Det hebreiska verbet tsadhẹq (besläktat med tsẹdheq, som betyder ”rättfärdighet”) återges ibland med ”förklara rättfärdig”. (2Mo 23:7; 5Mo 25:1) Detta bibliska uttryck kan också återges med ”rättfärdiggöra” och substantivformerna med ”rättfärdiggörelse”. I de kristna grekiska skrifterna, där den utförligaste förklaringen av det här ämnet finns, innehåller de motsvarande orden (dikaiọō [verb], dikaiōma [subst.] och dikaiōsis [subst.]) grundtanken ”befria eller rentvå från anklagelse”, ”betrakta som oskyldig” och följaktligen ”frikänna”, ”framställa som rättfärdig”, ”förklara  rättfärdig”, ”behandla (betrakta) som rättfärdig”. (Jfr W. Bauers Griechisch-deutsches Wörterbuch zu den Schriften des Neuen Testaments und der frühchristlichen Literatur, 6:e uppl., Berlin 1988, sp. 397; A Greek-English Lexicon, H. G. Liddell och R. Scott, reviderad av H. S. Jones, Oxford 1968, sid. 429.)

Aposteln Paulus säger till exempel att Gud ”bevisas rättfärdig [en form av dikaiọō]” i sina ord och vinner när han döms av dem som förtalar honom. (Rom 3:4) Jesus sade att ”visheten blir ... befunnen rättfärdig genom sina gärningar” och att människor, när de skall avlägga räkenskap på domens dag, antingen ”förklaras rättfärdiga [en form av dikaiọō]” eller döms skyldiga efter sina ord. (Mt 11:19; 12:36, 37) Jesus sade att den ödmjuke tullindrivaren som ångerfullt bad i templet ”gick ner till sitt hem befunnen mer rättfärdig” än den skrytsamme farisén som bad samtidigt med honom. (Lu 18:9–14; 16:15) Aposteln Paulus säger att den som dör blir ”frikänd [en form av dikaiọō] från sin synd”, eftersom han i och med sin död har betalat straffet för synd. (Rom 6:7, 23)

Förutom det som har nämnts här ovan används dessa grekiska ord också i en särskild betydelse och syftar på att Gud förklarar någon fri från skuld (Apg 13:38, 39; Rom 8:33) och att han förklarar någon fullkomlig i fråga om ostrafflighet och dömer denne värdig att få rätten till liv. Detta behandlas här nedan.

I förkristen tid. Adam var ursprungligen fullkomlig, en rättfärdig människa, en jordisk ”son till Gud”. (Lu 3:38) Han var rättfärdig, eftersom han var skapad av Gud, och han var en del av det verk som enligt Gud, Skaparen, var ”mycket gott”. (1Mo 1:31) Men han bevarade inte sin ostrafflighet mot Gud, utan förlorade denna rättfärdiga ställning både för sig själv och för sina framtida avkomlingar. (1Mo 3:17–19; Rom 5:12)

Bland Adams avkomlingar fanns emellertid människor som hade tro och som ”vandrade med den sanne Guden”, till exempel Noa, Enok och Job. (1Mo 5:22; 6:9; 7:1; Job 1:1, 8; 2:3) Om Abraham sägs det att han utövade tro på Gud och blev ”förklarad rättfärdig”, och om Rahab från Jeriko sägs det att hon visade sin tro genom sina gärningar och därför blev ”förklarad rättfärdig”, vilket medförde att hon överlevde när Jeriko blev ödelagt. (Jak 2:21–23, 25) Det är värt att lägga märke till att det i Jakobs brev (som det hänvisas till här) och även i Paulus brev till romarna (4:3–5, 9–11), där han citerar 1 Moseboken 15:6, sägs att Abrahams tro ”tillräknades honom som rättfärdighet”. Man förstår bättre vad detta uttryck betyder om man undersöker innebörden i det grekiska verbet logịzomai, ”räkna”, som används på dessa ställen.

