Önskan eller hot om olycka; nedkallande av ont över någon eller något; även kraftigt fördömande; motsatsen till välsignelse. Detta är grundtanken i flera hebreiska och grekiska ord i Bibeln som har återgetts med ”förbannelse” och liknande ord och uttryck.

Den första förbannelsen uttalades av Gud i samband med upproret i Eden och var riktad mot den som anstiftade upproret genom det redskap denne använde, ormen, och utgången skulle bli tillintetgörelse. (1Mo 3:14, 15) Samtidigt blev marken förbannad för Adams skull, vilket ledde till att den frambringade törnen och tistlar, men inte att den ödelades. (1Mo 3:17, 18; 5:29) Den förbannelse som Jehova uttalade över Kain dömde honom till ett liv som flykting. (1Mo 4:11, 12)

Den första förbannelse som uttalades av en människa efter den stora översvämningen var den som Noa uttalade över Hams son Kanaan, då han dömde honom att bli slav åt Sem och Jafet. Den fick sin större uppfyllelse omkring 800 år senare, då Kanaans land erövrades av Israel, en semitisk nation. (1Mo 9:25–27) Följaktligen sade Josua till gibeoniterna, som var avkomlingar av Kanaan, att de var ”under förbannelse” och därför skulle tjäna som slavar. (Jos 9:23)

Sådana förbannelser skall alltså inte förväxlas med kraftuttryck, och de är heller inte alltid förbundna med våldsam vrede, något som tydligt framgår av fallet med gibeoniterna. I de ovan nämnda bibelställena används det hebreiska ordet ’arạr. Detta ord förekommer 18 gånger i den formella proklamationen i 5 Moseboken 27:15–26; 28:16–19 och även i vissa allvarsmättade uttalanden, till exempel i 2 Moseboken 22:28 och Jeremia 11:3; 17:5; 48:10. Det besläktade substantivet me’erạh förekommer fem gånger. (5Mo 28:20; Ord 3:33; 28:27; Mal 2:2; 3:9) Sättet som dessa ord används på i Bibeln visar att det rör sig om ett allvarsmättat uttalande eller en förutsägelse om något ont, och när uttalandet kommer från Gud eller från någon som fått hans bemyndigande har det profetisk innebörd och kraft. Den förbannelse som Josua uttalade över den som i framtiden skulle återuppbygga Jeriko uppfylldes många hundra år senare. (Jos 6:26; 1Ku 16:34) Men när kung Balak bad Bileam att förbanna Israel ogillade Jehova detta, och han såg till att välsignelser uttalades i stället. (4Mo 22:6–24:25) Det hebreiska verbet qavạv, som används i denna berättelse och som har återgetts med ”uttala en förbannelse över”, betecknar ett kraftigt eller våldsamt fördömande av något som anses vara avskyvärt och som förtjänar att förbannas. Ofta är det underförstått att det rör sig om nedkallande av ont från en gudomlig källa, även om detta inte alltid sägs rent ut.

’Alạh, ett hebreiskt ord som översätts med både ”ed” och ”förbannelse”, betecknar en ed som medför en förbannelse som straff om eden bryts eller om den visar sig vara falsk. (1Mo 24:41, not; 4Mo 5:21, 23, 27; 5Mo 29:19–21; 2Kr 34:24; 1Ku 8:31, 32; se ED.)

 En förbannelse ställs ofta i motsats till en välsignelse. Vanligen används det hebreiska ordet qelalạh om förbannelser av detta slag. (1Mo 27:12, 13; 5Mo 11:26–29; Sak 8:13) Det är avlett av verbroten qalạl, som ordagrant betyder ”vara [el.: göra] lätt”, men som i överförd bemärkelse betyder ”nedkalla ont över”, ”behandla med förakt”. (2Mo 18:22; 3Mo 20:9; 2Sa 19:43) Det var detta ord som David använde då han sade till Mikal att han skulle göra sig ännu ”ringare aktad” än vad hon hade anklagat honom för. (2Sa 6:20–22) Jehova Gud använde ordet efter den stora översvämningen, då han sade att han aldrig mer skulle ”nedkalla ont över marken för människans skull”. (1Mo 8:21)

I de kristna grekiska skrifterna finns det i huvudsak två ord för ”förbannelse”, nämligen arạ och anạthema, samt de besläktade orden katạra, epikatạratos, katarạomai, katạthema och katathematịzō.

