En överenskommelse mellan två eller flera personer om att göra eller att inte göra något; ett avtal, ett kontrakt. Det hebreiska ordet chavạr betyder ordagrant ”vara/bli sammanfogad” men används också i överförd bemärkelse i betydelsen ”vara förbunden (i förbund)”, ”ingå kompanjonskap”. (2Mo 28:7; Ps 94:20; 2Kr 20:35) Det besläktade ordet chavẹr betecknar en bundsförvant, en allierad, eller en medbroder. (Dom 20:11; Ps 119:63) Det hebreiska ordet berịth betyder ”förbund” och förekommer över 280 gånger i de hebreiska skrifterna, däribland mer än 80 gånger i de fem Moseböckerna. Ordets etymologi är oklar. Att grundbetydelsen är ”förbund”, en benämning som är jämförbar med det moderna juridiska ordet ”kontrakt”, framgår av några kilskriftstavlor som påträffades 1927 i Qatna, en forntida, icke-israelitisk stad sydöst om Hamat. ”De två tavlorna [av de sammanlagt 15 som påträffades] har ett enkelt innehåll. Tavla A innehåller en förteckning över namn. ... Tavla B utgör en förteckning över ransoner. ... Tavla A är således ett avtal i vilket de män det gäller ... samtycker till att träda i tjänst hos någon eller att åta sig vissa förpliktelser. Tavla B, som är skriven av samma person, innehåller upplysningar om avtalets art; männen skulle få särskilt angivna ransoner i gengäld för sina tjänster. ... Det israelitiska begreppet b^erit, ’förbund’, var ett centralt tema i den jahvistiska teologin. Det här är första gången ordet påträffats i utombibliska källor från forna tider – inte senare än första tredjedelen av 1300-talet f.Kr.” (Bulletin of the American Schools of Oriental Research, februari 1951, sid. 22)

Det grekiska ordet för förbund är diathẹ̄kē, och i några översättningar av de kristna grekiska skrifterna återges det ibland med ”vilja” eller ”testamente” (testamentum, Vg). Men i McClintock och Strongs Cyclopedia (nytryck 1981) sägs det under uppslagsordet ”Förbund”: ”Men det verkar inte nödvändigt att [utöver ordet ”förbund”] introducera ett nytt ord som förmedlar en ny tanke. Eftersom Sept[uaginta] har återgett ... [berịth] (som aldrig betyder vilja eller testamente utan alltid förbund eller överenskommelse) med ... [diathẹ̄kē] konsekvent i hela GT, är det naturligt att förmoda att de nytestamentliga författarna genom att göra bruk av det ordet önskade bibringa sina läsare, av vilka flertalet var förtrogna med det grekiska GT, samma föreställning. Många av de saker och ting som i GT omnämns som ’förbund’ (b^erith’) omnämns också i NT (i t.ex. 2Kor iii, 14; Heb vii, ix; Upp xi, 19), men när det motsvarande grekiska ordet eller begreppet återkommer i ett och samma sammanhang återges det på engelska [i KJ; också på svenska i SFB, Åk, 1917, 2000] ibland med ’förbund’ och ibland med ’testamente’ (Heb vii, 22; viii, 8–13; ix, 15).” (Se också NV, Tillägg 7D.)

I Hebréerbrevet (Heb 7:22; 8:6, 8, 9, 10; 9:4, 15, 16, 17, 20) använder skribenten gång på  gång ordet diathẹ̄kē, och det är uppenbart att ordet används i den forntida hebreiska betydelsen förbund. Han citerar bland annat från Jeremia 31:31–34 och nämner ”förbundets ark”. I dessa verser i Jeremia använder den grekiska Septuaginta ordet diathẹ̄kē för det gamla hebreiska ordet berịth, som betyder ”förbund”. Och i Hebréerna 9:20 citeras det från 2 Moseboken 24:6–8, där det otvetydigt är fråga om ett förbund.

Vad ordet betecknar. Ett förbund omfattade alltid två eller flera parter. Det kunde vara unilateralt, dvs. ensidigt (där bara den ena parten åtog sig förpliktelser), eller bilateralt, dvs. tvåsidigt (där båda parter åtog sig förpliktelser). I Bibeln talas det både om förbund mellan Gud och människor och om förbund människor emellan, antingen mellan enskilda personer eller mellan grupper, stammar eller nationer. Att bryta ett förbund var en allvarlig synd. (Hes 17:11–20; Rom 1:31, 32)

Ordet ”förbund” används också om en fast förordning, till exempel om bestämmelsen angående skådebröden (3Mo 24:8) och om Guds lagar angående skaparverket, exempelvis den regelbundna växlingen mellan dag och natt (Jer 33:20). Det används också bildligt, som i uttrycket ”förbund med Döden”. (Jes 28:18) Jehova talar dessutom om ett förbund med de vilda djuren. (Hos 2:18) Äktenskapet omtalas som ett förbund. (Mal 2:14) Uttrycket ”bundsförvanter”, som förekommer i 1 Moseboken 14:13, är en översättning av ett uttryck som ordagrant betyder ”ägare (herrar) till ett förbund”.