Hur man ”räknas” som rättfärdig. Det grekiska verbet logịzomai var ett vanligt ord som användes om att göra beräkningar eller uträkningar, till exempel vid bokföring, och det användes om poster både på debetsidan och på kreditsidan. I Bibeln används det i betydelsen ”räkna”, ”tillräkna”, ”föra räkenskap” eller ”ta med i räkningen”. I exempelvis 1 Korinthierna 13:5 sägs det att kärleken inte ”för ... räkenskap [en form av logịzomai] över oförrätten” (jfr 2Ti 4:16), och psalmisten David sade, enligt citatet i Romarna 4:8: ”Lycklig är den man som Jehova alls inte tillräknar [en form av logịzomai] synd.” Paulus visade att de som betraktade saker och ting efter deras utseende måste göra en rätt värdering av dem, ta båda sidor i betraktande. (2Kor 10:2, 7, 10–12) Samtidigt var han mån om att ingen skulle ”tillräkna [en form av logịzomai]” honom mera än vad som var tillbörligt med avseende på hans tjänst. (2Kor 12:6, 7)

Ordet logịzomai kan också betyda ”anse”, ”värdera”, ”betrakta som”, ”räkna bland (eller som tillhörande)” en grupp, klass eller kategori. (1Kor 4:1) Jesus sade att han skulle bli ”räknad [en form av logịzomai] bland laglösa”, dvs. han skulle räknas för att vara en av dem, att höra till den kategorin. (Lu 22:37) I sitt brev till romarna skriver aposteln Paulus att om en oomskuren håller lagen skulle ”hans oomskurna tillstånd räknas som omskärelse”, dvs. han skulle betraktas som om han var omskuren. (Rom 2:26) De kristna fick också uppmaningen att ”räkna [sig] ... själva för att vara döda med avseende på synden men levande med avseende på Gud genom Kristus Jesus”. (Rom 6:11) Och smorda kristna som inte var judar och som alltså inte var Abrahams köttsliga avkomlingar skulle ”räknas som” avkomlingar av Abraham. (Rom 9:8)

Hur kunde Abraham förklaras rättfärdig före Kristi död?

Abrahams tro ”tillräknades” – tillsammans med hans gärningar – ”honom som rättfärdighet”. (Rom 4:20–22) Det betyder naturligtvis inte att han och andra trogna i förkristen tid var fullkomliga eller syndfria, men eftersom  de utövade tro på Guds löfte om ”avkomman” och strävade efter att följa Guds befallningar, räknades de inte, likt resten av människovärlden, som orättfärdiga utan något förhållande till Gud. (1Mo 3:15; Ps 119:2, 3) I sin kärlek räknade Jehova dem som skuldfria i jämförelse med den gudfrånvända världen av människor. (Ps 32:1, 2; Ef 2:12) Tack vare deras tro kunde Gud således handla med sådana ofullkomliga människor och välsigna dem och ändå vara trogen sina egna fullkomliga normer för rättvisa. (Ps 36:10) Dessa trogna insåg emellertid att de behövde friköpas från synden, och de väntade på Guds bestämda tid för detta. (Ps 49:7–9; Heb 9:26)

Kristi Jesu ”enda rättfärdiggörelseverk”. Bibeln visar att Jesus Kristus var en fullkomlig människa när han var här på jorden (1Pe 1:18, 19) och att han bevarade sin fullkomlighet genom att hålla fast vid sin ostrafflighet och stärka den under prövning. Detta var i överensstämmelse med Guds avsikt att låta den främste förmedlaren av räddning bli ”fullkomnad genom lidanden”. (Heb 2:10) Det betyder att Jesus blev fullkomnad i fråga om lydnad och ostrafflighet och att han fullkomnades för sin ställning som Guds överstepräst med uppgift att ge räddning, alldeles som Paulus visar i Hebréerna 5:7–10. När han hade fullbordat sitt jordiska levnadslopp på ett felfritt sätt erkände Gud honom som rättfärdiggjord. Han var således den enda människa som under prövning varit orubblig och stått fullständigt rättfärdig inför Gud av egen förtjänst. Genom detta ”enda rättfärdiggörelseverk [en form av dikaiōma]”, dvs. genom att Jesus under hela sitt felfria jordiska levnadslopp, som innefattade hans offer, visade sig vara fullkomligt rättfärdig, lade han grunden för att människor som har tro på honom skall kunna förklaras rättfärdiga. (Rom 5:17–19; 3:25, 26; 4:25)

I den kristna församlingen. När Guds Son kom som den utlovade friköparen lades det en ny grundval på vilken Gud kunde handla med sina jordiska tjänare. De efterföljare till Jesus Kristus som kallas till att vara hans andliga bröder, med utsikt att bli hans medarvingar i det himmelska kungariket (Rom 8:17), är de första som förklaras rättfärdiga av Gud på grundval av sin tro på Jesus Kristus (Rom 3:24, 28). Detta är en rättslig åtgärd från Jehova Guds sida, och därför kan ingen inför honom som den högste Domaren ”framställa anklagelse” mot hans utvalda. (Rom 8:33, 34) Varför förklarar Gud dem rättfärdiga?

