En person som befinner sig i slaveri, landsflykt, fängelse eller har berövats friheten på något annat sätt, i synnerhet en som tagits till fånga i krig. (4Mo 21:1) I forna tider tog man inte bara föremål och boskap som krigsbyte, utan ofta också invånarna i erövrade städer och områden. (1Sa 4:11–5:12; 1Kr 5:21; 2Kr 14:14, 15; Am 4:10) I Bibeln talas det om fångar redan på patriarkernas tid. Den förste som nämns är Lot, som blev tillfångatagen av Kedorlaomers styrkor och sedan befriad av Abraham. (1Mo 14:14; 31:26; 34:25–29) Även om Job inte var krigsfånge, befann han sig i viss bemärkelse i ett fånget tillstånd tills Jehova befriade honom ur hans elände. (Job 42:10)

När israeliterna drog in i det utlovade landet för att ta det i besittning vigde de vissa städer och deras invånare åt tillintetgörelse. Så var till exempel fallet med Jeriko, förstlingen av deras erövringar. (Jos 6:17, 21) När de intog städer som inte var vigda åt tillintetgörelse fick de inte våldta kvinnorna, så som de hedniska folken gjorde. Om de ville ta en tillfångatagen kvinna till hustru var det vissa  krav som först skulle uppfyllas. (Klag 5:11; 4Mo 31:9–19, 26, 27; 5Mo 21:10–14)

När israeliterna hade varit otrogna mot Jehova hände det att han tillät att de blev bortförda som fångar av fiendenationer som anföll dem. (2Kr 21:16, 17; 28:5, 17; 29:9) De mest anmärkningsvärda exemplen på detta inträffade på 700- och 600-talen f.v.t., då tusentals israeliter blev tagna som fångar och bortförda i landsflykt av de assyriska och babyloniska världsmakterna. (Se FÅNGENSKAP.) Profeterna Ahia och Jeremia hade förutsagt denna nationella katastrof. (1Ku 14:15; Jer 15:2) Även Mose hade varnat israeliterna och sagt att deras söner och döttrar skulle ”gå bort i fångenskap” som straff för olydnad mot Jehova, men han hade också sagt att fångarna en dag skulle få vända tillbaka om de ändrade sinne. (5Mo 28:41; 30:3) Salomo förutsåg att israeliterna skulle komma att bli bortförda i fångenskap till följd av sin trolöshet, och han bad att Jehova skulle befria fångarna om de ångrade sig. (1Ku 8:46–52; 2Kr 6:36–39; se också 2Kr 30:9; Esr 9:7.)

Behandlingen av fångar varierade alltefter omständigheterna. Ibland fick de stanna kvar i sitt eget land, under förutsättning att de betalade tribut och inte satte sig upp mot sin nye herre. (1Mo 14:1–4; 2Sa 8:5, 6; 2Ku 17:1–4) En besegrad monark kunde ibland få fortsätta att regera som vasallkung, men det kunde också hända att någon annan blev insatt i hans ställe. (2Ku 23:34; 24:1, 17) I vissa fall dödade man ett stort antal fångar, som exempelvis de 10 000 som kastades ner från en brant klippa, så att de alla krossades. (2Kr 25:12) Vissa erövrare behandlade sina fångar mycket grymt, till exempel genom att hänga upp dem i händerna (Klag 5:12), skära av dem näsan och öronen (Hes 23:25), göra dem blinda med glödgat järn, sticka ut deras ögon med spjut eller dolkar (Dom 16:21; 1Sa 11:2; Jer 52:11) eller skära upp de havande kvinnorna (Am 1:13). De sadistiska assyrierna, som var kända för sin stora grymhet, har på monument skildrat hur de band sina fångar och sedan flådde dem levande.

Fångar sattes många gånger till tvångsarbete (2Sa 12:29–31; 1Kr 20:3), användes som slavar eller såldes vidare (1Sa 30:1, 2; 2Ku 5:2; Jes 14:3, 4). Erövrare roade sig ofta med att binda ihop fångar med rep runt halsen (jfr Jes 52:2) eller slå dem i bojor (2Ku 25:7) och föra bort dem ”nakna och barfota och med blottad bak”, för att förödmjuka och förnedra dem (Jes 20:4).

Att judiska fångar skulle befrias och få återvända hem igen var det glada temat i många profetior. (Jes 49:24, 25; Jer 29:14; 46:27; Hes 39:28; Hos 6:11; Joel 3:1; Am 9:14; Sef 3:20) Psalmisten såg också fram emot den tid då ”Jehova låter de fångna av sitt folk vända tillbaka”. (Ps 14:7; 53:6; 85:1; 126:1, 4) Många av dessa profetior uppfylldes i liten skala från och med 537 f.v.t., då en kvarleva av de fångar som hade befunnit sig under persiskt herravälde började strömma tillbaka till Jerusalem för att bygga upp staden och dess stora tempel. (Esr 2:1; 3:8; 8:35; Neh 1:2, 3; 7:6; 8:17) Om vissa av Jehovas folks fiender sägs det uttryckligen att de själva skulle bli bortförda i fångenskap. Detta gällde till exempel sådana nationer som Babylon (Jes 46:1, 2; Jer 50:1, 2), Egypten (Jer 43:11, 12; Hes 30:17, 18) och Moab (Jer 48:46).

Jesus citerade profetian i Jesaja 61:1, 2 och tillämpade den på sig själv som den som var utsänd av Jehova ”till att predika frigivning för de fångna och återställelse av synen för de blinda”. (Lu 4:16–21) Aposteln Paulus hämtade vid flera tillfällen sina illustrationer från det forntida bruket att ta fångar. (Ef 4:8; 2Kor 10:5) I Bibelns sista bok framhålls principen: ”Om någon är ämnad för fångenskap, så går han bort i fångenskap.” (Upp 13:10)