I själva verket är varje löfte från Jehova ett förbund. Hans löften kommer med säkerhet att uppfyllas; man kan tryggt lita på dem. (Heb 6:18) Ett förbund äger giltighet så länge dess villkor gäller och den ena parten eller båda parter är förpliktade att uppfylla dem. Verkningarna av ett förbund, de välsignelser det medför, kan dock fortsätta, till och med för evigt.

Hur ett förbund slöts. Gud åberopades ofta som vittne när man slöt ett förbund. (1Mo 31:50; 1Sa 20:8; Hes 17:13, 19) Man svor en ed. (1Mo 31:53; 2Ku 11:4; Ps 110:4; Heb 7:21) Ibland ordnade man med ett tecken eller ett vittnesbörd, till exempel en gåva (1Mo 21:30), en stod eller ett stenröse (1Mo 31:44–54) eller namngivandet av en plats (1Mo 21:31). Vid ett tillfälle använde Jehova en regnbåge. (1Mo 9:12–16) Vid några tillfällen bekräftades ett förbund genom att man slaktade djur och styckade dem i två delar, varefter parterna gick mellan styckena. Från den här sedvänjan kommer det vanliga hebreiska uttrycket ”skära (hugga) ett förbund”. (1Mo 15:9–11, 17, 18, not; Jer 34:18, not, 19) Ibland ordnades det med festligheter i samband med att ett förbund slöts. (1Mo 26:28, 30) En gemenskapsmåltid kunde intas, som fallet var då lagförbundet ingicks. (Ob 7; 2Mo 24:5, 11) Det hände också att den part som hade högst rang gav den andra parten ett av sina klädesplagg eller ett av sina vapen. (1Sa 18:3, 4) I några hedniska nationer följde man seden att dricka varandras blod eller blod blandat med vin (i strid med Guds förbud till hela mänskligheten i 1 Moseboken 9:4 och till Israel i den mosaiska lagen), och förbundets parter uttalade de strängaste förbannelser över den part som eventuellt skulle bryta förbundet.

Bibeln använder uttrycket ”saltförbund” för att beteckna ett förbunds varaktighet och oföränderlighet. (4Mo 18:19; 2Kr 13:5; 3Mo 2:13) Bland forntidens folk var det ett tecken på vänskap att äta salt tillsammans; det var ett uttryck för trohet och lojalitet. Att äta salt tillsammans med gemenskapsoffer var en symbol för bestående lojalitet.

Dokument. De tio budorden skrevs på stentavlor med ”Guds finger”. (2Mo 31:18; 32:16) Jeremia skrev ett kontrakt, förseglade det och tog vittnen. (Jer 32:9–15) Man har funnit gamla lertavlor med kontrakt och de villkor som skulle uppfyllas. Sådana tavlor förvarades ofta i förseglade kapslar av lera som tjänade som ”kuvert”.

Löftet i Eden. I Edens trädgård och i närvaro av Adam, Eva och ”ormen” uttalade Jehova Gud en profetia i vilken han tillkännagav sin avsikt. (1Mo 3:15)

Vilka gäller detta profetiska löfte? Den syn som aposteln Johannes långt senare fick visar att ”ormen” är Satan, Djävulen. (Upp 12:9) Kvinnans ”avkomma”, som rättfärdiga människor länge höll utkik efter, visade sig vara identisk med Abrahams ”avkomma”, Jesus Kristus. (Gal 3:16; Mt 1:1) Enligt profetian skulle ormen krossa avkommans häl. Detta uppfylldes när Jesus Kristus blev dödad, men han fick ingen bestående skada, eftersom Gud uppväckte honom från de döda. Däremot skulle avkomman krossa ormens huvud, dvs. tillintetgöra honom för evigt.

Vem är då ”kvinnan” som nämns i förbindelse med löftet, eller förbundet? Det kan inte vara Eva, eftersom hon hade blivit Guds fiende. Kvinnans avkomma skulle besegra Satan,  Djävulen, göra honom ”till intet”, och eftersom Satan är en andevarelse måste också avkomman vara det. (Heb 2:14) Jesus föddes som en jordisk Son till Gud. Men när Gud vid hans dop erkände honom som sin Son och lät helig ande komma över honom, blev han Guds av anden pånyttfödde Son. (Mt 3:13–17; Joh 3:3–5) Vid sin uppståndelse gjordes han ”levande i anden”. (1Pe 3:18) Vem var då kvinnan som skulle bli moder, inte till människobarnet Jesus, utan till den av anden pånyttfödde Sonen till Gud? Aposteln Paulus säger att Abraham, Sara, Isak, Hagar och Ismael var aktörer i ett symboliskt drama, där Isak förebildade dem med ett himmelskt hopp, däribland Paulus själv. Paulus säger sedan att deras ”moder” är ”Jerusalem där ovan”. Jesus Kristus kallar dessa sina ”bröder”, vilket visar att de har samma moder. (Heb 2:11) Det finns därför goda skäl att dra slutsatsen att ”kvinnan” i 1 Moseboken 3:15 är identisk med ”Jerusalem där ovan”. (Gal 4:21–29)

