En grupp människor som har samlats i ett visst syfte eller för att utföra en viss verksamhet; ordet används numera vanligtvis om en lokal grupp eller ett samfund av trosfränder. Det hebreiska ord som vanligtvis återges med ”församling” i Nya världens översättning är qahạl, som är avlett av en rot som betyder ”(för)samla”, ”sammankalla”, ”komma tillsammans”. (4Mo 20:8; 5Mo 4:10) Det används ofta om en organiserad grupp, till exempel i uttrycken ”Israels församling” (3Mo 16:17; Jos 8:35; 1Ku 8:14), ”den sanne Gudens församling” (Neh 13:1) och ”Jehovas församling” (4Mo 20:4; 5Mo 23:2, 3; 1Kr 28:8; Mik 2:5). Qahạl betecknar grupper som kommer tillsammans i olika syften – till exempel för tillbedjan (5Mo 9:10; 18:16; 1Ku 8:65; Ps 22:25; 107:32), för offentlig förvaltning (1Ku 12:3) eller för krigföring (1Sa 17:47; Hes 16:40). I Predikarens bok omnämns Salomo som ”församlaren” (hebr.: qohẹleth). (Pre 1:1, 12) Som kung församlade han folket för tillbedjan av Jehova. Ett exempel på detta är att han kallade samman sina undersåtar till det nyuppförda templet i Jerusalem. (1Ku 8:1–5; 2Kr 5:2–6)

I de kristna grekiska skrifterna är ordet för ”församling” ekklēsịa, som kommer av två grekiska ord, ek (”ut ur”) och kalẹō (”kalla”). Det betecknar således en grupp människor som har kallats ut eller kallats samman, antingen i ett officiellt eller i ett inofficiellt sammanhang. Det är detta ord som används om Israels församling i Apostlagärningarna 7:38, och samma ord används också om den ”församling” som silversmeden Demetrios hetsade upp mot Paulus och hans medarbetare i Efesos. (Apg 19:23, 24, 29, 32, 41) Men oftast används ordet i sammanhang där det handlar om den kristna församlingen. Det används om den kristna församlingen i allmänhet (1Kor 12:28), om en församling i en viss stad, till exempel i Jerusalem (Apg 8:1), Antiokia (Apg 13:1) eller Korinth (2Kor 1:1), eller om en grupp människor som församlas i ett privathem. (Rom 16:5; Flm 2) Ordet används också i flertal och syftar då på flera enskilda församlingar, eller ”Guds församlingar”. (Apg 15:41; 1Kor 11:16) I några översättningar används ordet ”kyrka” i bibelställen som handlar om den kristna församlingen, till exempel i Matteus 16:18 (2000) och 1 Korinthierna 16:19 (Be), men eftersom många förknippar ordet ”kyrka” med en byggnad för gudstjänster snarare än med en församling som tjänar Gud, kan denna återgivning vara missvisande.

Det hebreiska ordet qahạl återges i Septuaginta vanligtvis med det grekiska ordet ekklēsịa, till exempel i Psalm 22:22 (21:23, LXX; jfr NV, not.)

Israels församling. Från Moses tid och framåt omtalades Israels nation som en församling. Det var Jehovas vilja att denna församling inte skulle styras demokratiskt, utan teokratiskt. Det var Gud själv som skulle  styra, inte folket. I det syftet ingick han ett förbund med nationen – lagförbundet. (2Mo 19:3–9; 24:6–8) Eftersom Mose tjänade som medlare för detta förbund, kunde man med rätta säga: ”Mose gav oss som befallning en lag, en egendom för Jakobs församling.” (5Mo 33:4) Jehova var nationens domare, lagstiftare och kung. (Jes 33:22) Nationen var således en församling som tillhörde Gud och kunde därför omtalas som ”Jehovas församling”. (4Mo 16:3; 1Kr 28:8)

