Den heliga kista som stod i det allra heligaste i tältboningen och därefter i Salomos tempel. Arken gjordes på Jehovas befallning och efter hans anvisningar.

Bibelskribenterna har mer än 20 olika benämningar på denna kista. De vanligaste är ”förbundets ark” (hebr.: ’arọ̄n habberịth; grek.: kibōtọs tēs diathẹ̄kēs) (Jos 3:6; Heb 9:4) och ”Vittnesbördets ark” (2Mo 25:22), och de används omväxlande och inte bara av någon särskild skribent.

Form och utseende. Det första Jehova gav Mose anvisningar om när han uppmanades att bygga tältboningen var hur arken skulle göras, för den skulle vara det centrala och det viktigaste föremålet i tältboningen och i hela Israels läger. Själva kistan var 2,5 alnar lång, 1,5 alnar bred och 1,5 alnar hög (111 × 67 × 67 cm). Den var gjord av akacieträ och var överdragen med rent guld både invändigt och utvändigt. ”Runt omkring” var den utsmyckad med en konstnärlig ”bård av guld”. Arkens andra del, locket, hade inte bara ett guldöverdrag utan bestod av massivt guld, och den var lika lång och bred som kistan. På detta lock fanns två keruber av guld i hamrat arbete, en på vardera änden. De hade böjda huvuden och var vända mot varandra, och de hade vingarna utbredda uppåt över arken. (2Mo 25:10, 11, 17–22; 37:6–9) Detta lock kallades också ”nådastolen” eller ”försoningslocket”. (2Mo 25:17; Heb 9:5, not; se FÖRSONINGSLOCKET.)

Arken bars med hjälp av långa bärstänger. De var också av akacieträ och överdragna med guld, och de var insatta i två guldringar som satt på kistans båda sidor. Bärstängerna skulle inte tas bort ur ringarna; de som bar arken behövde därför aldrig röra vid den. På arkens fyra hörn fanns fötter, ”fötter som var böjda som för att gå”, som lyfte arken från golvet, men hur högt sägs det inget om. (Commentary on the Old Testament, C. F. Keil och F. Delitzsch, 1973, bd I, 2 Moseboken, sid. 167) Ringarna kan ha varit fästa omedelbart ovanför fötterna, eller kanske direkt på dem. (2Mo 25:12–16; 4Mo 4:5, 15; 1Ku 8:8; 1Kr 15:15)

Invigning och användning. Besalel och hans medhjälpare, som alla var ”visa i hjärtat”, följde noga anvisningarna och gjorde arken av det material som folket hade bidragit med. (2Mo 35:5, 7, 10, 12; 37:1–9) När tältboningen var färdig och uppställd, ett år efter uttåget ur Egypten, tog Mose de två  stentavlorna med lagen och lade dem i arken. (Det framgår av 5Mo 10:1–5 att stentavlorna låg i en tillfällig ark av akacieträ under de få månader som gick från det att Mose fick dem på berget tills de flyttades över till den ark som Besalel hade gjort.) Sedan satte Mose bärstängerna i arkens ringar, lade på locket, förde in arken i tältboningen och satte upp förhänget som skulle skilja det heliga från det allra heligaste. Som en del av invigningsceremonin smorde Mose arken och all annan utrustning med olja. När prästerna från och med då tog ner tältboningen då man bröt upp, täckte de över arken med förhänget, och dessutom med sälskinn och en blå duk, för att folket inte skulle se den ”ens för ett ögonblick, ty då kommer de att dö”. (2Mo 40:3, 9, 20, 21; 4Mo 3:30, 31; 4:5, 6, 19, 20; 7:9; 5Mo 10:8; 31:9; se TÄLTBONINGEN.)

Arken tjänade som ett heligt arkiv där man förvarade heliga vittnesbörd, i första hand Vittnesbördets två tavlor, dvs. tavlorna med de tio budorden. (2Mo 25:16) ”Den gyllene krukan med mannat och Arons stav som hade knoppats” lades också i arken, men de togs bort någon gång innan Salomos tempel byggdes. (Heb 9:4; 2Mo 16:32–34; 4Mo 17:10; 1Ku 8:9; 2Kr 5:10) Strax innan Mose dog gav han en avskrift av lagboken till de levitiska prästerna och befallde att de skulle lägga den, inte i, utan ”vid sidan av” Jehovas förbunds ark, där den skulle tjäna som ett vittne mot dem. (5Mo 31:24–26)