Löftet i Eden innebar att det måste gå en tid för att ”ormen” skulle kunna frambringa en ”avkomma” och för att fiendskap skulle kunna utvecklas mellan de två avkommorna. Det har nu gått omkring 6 000 år sedan löftet gavs. Precis innan Kristi tusenåriga styre börjar kommer ”ormen” att kastas i overksamhetens avgrund, och efter de tusen åren kommer han att tillintetgöras för alltid. (Upp 20:1–3, 7–10; Rom 16:20)

Förbundet med Noa. Med Noa, som representerade sin familj, ingick Jehova Gud ett förbund om att låta människor och djur få överleva tillintetgörelsen av dåtidens onda värld. (1Mo 6:17–21; 2Pe 3:6) Sedan Noa hade blivit 500 år började han få söner. (1Mo 5:32) När Gud uppenbarade sin avsikt för Noa var hans söner vuxna och hade gift sig. Enligt villkoren i förbundet skulle Noa bygga en ark och föra sin hustru, sina söner och sina sonhustrur och dessutom djur och mat in i arken. Jehova skulle å sin sida se till så att något ”kött” på jorden, både av människor och av djur, bevarades vid liv. Noa lydde förbundets villkor, och det medförde att Jehova lät människor och djur få fortsätta att leva på jorden. Förbundet uppfylldes helt 2369 f.v.t., efter den stora översvämningen, då människor och djur återigen kunde leva på jorden och föröka sig. (1Mo 8:15–17)

Regnbågsförbundet. Regnbågsförbundet ingicks på Araratbergen 2369 f.v.t. mellan Jehova Gud och allt levande kött (både människor och djur), som representerades av Noa och hans familj. Jehova förklarade att han aldrig mer skulle utrota allt kött genom en översvämning. Regnbågen gavs därefter som ett tecken på detta förbund, som äger giltighet så länge det finns människor på jorden, dvs. för evigt. (1Mo 9:8–17; Ps 37:29)

Förbundet med Abraham. Jehovas förbund med Abraham trädde uppenbarligen i kraft då Abram (Abraham) gick över floden Eufrat på väg till Kanaan. Lagförbundet ingicks 430 år senare. (Gal 3:17) När Abraham bodde i Mesopotamien, i kaldéernas Ur, hade Jehova talat till honom och sagt att han skulle bege sig till det land som han skulle visa honom. (Apg 7:2, 3; 1Mo 11:31; 12:1–3) Enligt 2 Moseboken 12:40, 41 (LXX) hade israeliterna bott i Egypten och i Kanaans land i exakt 430 år, och vid slutet av den perioden, ”ja, just på den dagen”, drog de ut ur Egypten och från slaveriet där. Eftersom de drog ut ur Egypten den 14 nisan 1513 f.v.t., dvs. på dagen för påskfirandet (2Mo 12:2, 6, 7), antyder det att Abraham på sin väg till Kanaan gick över floden Eufrat den 14 nisan 1943 f.v.t., och det var tydligen då som det abrahamitiska förbundet trädde i kraft. När Abraham hade kommit till Sikem i Kanaan visade sig Gud återigen för honom och utvidgade sitt löfte och sade: ”Åt din avkomma skall jag ge detta land.” Därmed antydde han att det fanns ett samband mellan detta förbund och löftet i Eden, och han uppenbarade att ”avkomman” skulle komma i en jordisk släktlinje. (1Mo 12:4–7) Längre fram utvidgade Jehova återigen sitt löfte, som det framgår av 1 Moseboken 13:14–17; 15:18; 17:2–8, 19; 22:15–18.

Förbundslöftena fördes vidare till Abrahams avkomlingar genom Isak (1Mo 26:2–4) och Jakob (1Mo 28:13–15; 35:11, 12). Aposteln Paulus säger att Kristus (som i första hand är avkomman) och de som är i gemenskap med Kristus är den sanna ”avkomman”. (Gal 3:16, 28, 29)

Gud uppenbarade avsikten med det abrahamitiska förbundet och vad det skulle åstadkomma: Den utlovade avkomman skulle komma genom Abraham; denna avkomma skulle ta sina fienders port i besittning; Abrahams avkomma genom Isak skulle bli så talrik att den vid den tiden inte skulle kunna räknas; Abrahams namn skulle bli stort; avkomman skulle ta det utlovade landet i besittning; alla jordens släkter skulle välsigna sig genom avkomman. (Se ovan nämnda bibelställen från Första Moseboken.) Allt detta fick en bokstavlig uppfyllelse, som pekade fram emot  den större uppfyllelsen genom Kristus. Paulus ger ytterligare upplysningar om förbundsvillkorens symboliska och profetiska karaktär när han säger att Abraham, Sara, Isak, Hagar och Ismael var aktörer i ett symboliskt drama. (Gal 4:21–31)