Ordet arạ betecknar en förbannelse eller en bön där man nedkallar ont från en gudomlig källa. Johannes använde det besläktade ordet epạratos när han skrev att fariséerna betraktade vanligt folk som lyssnade till Jesus som ”förbannade” människor som inte kände lagen. (Joh 7:49) Paulus förklarade emellertid att alla judar behövde bli friköpta från lagförbundets förbannelse genom att Kristus vid sin död på tortyrpålen blev en förbannelse i stället för dem. (Gal 3:10, 13) I Galaterna 3:10 använde Paulus ordet epikatạratos för att återge det hebreiska ordet ’arạr i ett citat från 5 Moseboken 27:26. I vers 13 använde han samma ord för att återge det hebreiska ordet qelalạh i ett citat från 5 Moseboken 21:23.

En form av ordet katarạomai används om Jesu förbannelse av ”getterna” (Mt 25:41) och även när Jesus säger till sina efterföljare att de skall ”välsigna dem som förbannar” dem (Lu 6:28). Paulus och Jakob använde former av samma ord när de kom med liknande råd i Romarna 12:14 och Jakob 3:9. Paulus använde ordet katạra när han liknade kristna som avfaller sedan de har fått del av helig ande vid ”mark” som är oemottaglig för regn och bara frambringar törnen och tistlar (Heb 6:7, 8), och Petrus använde samma ord när han kallade vinningslystna människor ”förbannelsens barn” och sade att de har ”ögon som är fulla av äktenskapsbrott” och lockar obefästa själar (2Pe 2:14).

Ordet anạthema betyder ordagrant ”det som är upplagt” och användes ursprungligen om offergåvor som hade lagts upp eller avskilts som heliga i ett tempel. (Se Lu 21:5, där ett besläktat ord används.) I de grekiska skrifterna använder bibelskribenterna ordet anạthema om det som är eller skall bli förbannat och som således är avskilt som något ont eller förbannat. Paulus skrev till galaterna (1:8) att alla (även änglar) som förkunnade för dem som goda nyheter något som stred mot det som de redan hade hört skulle betraktas som sådana som var ”under förbannelse”. Detsamma skulle gälla dem som inte var Herren tillgivna. (1Kor 16:22) I sin oro för sina landsmän, israeliterna, som inte hade tagit emot Kristus, skrev Paulus att han önskade att han själv ”såsom den som är under förbannelse vore skild från Kristus” till förmån för dem. (Rom 9:3) På andra ställen används anạthema och verbet anathematịzō tydligtvis om avläggande av en ed som skulle medföra en förbannelse om den inte fullgjordes eller om den visade sig vara falsk, som i fallet med de 40 män som sammansvor sig och förpliktade sig med en ed (el.: en förbannelse) att döda Paulus. (Apg 23:12–15, not, 21) Orden katathematịzō och anathematịzō används i förbindelse med Petrus förnekande av Kristus. (Mt 26:74; Mk 14:71) Petrus uttryckte i själva verket en önskan om att han skulle bli förbannad eller avskild som något ont om han kände ”den människan”.

I Uppenbarelseboken 22:3 sägs det följande om det nya Jerusalem: ”Ingen förbannelse [katạthema] skall finnas mer.” Detta löfte skall tydligtvis poängtera kontrasten mellan det nya Jerusalem och det jordiska Jerusalem, som kom under Guds förbannelse. Det står också i skarp kontrast till den symboliska staden det stora Babylon, som är under förbannelse, eftersom Gud har dömt den. Det kraftiga fördömande (anatema) som Gud har uttalat över den framgår av den befallning som ges i Uppenbarelseboken 18:4–8. (Se också 2Kor 6:17.)