Först och främst därför att Jehova är fullkomlig och helig (Jes 6:3), och i överensstämmelse med hans helighet måste de som han tar emot som sina söner också vara fullkomliga. (5Mo 32:4, 5) Jesus Kristus, Guds främste Son, visade sig vara fullkomlig, ”lojal, sveklös, obefläckad, skild från syndarna”. (Heb 7:26) Men hans efterföljare utväljs bland avkomlingar av Adam, som på grund av sin synd satte ofullkomliga, syndiga barn till världen. (Rom 5:12; 1Kor 15:22) Som det framgår av Johannes 1:12, 13 var Jesu efterföljare inte från början Guds barn. I sin oförtjänta omtanke gjorde Jehova Gud emellertid en anordning för ”adoption”, som gör det möjligt för honom att ta emot dem som sina söner och föra dem in i ett andligt släktskap med sig. (Rom 8:15, 16; 1Jo 3:1) Gud har följaktligen lagt en grundval som gör att de kan adopteras som hans söner, nämligen genom att han förklarar dem rättfärdiga på grundval av Kristi lösenoffer, som de utövar tro på, och fritar dem från all skuld till följd av synden. (Rom 5:1, 2, 8–11; jfr Joh 1:12.) De räknas alltså som fullkomligt rättfärdiga – rättfärdighet ”tillräknas” dem – och alla deras synder är förlåtna och läggs dem inte till last. (Rom 4:6–8; 8:1, 2; Heb 10:12, 14)

Rättfärdiggörelsen av dessa kristna är således mycket mera vittgående än i det tidigare nämnda fallet med Abraham (och andra förkristna tjänare åt Jehova). Lärjungen Jakob nämnde vad Abrahams rättfärdiggörelse innefattade: ”Det skriftställe uppfylldes som säger: ’Abraham satte tro till Jehova, och det tillräknades honom som rättfärdighet’, och han kallades ’Jehovas vän’.” (Jak 2:20–23) På grund av sin tro blev alltså Abraham förklarad rättfärdig som en vän till Gud, inte som en son till Gud vilken ”föds på nytt” med utsikt till liv i himlen. (Joh 3:3) Som Bibelns skildring klart visar stod möjligheten till sådant sonskap och till det himmelska hoppet inte öppen för människor innan Kristus kom till jorden. (Joh 1:12, 17, 18; 2Ti 1:10; 1Pe 1:3; 1Jo 3:1)

Även om dessa kristna intar en rättfärdig ställning inför Gud, är de inte fullkomliga i köttet i egentlig eller bokstavlig mening. (1Jo 1:8; 2:1) Men med tanke på att de har utsikt till himmelskt liv behöver de inte heller uppnå en sådan bokstavlig fullkomlighet i köttet nu. (1Kor 15:42–44, 50; Heb 3:1; 1Pe 1:3, 4)  Genom att de förklaras rättfärdiga – ”tillräknas” rättfärdighet – blir Guds krav på rättvisa emellertid tillfredsställt, och han kan föra de adopterade in i det ”nya förbundet”, som fick gällande kraft genom Jesu Kristi blod. (Lu 22:20; Mt 26:28) Dessa adopterade och av anden pånyttfödda söner i det nya förbundet, som slutits med det andliga Israel, blir ”döpta till” Kristi ”död” och kommer till slut att dö en död lik hans. (Rom 6:3–5; Flp 3:10, 11)