Det abrahamitiska förbundet är ”ett förbund till oöverskådlig tid”. Dess villkor visar att det skall bestå till dess alla Guds fiender har tillintetgjorts och alla jordens släkter har välsignats. (1Mo 17:7; 1Kor 15:23–26)

När Paulus talade om det abrahamitiska förbundet och lagförbundet framhöll han principen: ”Det finns ... ingen medlare när det gäller en enda person”, och sedan tillade han: ”Gud är en enda.” (Gal 3:20; se MEDLARE.) Det förbund Jehova ingick med Abraham var unilateralt, dvs. ensidigt. Det var i själva verket ett löfte, och Jehova fastställde inga villkor som Abraham skulle uppfylla för att löftet skulle infrias. (Gal 3:18) Det behövdes därför inte någon medlare. Lagförbundet däremot var bilateralt, dvs. tvåsidigt. Det ingicks mellan Jehova och Israels nation, med Mose som medlare. Israeliterna sade att de var villiga att uppfylla förbundets villkor och avgav ett heligt löfte om att lyda lagen. (2Mo 24:3–8) Detta förbund gjorde inte det abrahamitiska förbundet ogiltigt. (Gal 3:17, 19)

Omskärelseförbundet. Omskärelseförbundet ingicks 1919 f.v.t., när Abraham var 99 år. Jehova ingick detta förbund med Abraham och hans köttsliga avkomlingar, vilket innebar att alla manliga medlemmar i hushållet, även slavarna, skulle omskäras, och den som vägrade skulle utrotas ur sitt folk. (1Mo 17:9–14) Längre fram sade Jehova att ifall en bofast främling ville fira påsken (och därmed önskade tillbe Jehova tillsammans med israeliterna) skulle han först se till så att alla manliga medlemmar i hans hushåll blev omskurna. (2Mo 12:48, 49) Omskärelsen tjänade som ett sigill på den rättfärdighet genom tron som Abraham hade innan han blev omskuren, och den var ett fysiskt tecken på det förbundsförhållande som rådde mellan Jehova och Abrahams avkomlingar genom Jakob. (Rom 4:11, 12) Gud erkände omskärelsen fram till dess att lagförbundet upphörde att gälla år 33 v.t. (Rom 2:25–28; 1Kor 7:19; Apg 15) Men även om fysisk omskärelse praktiserades under lagen, framhöll Jehova gång på gång att han var mer intresserad av den symboliska innebörden, i det han uppmanade israeliterna att ”skära bort” sitt ”hjärtas förhud”. (5Mo 10:16; 3Mo 26:41; Jer 9:26; Apg 7:51)

Andra förbund under den patriarkaliska tiden. Abraham ingick redan tidigt ett förbund, eller en överenskommelse, med amoréerna Mamre, Eskol och Aner. Det sägs inte vad det var för slags förbund, men i vilket fall som helst följde de med Abraham när han drog ut för att befria sin brorson Lot från invaderande kungar. (1Mo 14:13–24) Abraham bodde då som främling i ett område som behärskades av småriken, och därför var det kanske nödvändigt med en formell överenskommelse i form av ett förbund för att han skulle kunna bo där ostört. Men Abraham undvek att åta sig onödiga förpliktelser gentemot dessa politiska härskare, vilket framgår av det han sade till kungen i Sodom, enligt 1 Moseboken 14:21–24. När Abraham längre fram bodde i Gerar påminde den filisteiske kungen Abimelek honom om att det var med hans tillåtelse som Abraham bodde som främling i filistéernas land, och han begärde att Abraham skulle ge honom sin ed på att han inte skulle handla svekfullt. Abraham gick med på det, och senare, efter en tvist om rätten till en vattenbrunn, slöt han ett förbund med Abimelek. (1Mo 20:1, 15; 21:22–34)

Abrahams son Isak bodde också en tid i Gerar, men Abimelek bad honom senare att flytta därifrån, vilket han villigt gick med på. Återigen uppstod tvister om vattenbrunnar, men därefter kom Abimelek och hans närmaste män till Isak för att få till stånd en edsförpliktelse och för att sluta ett förbund, utan tvivel som en förnyelse av det förbund som hade slutits med Abraham. Båda parter avlade eder och förpliktade sig därigenom att hålla fred med varandra. (1Mo 26:16, 19–22, 26–31; jfr 1Mo 31:48–53.) Aposteln Paulus säger att dessa patriarker offentligt bekände att de var utlänningar och tillfälliga inbyggare i landet. De väntade på en stad med verkliga grundvalar, en stad vars uppbyggare och upphovsman är Gud. (Heb 11:8–10, 13–16)

När Israels nation drog in i Kanaan, det utlovade landet, var situationen en annan. Som den högste Suveränen hade Gud gett israeliterna full rätt till landet i uppfyllelse av sitt löfte till deras förfäder. De drog därför inte in i landet för att bli bofasta främlingar, och Jehova förbjöd dem att sluta förbund med de hedniska invånarna i landet. (2Mo 23:31–33; 34:11–16) De skulle underordna sig endast Guds lagar och stadgar, inte de lagar som hade stiftats av de nationer som skulle drivas ut ur landet. (3Mo 18:3, 4; 20:22–24)