I den grekiska Septuaginta har det hebreiska ordet chẹrem i regel återgetts med anạthema. (Se VIGA GENOM BANN.)

Syftet med förbannelser från Gud. Ett av syftena med förbannelser från Gud är att klargöra vilka som är Guds godkända tjänare och vilka som inte är det, eftersom förbannelser är ett uttryck för Guds ogillande, medan välsignelser från honom är ett uttryck för hans godkännande. När Jehova gav Abraham ett löfte om att han skulle välsigna honom sade han följaktligen också: ”Den som nedkallar ont [en participform av qalạl] över dig  skall jag förbanna.” (1Mo 12:3) När förbannelsen inte är riktad mot någon namngiven person, som i det här fallet, tjänar den också som en varning och som ett skydd för dem som önskar få eller behålla Guds godkännande. I den mosaiska lagen nämns många välsignelser och förbannelser som skulle komma över dem som antingen följde eller överträdde lagens bestämmelser. (5Mo 28:1, 2, 15) Innan israeliterna gick in i det utlovade landet framhöll Mose att de både som enskilda individer och som nation måste välja mellan välsignelsen och förbannelsen och att de skulle göra det genom att vara antingen lydiga eller olydiga. (5Mo 30:19, 20) När de hade kommit in i det utlovade landet upprepade Josua i huvudsak dessa förmaningar och varningar som var till skydd för dem. (Jfr Jos 8:32–35; 24:14, 15.) Varje individ kunde således anstränga sig för att undgå att komma under de förbannelser som hade kungjorts.

Förbannelser visar också att man inte kan ta lätt på eller ringakta Guds principer och tillkännagivna avsikter. Översteprästen Eli drog en särskild förbannelse över sig, eftersom han var vek och inte tillrättavisade sina söner, trots att de nedkallade ont över Gud. (1Sa 3:13) Jehova framhöll följande regel för honom: ”Dem som ärar mig skall jag ära, och de som föraktar mig skall vara av ringa betydelse [från roten qalạl].” (1Sa 2:30) Guds förbannelser åtföljs alltså av rättvis vedergällning. Vedergällningen kan komma omedelbart, som då Elisa nedkallade ont i Jehovas namn över respektlösa pojkar som förlöjligade honom (2Ku 2:24), eller också kan den hållas tillbaka till en senare tidpunkt, som då Gud upplyste kung Josia om den olycka som skulle drabba Juda (2Ku 22:19, 20). Jehova varnade Israels nation för att det skulle få oundvikliga följder om de bröt hans lagar. Han sade: ”Alla dessa förbannelser skall komma över dig och förfölja dig och hinna upp dig tills du har blivit förintad, därför att du inte lyssnade till Jehovas, din Guds, röst och inte höll hans bud och hans stadgar som han gav dig befallning om.” (5Mo 28:45) Trots att han i mycket tydliga ordalag förutsade att landet skulle ödeläggas och att invånarna skulle föras i landsflykt vägrade de att ge akt på detta, och Jerusalem blev därför till ”en förbannelse för alla jordens nationer”. (Jer 26:6; 24:9; 5Mo 29:27)

Upphävande av förbannelser. En förbannelse kan ogiltigförklaras eller upphävas av Jehova, men bara om hans rättvisa krav har uppfyllts. Det verkar vara så i fallet med den ursprungliga förbannelsen över jorden, som av allt att döma upphävdes i och med den stora översvämningen som renade jorden från ondska. (1Mo 8:21) Eftersom israeliterna inte höll lagförbundet, kom hela nationen under en förbannelse, även de som samvetsgrant (om än på ofullkomligt vis) försökte hålla dess bestämmelser. Aposteln Paulus visar att det var därför som Kristus Jesus dog på det sätt han gjorde – på en tortyrpåle. (Gal 3:10–13) Jesus, som själv hade hållit lagen fullkomligt, tog därmed på sig lagens förbannelse, som vilade över alla dem som var underställda lagen. I 5 Moseboken 21:23 heter det: ”Ty en Guds förbannelse [dvs. något som har blivit förbannat av Gud] är den som har blivit upphängd [på en påle].” När Jesus blev fastspikad på en påle som en brottsling sedan han (med orätt) hade blivit dömd av judarnas prästdominerade domstol, blev han i själva verket ”en förbannelse”. Då han sedan frambar värdet av sitt offer i himlen upphävde Gud lagen. När Gud godtog offret spikade han bildligt talat fast lagen vid pålen, och den förbannelse som var förbunden med lagen upphävdes juridiskt sett. (Kol 2:14) Eftersom Jesu kropp betraktades som en förbannelse och eftersom man ville följa lagens bestämmelser, så att sabbaten inte vanhelgades, ville judarna att Jesu kropp och brottslingarnas kroppar skulle tas ner från pålarna innan dagen var slut. (5Mo 21:23; Joh 19:31)

