Efter syndafallet kungjorde Gud för den första kvinnan, Eva, vad följden av det skulle bli för henne i samband med förlossningar. Om Eva hade förblivit lydig skulle Gud ha fortsatt att välsigna henne, och det skulle ha varit en alltigenom lycklig tilldragelse att föda barn; det heter ju: ”Jehovas välsignelse – det är den som gör rik, och han lägger ingen smärta därtill.” (Ord 10:22) Men eftersom kroppen är ofullkomlig medför det i regel smärta att föda barn. Därför sade Gud (som ofta omtalas som om han gör något som han egentligen bara tillåter): ”Jag skall i hög grad öka ditt havandeskaps smärtfyllda möda; under födslovåndor skall du föda barn.” (1Mo 3:16)

Det hebreiska uttryck som används i detta bibelställe kan ordagrant återges med ”din smärta och ditt havandeskap”. Här används en hendiadys, dvs. en stilfigur i vilken ett begrepp uttrycks genom två ord förbundna med ”och”. Det sägs alltså inte att antalet havandeskap nödvändigtvis skulle öka, utan att smärtan skulle öka.

Det är sant att smärtan i samband med graviditet och förlossning kan minskas med hjälp av smärtstillande medel och bedövning och även i viss utsträckning genom omvårdnad och förberedelse. Men i allmänhet är en förlossning fortfarande en fysiskt smärtsam upplevelse. (1Mo 35:16–20; Jes 26:17)

Bildspråk. Trots smärtan i samband med förlossningen är ett barns födelse också förknippad med stor glädje. När Jesus Kristus  kvällen före sin död hade ett förtroligt samtal med sina apostlar använde han detta i en liknelse. Han förklarade att han skulle lämna dem och sade sedan: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Ni skall gråta och jämra er, men världen skall glädja sig; ni skall vara bedrövade, men er bedrövelse skall vändas i glädje. När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, eftersom hennes stund har kommit; men när hon har fött barnet, minns hon inte vedermödan längre för den glädjens skull att en människa har fötts till världen. Därför har nu också ni verkligen bedrövelse; men jag skall åter få se er, och era hjärtan skall glädja sig, och er glädje skall ingen ta ifrån er.” (Joh 16:20–22)

De fick uppleva denna smärtsamma tid i delar av tre dagar efter Jesu död, då de utan tvivel grät och ”späkte” sin själ genom att fasta. (Lu 5:35; jfr Ps 35:13.) Men tidigt på morgonen den tredje dagen, den 16 nisan, och under de följande 40 dagarna, visade sig den uppväckte Jesus för några av lärjungarna. Sorgen förbyttes i glädje. På pingstdagen, den femtionde dagen efter Jesu uppståndelse, utgöts Guds heliga ande över dem, och de började med glädje vittna om Jesu uppståndelse, först i Jerusalem och sedan ända till jordens mest avlägsna delar. (Apg 1:3, 8) Ingen kunde ta glädjen ifrån dem. (Joh 16:22)

Psalmisten beskriver hur en hop kungar tillsammans rycker fram mot Guds heliga stad, Sion, och vilket intryck den storslagna staden gör på dem med sina torn och starka murar. Han säger: ”De såg, och de blev förundrade. De blev bestörta, de drevs att ge sig av i panik. Ja, bävan grep dem där, födslovåndor som hos en barnaföderska.” (Ps 48:1–6) Denna psalm beskriver uppenbarligen en verklig händelse när fientliga kungar drabbades av panik då de ryckte fram mot Jerusalem.

När Jeremia profeterade om det mäktiga Babylons nederlag talade han om ett folk som skulle komma från norr och att ryktet om detta folk skulle orsaka Babylons kung svår smärta, alldeles som en barnaföderskas smärta. Detta uppfylldes när Cyrus kom mot Babylon och i synnerhet då den mystiska handen visade sig och skrev på väggen vid den babyloniske kungen Belsassars gästabud. Profeten Daniel tydde denna skrift som ett förebud om att Babylon snart skulle falla för mederna och perserna. (Jer 50:41–43; Dan 5:5, 6, 28)

Aposteln Paulus förklarade att ”Jehovas dag” skulle komma när människor säger: ”Fred och säkerhet!” ”Då skall i ett nu plötslig undergång komma över dem, liksom födslovåndan över en havande kvinna; och de skall på inga villkor komma undan.” (1Th 5:2, 3) Födslosmärtor kommer plötsligt, och man känner inte i förväg till den exakta dagen och timmen. Till att börja med är det 15–20 minuters mellanrum mellan värkarna, men efter hand kommer de allt tätare. Förlossningen, och i synnerhet utdrivningsskedet, är i många fall över på relativt kort tid, och så snart värkarna har börjat vet kvinnan att födseln närmar sig och att hon måste kämpa sig igenom den. Det går inte att ”komma undan”.

I en av de syner aposteln Johannes beskriver i Uppenbarelseboken fick han se en kvinna i himlen. Hon ropade ”i sina födslovåndor och i sin ångest för att föda”. Barnet som föddes var ”en son, en gosse, som skall vara herde över alla nationerna med en stav av järn”. Trots drakens försök att sluka barnet blev det ”bortryckt till Gud och till hans tron”. (Upp 12:1, 2, 4–6) Att barnet blev bortryckt av Gud måste betyda att han erkänner det som sitt eget, liksom det i forntiden var sed att man bar fram ett nyfött barn till fadern för att han skulle erkänna det som sitt eget. (Se FÖDELSE.) Kvinnan som föder måste därför vara Guds ”hustru”, ”Jerusalem där ovan”, som är ”moder” till Kristus och till hans andliga bröder. (Gal 4:26; Heb 2:11, 12, 17)

Förlossningen medför naturligtvis ingen bokstavlig smärta för Guds fullkomliga himmelska ”kvinna”. Hennes födslosmärtor måste därför vara ett symboliskt uttryck för att hon förstår att födseln närmar sig, att hon kan föda när som helst. (Upp 12:2)

Vem barnet är framgår av att det sägs att han skall ”vara herde över alla nationerna med en stav av järn”. Detta var förutsagt om Guds messianske kung i Psalm 2:6–9. Eftersom Johannes såg denna syn långt efter det att Kristus föddes som människa, dog och blev uppväckt, måste synen gälla Guds messianska rikes tillkomst med Guds Son, Jesus Kristus, som kung. Efter sin uppståndelse från de döda satte Jesus Kristus sig på Guds högra sida och väntade från den tiden tills hans fiender skulle bli lagda som en pall för hans fötter. (Heb 10:12, 13; Ps 110:1; Upp 12:10)

Denna händelse var väntad, och när tiden närmade sig skulle förväntningarna i himlen och på jorden vara höga, eftersom uppfyllelsen  av profetiorna skulle vara ett säkert tecken på att den var nära förestående. Så skulle det vara även med ”Jehovas dag”, alldeles som aposteln Paulus skrev till de kristna i Thessalonike: ”Vad nu beträffar tiderna och tidsperioderna, bröder, har ni inte behov av att något skrivs till er.” ”Ni, bröder, ni är inte i mörker, så att den dagen skulle överraska er, som den skulle överraska tjuvar.” (1Th 5:1, 4)