Även om Jehova förlåter de synder dessa kristna begår på grund av köttslig svaghet och ofullkomlighet, pågår det ändå en kamp i dem, alldeles som Paulus beskriver i sitt brev till romarna (7:21–25). Det är en kamp mellan deras förnyade sinnes lag (Rom 12:2; Ef 4:23), dvs. ”Guds lag”, och ”syndens lag”, som finns i deras lemmar. Detta beror på att deras köttsliga kropp fortfarande är ofullkomlig, fastän de räknas som rättfärdiga och deras synder är förlåtna. Denna kamp bidrar till att pröva deras ostrafflighet mot Gud. Med hjälp av Guds ande och med stöd från sin barmhärtige överstepräst, Kristus Jesus, kan de vinna kampen. (Rom 7:25; Heb 2:17, 18) Men det förutsätter att de hela tiden utövar tro på Kristi lösenoffer och följer honom. På det sättet bevarar de sin rättfärdighet i Guds ögon (jfr Upp 22:11) och befäster så sin ”ställning som kallade och utvalda”. (2Pe 1:10; Rom 5:1, 9; 8:23–34; Tit 3:6, 7) Om de i stället börjar bedriva synd och avfaller från tron, förlorar de sin gynnade ställning som rättfärdiga i Guds ögon, eftersom de då ”på nytt hänger Guds Son på pålen och utsätter honom för offentlig skam”. (Heb 6:4–8) De som handlar så kommer att bli tillintetgjorda. (Heb 10:26–31, 38, 39) Jesus talade därför om synd som det inte finns någon förlåtelse för, och aposteln Johannes skilde mellan synd som ”inte drar med sig död” och synd som ”drar med sig död”. (Mt 12:31, 32; 1Jo 5:16, 17)

Sedan Jesus Kristus hade bevarat sin trohet intill döden ”gjordes [han] levande i anden” och fick odödlighet och oförgänglighet. (1Pe 3:18; 1Kor 15:42, 45; 1Ti 6:16) Han blev således ”förklarad rättfärdig i ande” (1Ti 3:16; Rom 1:2–4) och satte sig på Guds högra sida i himlarna (Heb 8:1; Flp 2:9–11). Hans trogna efterföljare väntar på att få en uppståndelse som liknar hans (Rom 6:5) och ser fram emot att få bli delaktiga av ”gudomlig natur” (2Pe 1:4).

Andra rättfärdiga. I en av Jesu liknelser som handlar om tiden för hans ankomst i Guds kungarikes härlighet betecknas de människor som liknas vid får som ”rättfärdiga”. (Mt 25:31–46) Det är emellertid värt att lägga märke till att de ”rättfärdiga” i den här liknelsen framställs som en separat grupp, skild från dem som Kristus kallar ”mina bröder”. (Mt 25:34, 37, 40, 46; jfr Heb 2:10, 11.) Eftersom dessa fårlika människor bistår Kristi andliga ”bröder” och därigenom visar tro på Kristus, får de Guds välsignelse och kallas ”rättfärdiga”. Precis som Abraham förklaras de rättfärdiga som Guds vänner. (Jak 2:23) Denna rättfärdiga ställning betyder att de får överleva när ”getterna” går bort ”till evigt avskärande”. (Mt 25:46)

En liknande situation beskrivs i den syn som skildras i Uppenbarelseboken 7:3–17. Där beskrivs en ”stor skara” av obestämt antal som åtskild från de 144 000 som är ”försedda med sigill”. (Jfr Ef 1:13, 14; 2Kor 5:1.) Att medlemmarna av denna ”stora skara” betraktas som rättfärdiga av Gud framgår av att det sägs att de ”har tvättat sina långa dräkter och gjort dem vita i Lammets blod”. (Upp 7:14)

De som utgör den ”stora skaran”, som överlever den ”stora vedermödan”, har ännu inte förklarats rättfärdiga för liv, dvs. värdiga att få rätten till evigt liv på jorden. De måste fortsätta att dricka av de ”källor med livets vatten” som Lammet, Kristus Jesus, vägleder dem till. De måste fortsätta att göra detta under hela Kristi tusenåriga regering. (Upp 7:17; 22:1, 2) Om de förblir lojala mot Jehova under det slutliga provet när de tusen åren är till ända, får de sina namn permanent inskrivna i den livets bok som tillhör Gud, vilket innebär att Jehova förklarar eller erkänner att de till sist är rättfärdiga i ordets fulla bemärkelse. (Upp 20:7, 8; se LIV [Livets träd].)