Vem eller vad avgör om en förbannelse är giltig?

Vem som helst kan egentligen uttala en förbannelse, men om en förbannelse skall vara giltig beror helt och hållet på Gud, hans principer och hans avsikter. Förgäves ”nedkallade filistén [Goljat] ont över David vid sina [falska] gudar”. (1Sa 17:43) Jehova förvandlade Bileams förbannelse till välsignelse. (5Mo 23:4, 5; Jos 24:9, 10) Eftersom David erkände att bara Jehova kan göra en förbannelse giltig, avslog han den ilskne Abisajs begäran om att få hugga huvudet av Simei, som skymfligt nedkallade ont över David. David sade: ”Låt honom vara, så att han kan nedkalla ont, för Jehova har sagt det till honom! Kanske skall Jehova se det med sitt öga, och kanske skall Jehova vända hans förbannelse i dag till något gott för mig.” (2Sa 16:5–12; jfr Ps 109:17, 18, 28.) Guds ord fördömer uttryckligen att  man nedkallar ont över sina föräldrar (2Mo 21:17; 3Mo 20:9; Ord 20:20), över Gud (2Mo 22:28; 3Mo 24:11, 14, 15, 23) eller över kungen (Pre 10:20), och det avslöjar sådana som välsignar med munnen men som ”i sitt inre nedkallar ... ont” (Ps 62:4).

Som Guds talesman på jorden uttalade Kristus Jesus förbannelser över de religiösa ledarna och fariséerna för att de med vett och vilja motarbetade Guds avsikt. (Mt 23:13–33) Aposteln Petrus nedkallade tydligtvis ont över Ananias och Safira för att de försökte lura Gud, och det fick till följd att de omedelbart dog. (Apg 5:1–11) Aposteln Paulus gjorde något liknande med den falske profeten Elymas, trollkarlen, som han kallade en ”Djävulens son” och en ”fiende till allt som är rättfärdigt” och som därefter blev tillfälligt blind. (Apg 13:6–12) Dessa händelser hade en god inverkan på dem som bevittnade dem. Att apostlarna hade sådana krafter betydde emellertid inte att andra hade myndighet eller rätt att uttala förbannelser. Jakob varnar de kristna för att använda tungan på ett orätt sätt och förbanna människor. (Jak 3:9–12; jfr Ps 109:17, 18 med Kol 3:8–10.)

Historien visar att religiösa organisationer under århundradenas lopp efter apostlarnas tid har uttalat många anateman och interdikt mot enskilda individer, städer och nationer, men historien visar också att dessa förbannelser eller bannlysningar inte sattes i kraft av Gud utan alltid av en jordisk kyrka eller stat. I Psalm 37:3–9, 22 sägs det i stället att vi skall vänta på Jehova, för ”de som han välsignar skall ta jorden i besittning, men de som han nedkallar ont över skall utrotas”. En sådan ”utrotning” ingår i den förbannelse som Jesus uttalar över ”getterna” i sin profetiska liknelse i Matteus 25:31–46. I förbindelse med de nya himlarna och den nya jorden förutsägs det också att syndare skall drabbas av förbannelse. (Jes 65:17, 20)