Ibland används det hebreiska ordet qahạl (församling) tillsammans med det hebreiska ordet ‛edhạh (menighet). (3Mo 4:13; 4Mo 20:8, 10) ‛Edhạh är avlett av en rot som betyder ”bestämma”, ”avtala (om att mötas)”, och ordet betecknar således en grupp som har samlats efter att ha avtalat om det. Det används ofta om det israelitiska samhället, som i uttrycket ”Israels menighet”. (2Mo 12:3) I nationen Israel bestod församlingen (qahạl) av dem som var hebréer i egentlig mening (4Mo 15:15), medan menigheten (‛edhạh) tydligtvis omfattade både israeliterna och de bofasta främlingar som bodde bland dem. (2Mo 12:19) I vidare bemärkelse verkar det emellertid som om bofasta främlingar som var omskurna kunde räknas som medlemmar av församlingen. (4Mo 15:14–16)

Det var dock inte alla som kunde bli medlemmar av ”Jehovas församling”. Ingen som var kastrerad eller som hade fått sin ”manslem avskuren” kunde komma in i församlingen, och oäkta söner, manliga ammoniter och manliga moabiter var utestängda och fick inte komma in ”ens i tionde generationen”. Men avkomlingar av edoméer och av egyptier som hade fötts ”som tredje generationen” kunde få ”komma in i Jehovas församling”. (5Mo 23:1–8) Att oäkta söner och deras avkomlingar var utestängda ända till ”tionde generationen” bidrog till att upprätthålla Jehovas lag mot äktenskapsbrott. (2Mo 20:14) Och även om de som hade fått sina könsdelar stympade inte kunde komma in i ”Jehovas församling”, kunde de finna tröst i profeten Jesajas ord i Jesaja 56:1–7. För alla som var utestängda från ”Jehovas församling” i det forntida Israel fanns det naturligtvis möjlighet att dra nytta av de anordningar och välsignelser som Jehova lät människor av alla nationer få del av. (1Mo 22:15–18)

De som tillhörde Israels församling visades barmhärtighet om de hade syndat ouppsåtligt. Men om de avsiktligt gjorde något som var orätt skulle de utrotas, dvs. dödas. (4Mo 15:27–31) Man skulle till exempel bli utrotad ur församlingen, dvs. dödad, om man försummade att rena sig när man var ceremoniellt oren, om man åt av köttet från ett gemenskapsoffer medan man var oren, om man åt av fettet av ett offerdjur, om man åt blod eller om man åt något heligt medan man var oren. (4Mo 19:20; 3Mo 7:21–27; 17:10, 14; 22:3) Man skulle också utrotas om man arbetade på sabbaten (2Mo 31:14), gav någon av sina avkomlingar åt Molek, vände sig till spiritistiska medier och spåkunniga, gjorde sig skyldig till vissa former av sexuell omoral eller försummade att ”späka” sig på den årliga försoningsdagen. (3Mo 20:1–6, 17, 18; 23:27–30; se också 2Mo 30:31–33; 3Mo 17:3, 4, 8, 9; 18:29; 19:5–8.)

Israels församling bestod av enskilda individer, medan nationen bestod av stammar, släkter och hushåll. Av berättelsen om Akans synd tycks det framgå att man hade en sådan organisationsstruktur, för i det här fallet trädde Israel fram, först stam efter stam, sedan släkt efter släkt, sedan hushåll efter hushåll och till slut kraftfull man efter kraftfull man, tills Akan utpekades som den skyldige. (Jos 7:10–19)

I Israel handlade ansvariga representanter ofta på folkets vägnar. (Esr 10:14) Efter det att tältboningen hade satts upp var det således ”stammarnas hövdingar” som kom och frambar offergåvor. (4Mo 7:1–11) Och de som på Nehemjas tid med sigill bekräftade det ”bindande avtalet” var präster, leviter och ”folkets överhuvuden”. (Neh 9:38–10:27) Under israeliternas vandring i vildmarken fanns det ”hövdingar i menigheten, sådana som kallades in till rådsmöten, ansedda män”, och det var 250 av dessa som slöt sig till Kora, Datan, Abiram och On och samlade sig mot Mose och Aron. (4Mo 16:1–3) På Guds befallning valde Mose ut 70 av Israels äldste som var förmän för att hjälpa honom att bära den börda som folket utgjorde, något han inte kunde göra själv. (4Mo 11:16, 17, 24, 25) I 3 Moseboken 4:15 nämns ”menighetens äldste”, och det verkar som om nationens äldste, överhuvuden, domare och förmän tjänade som folkets representanter. (4Mo 1:4, 16; Jos 23:2; 24:1)

