som finns i flygplansvingar.

Innan den stora översvämningen kom tog Noa med sig fåglar in i arken parvis, ”enligt deras arter”, för att bevara dem vid liv. (1Mo 6:7, 20; 7:3, 23) Det går inte att säga med säkerhet hur många fågelarter det fanns vid den tiden, eftersom en del arter har dött ut, även på senare tid. Men det är intressant att en nutida vetenskaplig klassifikation enligt The New Encyclopædia Britannica (1985, bd 15, sid. 14–106) delar in fåglarna i bara 221 familjer, däribland några som nu är utdöda eller kända bara genom fossil. Det finns naturligtvis tusentals arter och underarter inom dessa familjer. (Se ARK nr 1.)

Efter den stora översvämningen frambar Noa ”rena flygande skapelser” som offer tillsammans med andra djur (1Mo 8:18–20), och Gud tillät att människorna åt fåglar under förutsättning att de inte åt blodet. (1Mo 9:1–4; jfr 3Mo 7:26; 17:13.) Att vissa fåglar vid den tiden betraktades som ”rena” betyder uppenbarligen att Gud på ett eller annat sätt hade tillkännagett att de var godkända som offer. När det gäller vilka fåglar som fick ätas visar Bibelns skildring att inga fåglar betecknades som ”orena” före den mosaiska lagens tid. (3Mo 11:13–19, 46, 47; 20:25; 5Mo 14:11–20) Det nämns inte uttryckligen i Bibeln varför vissa fåglar betraktades som ceremoniellt ”orena”. De flesta av dessa fåglar var rovfåglar eller asätare, men inte alla. (Se HÄRFÅGEL.) Det här förbudet upphörde att gälla i och med att det nya förbundet instiftades, vilket Gud visade Petrus i en syn. (Apg 10:9–15)

I några bibelställen kan det vara svårt att avgöra exakt vilken fågelart som avses. Lexikografer låter sig i allmänhet vägledas av vad ordets rot betyder, eftersom den för det mesta är beskrivande, men också av vad sammanhanget säger om fågelns levnadssätt och hemvist och av vilka fåglar som nu lever i Bibelns länder. I många fall menar man att namnen är onomatopoetiska, dvs. ljudhärmande.

Palestina är med sin varierade topografi, som innehåller allt från kalla bergstoppar till djupa brännheta dalar och allt från torra öknar till kustslätter, och med sitt läge vid Medelhavets sydöstra hörn av naturliga skäl en plats där det finns många fågelarter. Berget Hermon i norr är snötäckt under en stor del av året, men 20 mil söderut, vid nedre Jordandalen och Döda havet, är klimatet varmt och tropiskt. Varje zon – den alpina, den tempererade, den tropiska och den ökenartade – har sitt speciella fågelliv. (Ps 102:6; 104:16, 17) Dessutom ligger Palestina i ett av de viktigaste stråk som följs av storkar, turturduvor, vaktlar, tornseglare, svalor, bulbyler, gökar och andra flyttfåglar som flyttar norrut från Afrika på våren och söderut från Europa och Asien på hösten. (HV 2:11, 12; Jer 8:7) Det beräknas att man under loppet av ett år kan få se omkring 470 fågelarter i Palestina. Eftersom en stor del av skogarna och den övriga vegetationen i området har försvunnit under århundradenas lopp, är det troligt att fågellivet var ännu rikare på Bibelns tid.

Det är särskilt anmärkningsvärt att det finns så många rovfåglar (hebr.: ‛ạjit) i Palestina, däribland örnar, hökar, falkar, glador och gamar. När Abraham skulle frambära ett offer försökte rovfåglar slå ner på offerdjuren, och han var tvungen att jaga bort dem gång på gång ända tills solen gick ner. (1Mo 15:9–12; jfr 2Sa 21:10.) När sådana fåglar söker efter föda förlitar de sig på sin mycket skarpa syn, inte på sitt luktsinne, som är förhållandevis dåligt.

Den välkända bilden av en skock asätande fåglar runt ett kadaver användes ofta för att varna en fiende för kommande olycka (1Sa 17:44, 46) och ingick i flera inspirerade profetiska varningar till Israels folk och dess härskare (5Mo 28:26; 1Ku 14:11; 21:24; Jer 7:33; 15:3) och till främmande nationer. (Jes 18:1, 6; Hes 29:5; 32:4) Den som Jehova använde för att verkställa sina domar framställdes därför bildligt som en ”rovfågel”. (Jes 46:11) Om en stad eller ett land skulle ödeläggas, sades det att fåglar som håller till på ödsliga platser skulle bo där (Jes 13:19–21; jfr Upp 18:2) eller att fåglarna skulle fly därifrån. (Jer 4:25–27; 9:10; 12:4; Hos 4:3; Sef 1:3) Den proklamation som går ut till alla fåglarna om att de skall samlas för att äta liken av Gog i Magog och hans styrkor (Hes 39:1–4, 17–21) har en parallell i en proklamation i Uppenbarelseboken, där nationernas härskare och deras härar, som en följd av att Kristus Jesus som kung verkställer dom, blir till föda för ”alla fåglarna som flyger i midhimlen”. (Upp 19:11–21; se som kontrast till detta Guds tröstande ord till sitt folk i Hos 2:18–20.)

Det var förbjudet för israeliterna att tillbe bilder av fåglar som en symbol för den sanne Guden (5Mo 4:15–17), men tillbedjan av fåglar var utbredd i de hedniska nationerna, särskilt i Egypten. (Rom 1:23) I egyptiska gravar har man funnit hundratals mumifierade fåglar, särskilt falkar, gamar och ibisar, fåglar som egyptierna betraktade som heliga. Enligt uppgift finns det i de egyptiska hieroglyferna 22 olika fågeltecken.