Det hebreiska ordet jalạdh betyder ”föda”, ”bli mor till”, ”avla”, ”bli far till”. (1Mo 4:1, 2; 16:15; 30:39; 1Kr 1:10) Av detta ord bildas orden jẹledh (”barn” [1Mo 21:8]), mōlẹdheth (”födelse”, ”hem”, ”släktingar” [1Mo 31:13, not]) och tōledhọ̄th (”upprinnelser”, ”historisk berättelse”, ”tillkomsthistoria”, ”tillblivelse”, ”släkt(lednings)historia” [1Mo 2:4, not; Mt 1:1, not]). Det hebreiska ordet chil (el. chul), som i första hand används om att ha födslosmärtor, används i Job 39:1 och Ordspråksboken 25:23 i betydelsen att föda under födslovånda eller frambringa som under födslosmärta. (Jfr Jes 26:17, 18; se FÖDSLOSMÄRTOR.) Det grekiska ordet gennạō betyder ”bli far till”, ”bli mor till”, ”föda”, ”bli född”. (Mt 1:2; Lu 1:57; Joh 16:21; Mt 2:1) Tịktō återges med ”föda”. (Mt 1:21)

Salomo sade att det finns ”en tid att födas”, och hos människan kommer den tiden normalt omkring 280 dagar efter befruktningen. (Pre 3:2) För föräldrarna är den dag då deras lilla barn föds vanligtvis förknippad med stor glädje, men enligt den vise kung Salomo är den dag man dör bättre än den dag man föds, förutsatt att man har gjort det som är gott och skapat sig ett gott namn hos Gud. (Lu 1:57, 58; Pre 7:1)

Barnmorskor har hjälpt till vid förlossningar sedan urminnes tider. Till hjälp för både modern och barnmorskan använde man  något slags födelsestol (förlossningsstol). Den kan ha bestått av två stenar eller tegelstenar som kvinnan hade som stöd under förlossningen. (2Mo 1:16) Det hebreiska ord som i Andra Moseboken har återgetts med ”födelsestol” (’ovnạjim) är besläktat med ordet för ”sten” och förekommer bara på ett ställe till i Bibeln (Jer 18:3), där det återges med ”drejskiva”. Ett uppslagsverk säger: ”Ordet står på båda ställena i dualis (tvåtalsform), vilket utan tvivel anger att drejskivan hade två skivor och antyder att födelsestolen på liknande sätt bestod av två delar.” (The International Standard Bible Encyclopedia, bd 1, 1979, sid. 516) Forntida hieroglyfinskrifter bekräftar att man använde sådana födelsestolar i Egypten.

Av Hesekiel 16:4 får vi veta vad som gjordes omedelbart efter födseln, vanligtvis av barnmorskan, även om den beskrivningen är bildlig. Navelsträngen klipptes av, barnet tvättades, gneds in med salt och lindades i tygremsor. Saltet kan möjligtvis ha använts för att huden skulle stärkas och dras samman. Barnet lindades från topp till tå, precis som man också gjorde med Jesus (Lu 2:7), så att det nästan såg ut som en mumie. På det sättet hölls kroppen varm och utsträckt. Det har sagts att tygbanden virades under hakan och upp runt huvudet för att lära barnet att andas genom näsan. Den här behandlingen av nyfödda går mycket långt tillbaka i tiden, eftersom även Job kände till vad en ”linda” var. (Job 38:9)

Sedan man hade tillgodosett moderns och barnets omedelbara behov visade man upp barnet för fadern eller sände bud till honom om att födelsen hade ägt rum, och han erkände barnet som sitt. (Jer 20:15) När en tjänstekvinna i sin ofruktsamma matmors ställe födde ett barn åt hennes man, betraktades barnet som om det tillhörde matmodern. (1Mo 16:2) Det var tydligtvis det Rakel menade när hon bad att hennes slavinna Bilha skulle ”föda barn i ... [hennes] knä” så att hon kunde få barn genom henne. (1Mo 30:3) Det betydde inte att själva födseln bokstavligt talat skulle äga rum i Rakels knä utan att hon kunde låta barnet sitta i knät som om det var hennes eget. (Jfr 1Mo 50:23.)

Strax efter födelsen eller, om det var en pojke, i samband med omskärelsen åtta dagar senare fick barnet ett namn av en av föräldrarna. Om det rådde delade meningar var det faderns ord som vägde tyngst. (1Mo 16:15; 21:3; 29:32–35; 35:18; Lu 1:59–63; 2:21) Det var i regel modern själv som ammade barnet (1Mo 21:7; Ps 22:9; Jes 49:15; 1Th 2:7), även om det verkar som om man ibland anlitade en amma (2Mo 2:7). Barnet blev vanligtvis inte avvant förrän det var två–tre år gammalt eller ännu äldre. Det förefaller som om Isak var fem år då han blev avvand, och i hans fall markerades händelsen med en fest. (1Mo 21:8; 1Sa 1:22, 23)

Under den mosaiska lagen var en kvinna som hade fött en pojke ceremoniellt oren i 7 dagar och skulle rena sig i ytterligare 33 dagar. Om barnet var en flicka skulle modern betraktas som oren i 14 dagar och rena sig i ytterligare 66 dagar. När hennes reningsdagar var till ända skulle det frambäras ett brännoffer och ett syndoffer för henne: en ungbagge tillsammans med en turturduva eller en ung duva, eller också två turturduvor eller två unga duvor, beroende på vad föräldrarna hade råd med. (3Mo 12:1–8; Lu 2:24) Förstfödda söner skulle friköpas med fem siklar silver (95 kr). (4Mo 18:15, 16; se FÖRSTFÖDD.)

Ord och uttryck som hör ihop med en bokstavlig födelse används ofta i bildlig bemärkelse i Bibeln. (Ps 90:2; Ord 27:1; Jes 66:8, 9; Jak 1:15) Svåra födslovåndor används på ett träffande sätt som en bild av oundvikliga kval. (Ps 48:6; Jer 13:21; Mik 4:9, 10; Gal 4:19; 1Th 5:3) Jesus sade att man i andlig bemärkelse måste ”födas av vatten och ande” för att komma in i Guds kungarike. Det betyder att man måste bli döpt i vatten och bli pånyttfödd av Guds ande och således bli en son till Gud med utsikt att få del i det himmelska kungariket. (Joh 3:3–8; 2Kor 5:17; 1Pe 1:3, 23) I Uppenbarelseboken beskrivs i symboliska ordalag hur ”en son, en gosse”, föds i himlen efter en period av födslovåndor. (Upp 12:1–5)