 Lagförbundet. Lagförbundet mellan Jehova och det köttsliga Israel ingicks i den tredje månaden efter uttåget ur Egypten 1513 f.v.t. (2Mo 19:1) Det var ett nationellt förbund. Varje israelit trädde i och med sin födelse in i detta förbund och stod därmed i detta särskilda förhållande till Jehova. Lagen utgjordes av en skriven lagsamling, där stadgarna var indelade i ordnade grupper. Lagen överbringades av änglar genom en medlare, Mose, och den trädde i kraft på grundval av de djuroffer som frambars vid berget Sinai (i Moses, medlarens eller ”förbundsslutarens”, ställe). (Gal 3:19; Heb 2:2; 9:16–20) Vid det här tillfället stänkte Mose hälften av offerdjurens blod på altaret. Sedan läste han förbundsboken för folket, som uttryckte sin villighet att lyda det som stod i den. Därefter stänkte han resten av blodet på boken och på folket. (2Mo 24:3–8) I enlighet med lagen infördes ett prästadöme som var av Arons hus, av Kehats släkt, en av släkterna i Levis stam. (4Mo 3:1–3, 10) När Aron dog gick ämbetet som överstepräst i arv till hans söner. Eleasar efterträdde sin far Aron, och Pinehas efterträdde sin far Eleasar, och så fortsatte det. (4Mo 20:25–28; Jos 24:33; Dom 20:27, 28)

Enligt villkoren i lagförbundet skulle israeliterna, om de höll förbundet, bli ett folk för Jehovas namn, ett kungarike av präster och en helig nation som hade Jehovas välsignelse (2Mo 19:5, 6; 5Mo 28:1–14), men ifall de bröt förbundet skulle förbannelser komma över dem (5Mo 28:15–68). Lagförbundet tjänade olika syften: Det skulle ”göra överträdelserna påtagliga” (Gal 3:19), leda judarna till Kristus (Gal 3:24), tjäna som en skugga av det goda som skulle komma (Heb 10:1; Kol 2:17), beskydda judarna mot falsk, hednisk religion, bevara den sanna tillbedjan av Jehova och beskydda den utlovade avkommans släktlinje. Lagförbundet blev tillagt till det abrahamitiska förbundet (Gal 3:17–19) och medförde att Abrahams köttsliga avkomma genom Isak och Jakob kunde organiseras som en nation.

Lagförbundet var också till nytta för icke-israeliter, för genom att låta omskära sig kunde de bli proselyter och få del av många av lagens förmåner. (2Mo 12:48, 49)

Hur blev lagförbundet ”föråldrat”?

Lagförbundet blev dock i viss mening ”föråldrat” när Gud genom profeten Jeremia tillkännagav att det skulle upprättas ett nytt förbund. (Jer 31:31–34; Heb 8:13) År 33 v.t. upphävdes lagförbundet på grundval av Kristi död på tortyrpålen (Kol 2:14) och ersattes av det nya förbundet. (Heb 7:12; 9:15; Apg 2:1–4)

Förbundet med Levis stam. Jehova slöt ett förbund med Levis stam om att hela stammen skulle avskiljas för att ta sig an tjänsten vid tältboningen, däribland prästtjänsten. Detta skedde i Sinais vildmark 1512 f.v.t. (2Mo 40:2, 12–16; Mal 2:4) Aron och hans söner, som tillhörde Kehats släkt, skulle vara präster, och de andra levitiska släkterna skulle ta sig an övriga plikter, som att sätta upp tältboningen, flytta den osv. (4Mo 3:6–13; kap. 4) Längre fram tjänade de på samma sätt vid templet. (1Kr 23) Prästerna installerades vid en ceremoni som hölls 1–7 nisan 1512 f.v.t., och de började tjäna den 8 nisan. (3Mo 8, 9) Leviterna hade ingen arvedel i landet, men de fick tionde från de andra stammarna, och de tilldelades egna städer som låg som enklaver i de andra stammarnas områden. (4Mo 18:23, 24; Jos 21:41) På grund av att Pinehas nitälskade för Jehova och visade honom odelad hängivenhet upprättade Jehova ett fridsförbund med honom, ett förbund om ett prästadöme till oöverskådlig tid för honom och hans avkomma. (4Mo 25:10–13) Förbundet med Levi varade fram till dess att lagförbundet upphörde. (Heb 7:12)

Förbundet med Israel i Moab. Strax innan israeliterna gick in i det utlovade landet (1473 f.v.t.) slöt Jehova ett förbund med dem i Moab. (5Mo 29:1; 1:3) Mose upprepade och förklarade här en stor del av lagen. Syftet med förbundet var att uppmuntra israeliterna att vara trogna mot Jehova och att göra vissa förändringar. Dessutom behövde de några nya lagar nu när de inte längre skulle leva som nomader utan skulle vara bofasta i landet. (5Mo 5:1, 2, 32, 33; 6:1; jfr 3Mo 17:3–5 med 5Mo 12:15, 21.) Detta förbund upphörde samtidigt som lagförbundet, eftersom det var en oskiljaktig del av lagen.

