En som går före för att bereda väg för någon annan. Detta kan inbegripa att rekognoscera och spana, röja vägen, tillkännage att någon närmar sig eller visa vägen för andra som kommer efter. Förelöparen är i regel, men inte alltid, av mindre betydelse än den som följer efter.

I Östern var det vanligt att löpare sprang framför kungens stridsvagn för att förbereda och tillkännage kungens ankomst och för att stå till hans tjänst rent allmänt. (1Sa 8:11) För att efterlikna sådan kunglig värdighet och ge sitt uppror ett sken av prestige och  legitimitet anlitade både Absalom och Adonia 50 löpare som skulle springa framför deras vagnar. (2Sa 15:1; 1Ku 1:5; se LÖPARE.)

Johannes döparen var förelöpare till Kristus i uppfyllelse av Jesaja 40:3 och Malaki 3:1 och 4:5, 6: ”Någon ropar i vildmarken: ’Röj Jehovas väg! Gör landsvägen ... rak.’” ”Jag sänder min budbärare, och han skall röja en väg framför mig.” Johannes kungörelse fick därför folket att se fram emot att Jesus skulle komma och att vänta på honom för att kunna lyssna på honom, ära honom och följa honom. (Mt 3:1–12; 11:7, 10, 14; Mk 9:11–13; Lu 1:13–17, 76; Joh 1:35–37) Innan Jesus vid ett tillfälle gick in i en samarisk by sände han på liknande sätt ut budbärare för att de skulle ”göra förberedelser för honom”. (Lu 9:52)

Den ende som ordet ”förelöpare” används om i Bibeln är emellertid Jesus själv. (Heb 6:19, 20) Han var inte förelöpare i den bemärkelsen att han var av mindre betydelse än de som följde efter honom, utan i den bemärkelsen att han var den förste som gick in i himmelsk härlighet och därmed öppnade och beredde vägen för den himmelska församlingen av sina efterföljare. (Joh 14:2, 3) Det har gett dem frimodighet att gå fram på den väg till Gud som deras förelöpare har invigt. (Heb 10:19–22)