Förbunden med Guds närvaro. Så länge arken fanns var den förbunden med Guds närvaro. Jehova hade lovat: ”Jag skall ge mig till känna för dig där och tala med dig från platsen över locket, från platsen mellan de två keruberna som är på Vittnesbördets ark.” ”Jag skall visa mig i ett moln över locket.” (2Mo 25:22; 3Mo 16:2) Samuel skrev att Jehova ”tronar på keruberna” (1Sa 4:4), och det kunde därför sägas att keruberna var ”avbildningen av [el.: ”det som representerade”] vagnen”, dvs. Jehovas vagn (1Kr 28:18). I överensstämmelse med detta sägs det: ”När Mose ... gick in i mötestältet för att tala med honom [Jehova], då hörde han rösten tala till sig från platsen över locket som var på Vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna. Och han talade till honom.” (4Mo 7:89) Längre fram rådfrågade Josua och översteprästen Pinehas också Jehova inför arken. (Jos 7:6–10; Dom 20:27, 28) Men det var bara översteprästen som gick in i det allra heligaste och såg arken, och det gjorde han en dag om året, men då inte för att tala med Jehova, utan för att utföra den ceremoni som var föreskriven när det gällde försoningsdagen. (3Mo 16:2, 3, 13, 15, 17; Heb 9:7)

Jehovas närvaro representerad genom arken var till välsignelse för Israel på många sätt. När israeliterna färdades från en lägerplats till en annan var det vanligt att arken med molnet ovanför visade vägen. (4Mo 10:33, 34) När israeliterna skulle gå över Jordan hejdade Jehova vattenflödet då prästerna som bar arken satte fötterna i vattnet, och det gjorde att folket kunde gå över. (Jos 3:1–4:18) Vid marschen runt Jeriko följdes de krigsrustade styrkorna av sju präster som blåste i horn, sedan följde arken och sist gick eftertruppen. (Jos 6:3–13) Denna marsch resulterade i seger. Men när vissa upproriska israeliter övermodigt gav sig i väg och försökte inta det utlovade landet på ett sätt som stred mot Guds anvisningar, och vid en tidpunkt då ”Jehovas förbunds ark och Mose ... inte [lämnade] lägret”, slutade det med nederlag. (4Mo 14:44, 45) Till och med filistéerna, som var fiender till israeliterna, erkände att Jehova var närvarande när arken fördes ut på slagfältet. De var rädda och ropade: ”Gud har kommit in i lägret [Israels läger]!” ”Ve oss, för något sådant har aldrig hänt förut! Ve oss! Vem skall rädda oss från denne majestätiske Guds hand? Detta är den Gud som slog Egypten med alla slags plågor i vildmarken.” (1Sa 4:6–8)

Jehova fortsatte att ge vittnesbörd om sin närvaro när filistéerna erövrade arken och förde den till Ashdod, där de ställde den bredvid den avgudabild som föreställde Dagon. På natten föll Dagon framstupa. Natten därpå föll Dagon återigen framstupa framför Jehovas ark, och hans huvud och hans båda händer hade huggits av. När arken under de följande sju månaderna flyttades mellan filistéernas städer drabbades folket av hemorrojder, och staden Ekron försattes i ”dödsbringande förvirring” tills arken slutligen fördes tillbaka till Israel tillsammans med ett passande offer. (1Sa 5:1–6:12)

Eftersom arken var förbunden med Jehovas närvaro måste man visa tillbörlig respekt och stor aktning för den. Därför uttalade Mose en lovprisning till Jehova varje gång arken ”bröt upp” och varje gång den ”vilade”. (4Mo 10:35, 36) Översteprästen Eli blev så förfärad när han hörde att filistéerna hade tagit arken att  han tappade balansen och föll baklänges av stolen han satt på och bröt nacken. Och när hans svärdotter höll på att dö sade hon: ”Härligheten har gått i landsflykt från Israel, för den sanne Gudens ark har blivit erövrad.” (1Sa 4:18–22) Kung Salomo erkände att ”de platser som Jehovas ark har kommit till är heliga”. (2Kr 8:11)

Inte en magisk lyckobringare. Men arken var ingen magisk lyckobringare som under alla förhållanden gav framgång. Det som avgjorde om israeliterna skulle få Jehovas välsignelse var inte var arken befann sig utan deras andliga tillstånd och att de lydde honom. Eftersom israeliterna handlade trolöst led de nederlag när de under Josuas ledning stred vid Aj, och det trots att arken fanns i lägret. (Jos 7:1–6) Att arken fanns mitt ibland de stridande israeliterna på slagfältet förhindrade inte heller att filistéerna dödade 30 000 israeliter och tog arken. (1Sa 4:1–11) När filistéerna sände tillbaka arken blev det stor glädje, och israeliterna tackade Jehova och frambar offer. Trots det riktade Jehova ”ett hårt slag mot folket” så att många dog. Varför det? ”Därför att de hade sett på Jehovas ark” i strid med hans befallning. (1Sa 6:11–21; 4Mo 4:6, 20) Exakt hur många som miste livet vid detta tillfälle är osäkert. Den masoretiska texten lyder: ”Så slog han då ihjäl bland folket sjuttio män, femtio tusen män.” Denna oklara formulering kan tyda på att ”femtio tusen män” är ett tillägg till den ursprungliga texten. I den syriska Peshitta och i den arabiska översättningen står det att ”fem tusen och sjuttio män” slogs ihjäl. I Targum Jonathan står det: ”Och han slog ihjäl sjuttio män av folkets äldste och femtio tusen av församlingen.” Enligt den grekiska Septuaginta blev ”sjuttio män av dem och femtio tusen av männen” ihjälslagna. Josephus nämner att bara 70 män blev dräpta. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], VI, 16 [i, 4])