Förbundet med kung David. Förbundet med David ingicks någon gång under den tid David regerade i Jerusalem (1070–1038 f.v.t.). Parterna var Jehova och David (som representerade sin släkt). (2Sa 7:11–16) Enligt förbundets villkor skulle en son i Davids släktlinje överta tronen till oöverskådlig tid, och denne son skulle bygga ett hus för Jehovas namn. Gud ville med detta förbund ge judarna en kunglig dynasti och ge  Jesus, som Davids arvinge, den juridiska rätten till Davids tron, också kallad ”Jehovas tron”. (1Kr 29:23; Lu 1:32) Dessutom tillhandahölls en grundval för att kunna identifiera Jesus som Messias. (Hes 21:25–27; Mt 1:6–16; Lu 3:23–31) Detta förbund omfattade inte något prästadöme; det levitiska prästerskapet tjänade parallellt med kungarna i Davids släktlinje, och prästadömet och kungadömet var tydligt åtskilda under lagen. Eftersom Jehova alltid kommer att erkänna detta kungadöme och verka genom det, varar förbundet för evigt. (Jes 9:7; 2Pe 1:11)

Förbundet om ett prästadöme likt Melkisedeks. Detta förbund omtalas i Psalm 110:4, och det som sägs i denna vers tillämpas i Hebréerna 7:1–3, 15–17 på Kristus. Jehova slöt detta förbund med Jesus Kristus enbart, och det var uppenbarligen detta förbund Jesus syftade på när han slöt förbundet om ett kungarike med sina efterföljare. (Lu 22:29) Enligt den ed Jehova hade svurit skulle hans himmelske Son, Jesus Kristus, vara präst efter Melkisedeks sätt. Melkisedek tjänade som Guds kung och präst på jorden. Jesus Kristus skulle också inneha dessa två ämbeten. Han skulle tjäna som kung och överstepräst, men inte på jorden, utan i himlen. Han insattes i dessa ämbeten för beständigt efter sin himmelsfärd. (Heb 6:20; 7:26, 28; 8:1) Förbundet kommer att gälla för evigt, eftersom Jesus under Jehovas ledning kommer att tjäna som kung och överstepräst för evigt. (Heb 7:3)

Det nya förbundet. På 600-talet f.v.t. förutsade Jehova genom profeten Jeremia att ett nytt förbund skulle upprättas och förklarade att det skulle vara annorlunda än lagförbundet, som israeliterna bröt. (Jer 31:31–34) När Jesus Kristus kvällen före sin död den 14 nisan år 33 instiftade Herrens kvällsmåltid, berättade han för sina lärjungar om det nya förbundet, som skulle träda i kraft på grundval av hans offer. (Lu 22:20) På den 50:e dagen efter sin uppståndelse och 10 dagar efter det att han farit upp till sin Fader utgöt han den heliga anden, som han fått av Jehova, över sina lärjungar, som var samlade i ett rum på övervåningen i ett hus i Jerusalem. (Apg 2:1–4, 17, 33; 2Kor 3:6, 8, 9; Heb 2:3, 4)

Parterna i det nya förbundet är Jehova och medlemmarna av ”Guds Israel”, vilka är pånyttfödda av anden och i gemenskap med Kristus och utgör hans församling, eller kropp. (Heb 8:10; 12:22–24; Gal 6:15, 16; 3:26–28; Rom 2:28, 29) Detta förbund trädde i kraft på grundval av Jesu Kristi utgjutna blod (hans offrade människoliv), som han frambar värdet av inför Jehova efter sin himmelsfärd. (Mt 26:28) När Gud utväljer en människa till att motta den himmelska kallelsen (Heb 3:1) för han denne in i detta förbund på grundval av Kristi offer. (Ps 50:5; Heb 9:14, 15, 26) Jesus Kristus är medlare för det nya förbundet (Heb 8:6; 9:15) och den som i första hand är Abrahams avkomma. (Gal 3:16) Som medlare för det nya förbundet medverkar han till att de som är med i det blir en del av Abrahams sanna avkomma (Heb 2:16; Gal 3:29) genom att de får sina synder förlåtna. Jehova förklarar dem rättfärdiga. (Rom 5:1, 2; 8:33; Heb 10:16, 17)