Gud bevisad rättfärdig i alla sina handlingar. Som framgår av ovanstående överträder Gud aldrig sina egna normer för rättfärdighet och rättvisa när han handlar med ofullkomliga människor. Han förklarar inte syndiga människor rättfärdiga på grundval av deras egna förtjänster, för det skulle vara detsamma som att överse med eller tolerera synd. (Ps 143:1, 2) Det är som aposteln Paulus förklarar: ”Alla har ju syndat och saknar Guds härlighet, och som en fri gåva blir de nu förklarade rättfärdiga genom hans oförtjänta omtanke, med hjälp av frigörelsen genom lösen som betalats i Kristus Jesus. Gud ställde fram honom som ett offer till försoning genom tro på hans blod. Detta gjorde Gud för att visa sin egen rättfärdighet, eftersom han förlät de synder som förekommit i det förgångna,  medan han utövade fördragsamhet; i syfte att visa sin egen rättfärdighet i den nuvarande tidsperioden, för att han skulle vara rättfärdig också när han förklarar den människa rättfärdig som har tro på Jesus.” (Rom 3:23–26) Gud har alltså i sin oförtjänta omtanke och med hjälp av Kristi offer sörjt för en juridisk grundval som gör att han i full rättvisa och rättfärdighet kan förlåta troende människors synder.

Egna försök att visa sig vara rättfärdig. Eftersom det bara är Gud som kan förklara en människa rättfärdig, är det meningslöst att försöka visa att man är rättfärdig på grundval av egna förtjänster eller med människors måttstock som utgångspunkt. Job blev tillrättavisad för att han, även om han inte anklagade Gud för något orätt, ”förklarade sin egen själ rättfärdig i stället för Gud”. (Job 32:1, 2) Den lagkunnige som frågade Jesus hur han skulle kunna få evigt liv blev indirekt tillrättavisad av Jesus för att han försökte visa att han var rättfärdig. (Lu 10:25–37) Jesus fördömde fariséerna för att de försökte förklara sig själva rättfärdiga inför människor. (Lu 16:15) I synnerhet aposteln Paulus visade att ingen på grund av mänsklighetens ofullkomliga, syndfulla tillstånd kunde förklaras rättfärdig genom att försöka befästa sin egen rättfärdighet med hjälp av gärningar baserade på den mosaiska lagen. (Rom 3:19–24; Gal 3:10–12) Han framhöll i stället tron på Kristus Jesus som den sanna grundvalen för att kunna förklaras rättfärdig. (Rom 10:3, 4) Paulus uttalande kompletteras av Jakobs inspirerade brev, som visar att denna tro måste göras levande, inte genom laggärningar, utan genom trosgärningar, som i Abrahams och Rahabs fall. (Jak 2:24, 26)

Vissa män som falskeligen utgav sig för att vara apostlar ifrågasatte med orätt Paulus apostlaskap och hans kristna gärningar och försökte på så sätt dra bort församlingen i Korinth efter sig. (2Kor 11:12, 13) Paulus, som visste att han troget utförde ett förvaltarskap för Kristus, förklarade att han inte oroade sig över att människor, helt utan bemyndigande, satte sig ner som en ”mänsklig domstol” för att döma honom. Han förlitade sig inte ens på sin egen bedömning av sig själv, utan räknade med att Jehova skulle bedöma honom. (1Kor 4:1–4) Här framhålls alltså den principen att man inte kan förlita sig på människors bedömning av ens rättfärdighet eller brist på rättfärdighet, om inte deras bedömning har stöd i Guds ord. Man måste vända sig till Guds ord och låta sig bedömas av det. (Heb 4:12) Men om det är tydligt att en tillrättavisning har stöd i Guds ord, kommer den som får en tillrättavisning inte att avvisa den genom att försöka rättfärdiga sig själv, i synnerhet inte om tillrättavisningen kommer från en äldste i församlingen. (Ord 12:1; Heb 12:11; 13:17) Och en person i ansvarsställning som skall döma i en sak eller en tvist skulle bli fördömd av Gud om han förklarade ”den ondskefulle rättfärdig för mutor”. (Jes 5:23; Jak 2:8, 9)