Platser där arken förvarades. Arken hade inte någon fast förvaringsplats innan Salomos tempel byggdes. När man hade intagit det mesta av landet (ca 1467 f.v.t.) fördes den till Silo, där den tydligen blev kvar (med undantag av den tid den var i Betel) tills den erövrades av filistéerna. (Jos 18:1; Dom 20:26, 27; 1Sa 3:3; 6:1) När den hade sänts tillbaka till israelitiskt område stod den först i Bet-Semes och därefter i Kirjat-Jearim, där den var i ungefär 70 år. (1Sa 6:11–14; 7:1, 2; 1Kr 13:5, 6)

I den masoretiska texten till 1 Samuelsboken 14:18 står det att kung Saul under ett krig mot filistéerna bad översteprästen Ahia bära fram arken till hans läger. Men enligt den grekiska Septuaginta sade Saul till Ahia: ”’Bär fram efoden!’ (Ty det var han som den dagen bar efoden inför Israel.)”

Davids önskan att föra arken till Jerusalem var god, men sättet han först försökte göra det på ledde till katastrof. I stället för att låta leviter av kehatiternas släkt bära den på axlarna med hjälp av bärstängerna, så som det var föreskrivet, lät David ställa den på en vagn. Tjurarna fick nästan vagnen att välta, och Jehova dödade Ussa därför att han i strid med Guds lag sträckte ut handen för att gripa tag i arken. (2Sa 6:2–11; 1Kr 13:1–11; 15:13; 4Mo 4:15)

Arken fördes till slut till Jerusalem, buren på rätt sätt av leviterna (1Kr 15:2, 15), och där blev den stående i ett tält under resten av Davids regeringstid (2Sa 6:12–19; 11:11). Prästerna försökte ta med sig arken när de flydde efter Absaloms uppror, men David insisterade på att den skulle vara kvar i Jerusalem och förtröstade på att Jehova tryggt skulle föra alla tillbaka. (2Sa 15:24, 25, 29; 1Ku 2:26) David ville bygga ett permanent hus för arken, men Jehova sköt upp detta byggnadsarbete till Salomos regeringstid. (2Sa 7:2–13; 1Ku 8:20, 21; 1Kr 28:2, 6; 2Kr 1:4) När templet invigdes, flyttades arken från tältet på berget Sion och in i det allra heligaste i templet på berget Moria, där den ställdes under två stora kerubers vingar. Arken var det enda större föremålet från tältboningen som kom att tillhöra Salomos tempel. (1Ku 6:19; 8:1–11; 1Kr 22:19; 2Kr 5:2–10; 6:10, 11; se KERUB nr 1; TEMPEL [Salomos tempel].)

I den historiska skildringen efter Salomos tid nämns förbundsarken bara en gång, nämligen i 2 Krönikeboken 35:3. Där framgår det att kung Josia 642 f.v.t., nästan 900 år efter det att arken gjordes, befallde att den skulle föras tillbaka till templet. Varför den hade flyttats från templet sägs det inget om. Josia efterträdde några mycket avfälliga kungar. En av dem hade rest en avgudabild i Jehovas hus, och det är möjligt att någon av dessa onda kungar hade fört bort arken. (2Kr 33:1, 2, 7) Men Josia understödde omfattande renoveringsarbeten av templet, så det är också möjligt att arken då förvarades någon annanstans för att inte skadas. (2Kr 34:8–35:19) Det sägs inget om att arken skulle ha tagits med  till Babylon. Den räknas inte upp tillsammans med de föremål som avlägsnades från templet och fördes dit. Det sägs inte heller något om att den skulle ha återförts och ställts i det tempel som Serubbabel byggde, och den ersattes inte heller med någon ny ark. Det är inte känt när och under vilka omständigheter arken försvann. (2Ku 25:13–17; 2Kr 36:18; Esr 1:7–11; 7:12–19)

Jeremia förutsade att det skulle komma en tid då förbundsarken inte skulle finnas längre men att man inte heller skulle sakna den, och Jehovas tillbedjare skulle inte få svårigheter för att de inte hade den. De skulle i stället ”kalla Jerusalem Jehovas tron”. (Jer 3:16, 17)

I den symbolrika Uppenbarelseboken säger Johannes att ”Guds ... förbunds ark syntes i hans tempelhelgedom” i himlen. Denna förbundsark har att göra med det nya förbundet mellan Gud och människor. Att arken syntes visade att Jehova återigen utövade styre genom sin Smorde. (Upp 11:15, 19)