Dessa av anden pånyttfödda, smorda Kristi bröder blir underpräster, ”ett kungligt prästerskap”, under översteprästen. (1Pe 2:9; Upp 5:9, 10; 20:6) De utför en prästtjänst, en ”offentlig tjänst” (Flp 2:17), och de kallas ”ett nytt förbunds tjänare” (2Kor 3:6). De är kallade och måste fram till sin död tätt och troget följa i Kristi fotspår; därefter kommer Jehova att göra dem till ett kungarike av präster genom att göra dem ”delaktiga av gudomlig natur” och belöna dem med odödlighet och oförgänglighet som Kristi medarvingar i himlen. (1Pe 2:21; Rom 6:3, 4; 1Kor 15:53; 1Pe 1:4; 2Pe 1:4) Syftet med förbundet är att Jehova skall ta ut ett folk för sitt namn som kan utgöra en del av Abrahams ”avkomma”. (Apg 15:14) Detta folk blir Kristi ”brud” och utgör den grupp som Kristus för in i förbundet om kungariket för att de skall härska tillsammans med honom. (Joh 3:29; 2Kor 11:2; Upp 21:9; Lu 22:29; Upp 1:4–6; 5:9, 10; 20:6) Syftet med det nya förbundet kräver att det äger giltighet fram till dess alla medlemmar av ”Guds Israel” har blivit uppväckta till odödlighet i himlen. Verkningarna av detta kommer att bestå för evigt, och därför kan förbundet kallas ett ”evigt” förbund. (Heb 13:20)

Jesu förbund med sina efterföljare. Jesus slöt detta förbund med sina 11 trogna apostlar på kvällen den 14 nisan år 33, sedan de tillsammans hade högtidlighållit Herrens kvällsmåltid. Han lovade dem att de skulle få sitta på troner. (Lu 22:28–30; jfr 2Ti 2:12.) Senare visade han att detta löfte gäller alla dem som är pånyttfödda av anden och som ”segrar”. (Upp 3:21; se också Upp 1:4–6; 5:9, 10; 20:6.) På pingstdagen trädde detta förbund i kraft genom att han utgöt helig ande över de lärjungar som var samlade i ett rum på övervåningen i ett hus i Jerusalem. (Apg 2:1–4, 33) De som höll fast vid honom under prövningar och led samma slags död som han (Flp 3:10; Kol 1:24) skulle få härska tillsammans med  honom i Guds kungarike. Detta förbund mellan Jesus Kristus och hans medregenter består för evigt. (Upp 22:5)

Andra förbund. a) Det förbund Josua och Israels hövdingar slöt med Gibeons invånare om att låta dem leva. (Jos 9:3–15) Israeliterna blev visserligen lurade att sluta detta förbund, men ett förbund betraktades som så bindande att gibeoniterna fick leva trots att de var kanaanéer och därmed var under förbannelse och skulle förintas av israeliterna. Israeliterna var senare till och med villiga att strida för att försvara gibeoniterna. Förbannelsen drabbade dem emellertid genom att de sattes till att samla ved och hämta vatten åt Israels menighet. (Jos 9:15, 16, 19–27; 10:6, 7) b) Josuas förbund med israeliterna om att de skulle tjäna Jehova. (Jos 24:25, 26) c) Det förbund Gileads äldste slöt med Jefta i Mispa om att göra honom till överhuvud över Gileads invånare ifall Jehova gav honom seger över ammoniterna. (Dom 11:8–11) d) Förbundet mellan Jonatan och David (1Sa 18:3; 20:11–17; 23:18), något som Saul fördömde och kallade en sammansvärjning. (1Sa 22:8) e) Förbundet mellan prästen Jehojada och anförarna för den kariska livvakten och för löparna. (2Ku 11:4; 2Kr 23:1–3) f) Kung Hiram av Tyros var vänligt sinnad mot David när denne efterträdde Saul som kung, och Hiram blev ”Davids vän”. (2Sa 5:11; 1Ku 5:1) De vänskapliga relationerna höll i sig, och när Salomo besteg tronen slöt han ett avtal med kung Hiram, vilket bland annat innebar att Hiram skulle leverera en stor del av det material som behövdes till tempelbygget. (1Ku 5:2–18) Genom detta avtal fick tusentals israelitiska arbetare tillträde till Libanon och dess skogar. Hiram kallade rentav Salomo ”min broder”. (1Ku 9:13) Tyros sände sjömän till Salomos flotta, som utgick från Esjon-Geber. (1Ku 9:26, 27) När Tyros längre fram vände sig mot Israel och utlämnade landsflyktiga israeliter åt Edom anklagades nationen för att ha brutit ”brödraförbundet”. (Am 1:9) g) Israels förbund med Jehova om att sända bort de utländska hustrurna. (Esr 10:3) h) Jehovas löfte om att sända sin tjänare som ett förbund för folket. (Jes 42:6; 49:8) i) Davids förbund i Hebron med alla Israels äldste. (1Kr 11:3) j) Det förbund som folket under Asas regering ingick om att de skulle söka Jehova av hela sitt hjärta och av hela sin själ. (2Kr 15:12) k) Det förbund Josia slöt med Jehova om att hålla Jehovas bud i enlighet med lagen. (2Kr 34:31) l) Det ”förbund med Döden” som de ”skrävlare” som härskade i Jerusalem hade slutit och som fick dem att felaktigt tro att de var säkra. (Jes 28:14, 15, 18)

Oförståndiga förbund med andra nationer. Trots att Guds profeter uttryckligen varnade israeliterna för att sluta förbund med andra nationer, ignorerade Judas och Israels kungar ofta dessa varningar i farofyllda tider eller på grund av ärelystnad. (Jes 30:2–7; Jer 2:16–19, 36, 37; Hos 5:13; 8:8–10; 12:1) Detta medförde alltid problem, vilket följande exempel visar.

Asa, Judas kung, använde de kungliga skatterna till att förmå den arameiske kungen Ben-Hadad I att bryta sitt förbund med Basa, Israels kung. (1Ku 15:18–20) Eftersom Asa således stödde sig på Aram och inte på Jehova, förebrådde profeten Hanani honom med orden: ”Du har handlat dåraktigt med avseende på detta, ty från och med nu kommer det att vara krig mot dig.” (2Kr 16:7–9) Längre fram slöt Ahab, Israels kung, ett förbund med Ben-Hadad II, som han hade besegrat, och blev på liknande sätt fördömd av en av Guds profeter. (1Ku 20:34, 42) Jehosafat allierade sig med Ahab i ett misslyckat angrepp mot Aram, och profeten Jehu frågade honom sedan: ”Är det den ondskefulle man skall hjälpa, och är det dem som hatar Jehova du skall älska? Och på grund av detta har det kommit harm över dig från Jehova.” (2Kr 18:2, 3; 19:2) Längre fram ingick Jehosafat kompanjonskap med den ondskefulle kung Ahasja av Israel gällande ett skeppsbygge, men detta fördömdes av en profet, vars ord uppfylldes när skeppen slogs i spillror. (2Kr 20:35–37) Amazja, Judas kung, fattade ett förståndigt beslut när han följde Guds vägledning och avstod från att använda legotrupper från Israel, trots att det innebar att han förlorade de 100 talenter silver (5,7 miljoner kr) som han redan hade betalat till dem som lön. (2Kr 25:6–10)

När Assyrien på 700-talet f.v.t. började bli en dominerande världsmakt kände sig mindre kungariken tvungna att sluta förbund och anstifta sammansvärjningar. (Jfr Jes 8:9–13.) Utvecklingen av nya krigsvapen bland nationerna bidrog också till att skapa fruktan. (Jfr 2Kr 26:14, 15.) Menahem, Israels kung, mutade den assyriske kungen Pul (Tiglat-Pileser III) när denne gick till angrepp mot Israel. (2Ku 15:17–20) Resin, Arams kung, och Peka, Israels kung, sammansvor sig mot Ahas, Judas kung, som i sin tur använde skatterna i  kungens hus och i templet till att med hjälp av mutor få skydd från den assyriske kungen Tiglat-Pileser III, som därför intog den arameiska staden Damaskus. (2Ku 16:5–9; 2Kr 28:16) Hosea, Israels kung, anstiftade en sammansvärjning tillsammans med den egyptiske kungen So i en falsk förhoppning om att kunna kasta av sig det ok som den assyriske kungen Salmanassar V hade lagt på Israel. Följden blev att Israel föll 740 f.v.t. (2Ku 17:3–6) Den trogne Hiskia, Judas kung, förlitade sig däremot helt på Jehova – även om han falskeligen anklagades för att förtrösta på Egypten – och blev räddad undan assyriern Sanheribs angrepp. (2Ku 18:19–22, 32–35; 19:14–19, 28, 32–36; jfr Jes 31:1–3.)

Under de sista åren av sin existens pendlade Judas rike mellan Egypten och Babylon och utövade ”prostitution” med båda dessa makter. (Hes 16:26–29; 23:14) Juda kom under Egyptens herravälde på kung Jehojakims tid (2Ku 23:34) men blev kort därefter underlagt Babylon (2Ku 24:1, 7, 12–17). Den siste kungen, Sidkia, försökte förgäves befria Juda från Babylon genom att sluta förbund med Egypten. Följden blev att Jerusalem ödelades. (2Ku 24:20; Hes 17:1–15) Dessa kungar hade inte följt Jesajas inspirerade råd: ”Genom att vända tillbaka och vila skall ni bli räddade. Er styrka skall bestå i att ni helt enkelt förblir i ro och i förtröstan.” (Jes 30:15–17)

Under mackabéertiden ingicks av politiska skäl många fördrag och förbund med syrierna och romarna men utan att Israel uppnådde frihet och självständighet. Längre fram understödde i synnerhet de religiösa sadducéerna politiskt samarbete som ett medel för att uppnå fullständig självständighet. Varken de eller fariséerna tog emot det budskap om Guds kungarike som Kristus Jesus förkunnade utan allierade sig med Rom. De förklarade: ”Vi har ingen kung utom kejsaren.” (Joh 19:12–15) Deras religiös-politiska allians med Rom slutade emellertid i att Jerusalem ödelades år 70 v.t. (Lu 19:41–44; 21:20–24)

I Uppenbarelseboken 17:1, 2, 10–18; 18:3 omtalas politiska och religiösa allianser i symboliska ordalag. (Jfr Jak 4:1–4.) Hela Bibeln igenom betonas således den princip som Paulus gav uttryck åt: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken samhörighet finns det mellan rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? ... Gå ut ifrån dem och avskilj er.” (2Kor 6:14–17)