I vildmarken använde man två silvertrumpeter när menigheten skulle sammankallas och till att ge signal när lägren skulle bryta upp. Om man blåste i båda trumpeterna skulle menigheten inställa sig hos Mose vid ingången till mötestältet. Om man blåste bara i den ena skulle ”hövdingarna, överhuvudena  för Israels tusenden”, inställa sig. (4Mo 10:1–4) Ibland kallade kungen samman folket (1Ku 8:5; 2Kr 20:4, 5), och Hiskia använde löpare när han kallade samman folket i Jerusalem till det stora påskfirande som hölls på hans tid. (2Kr 30:1, 2, 10–13)

Längre fram hade Sanhedrin stor makt och stort inflytande. Sanhedrin var en domstol med 71 medlemmar – översteprästen och 70 andra framträdande män i nationen, ”folkets äldsteråd”. (Mt 26:59; Lu 22:66)

Medan judarna var i landsflykt i Babylon eller kort därefter började det bli vanligt att de kom tillsammans i byggnader som kallades synagogor. Med tiden byggdes synagogor på många olika platser; så till exempel undervisade Jesus i synagogan i Nasaret. (Lu 4:16–21) Synagogorna var i själva verket skolor, där man högläste Skrifterna och förklarade dem, och platser där man bad till Gud och lovprisade honom. (Apg 15:21; se SYNAGOGA.)

Israels församling hade en unik ställning. Mose gav folket följande påminnelse: ”Du är ett heligt folk för Jehova, din Gud. Dig har Jehova, din Gud, utvalt till att vara hans folk, en särskild egendom, bland alla folk som är på jordens yta.” (5Mo 7:6) Men den judiska församlingen har upphört att vara Guds församling; den blev förkastad därför att den inte tog emot Guds Son. (Apg 4:24–28; 13:23–29; Mt 21:43; 23:37, 38; Lu 19:41–44)

Den kristna församlingen. Innan den judiska nationen förkastades och upphörde att vara Guds församling omnämnde Jesus Kristus sig själv som den ”klippa” på vilken han skulle bygga det han kallade ”min församling”. (Mt 16:18) Det var så Petrus, som Jesus hade talat till, förstod detta, för Petrus identifierade senare Jesus som den ”sten” som hade blivit förkastad av människor men som var ”utvald, dyrbar, för Gud”, och han omnämnde honom också som den ”grundhörnsten” som en människa tryggt kan visa tro på utan risk att bli besviken. (1Pe 2:4–6; Ps 118:22; Jes 28:16) Paulus visade också tydligt att Jesus Kristus är den grundval som församlingen är byggd på. (Ef 2:19–22; 1Kor 3:11) Eftersom den kristna församlingen tillhör Jehova, omnämns den passande nog som ”Guds församling”. (Apg 20:28; Gal 1:13)

Denna kristna församling (grek.: ekklēsịa), som är grundad på Kristus, har också Kristus som huvud. Det heter därför: ”Han [Gud] lade också allting under hans fötter och gjorde honom till huvud över allting åt församlingen, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.” (Ef 1:22, 23; se också Kol 1:18.)

Den kristna församlingen ersatte Israels församling som Guds församling på pingstdagen år 33, när helig ande utgöts över Jesu lärjungar i Jerusalem. De första som skulle bli medlemmar av denna församling utvaldes kort efter Jesu dop, i början av Jesu jordiska tjänst. (Apg 2:1–4; Joh 1:35–43) Bland sina första lärjungar valde Jesus ut 12 till att vara apostlar (Lu 6:12–16), och senare valde han ut Saul från Tarsos, som blev ”en apostel för nationerna”. (Apg 9:1–19; Rom 11:13) Lammets, Jesu Kristi, 12 trogna apostlar, däribland Mattias, som ersatte Judas, utgör den kristna församlingens andrahandsgrundval. (Apg 1:23–26; Upp 21:1, 2, 14)

Den här församlingen kallas ”församlingen av de förstfödda som har blivit inskrivna i himlarna”, och det fulla antalet av församlingens medlemmar under dess huvud, Kristus, är 144 000. (Heb 12:23; Upp 7:4) Dessa utvalda har blivit ”köpta från människorna” till att utföra ett särskilt arbete här på jorden och till att sedan vara tillsammans med Kristus i himlen som hans brud. Precis som det ställdes vissa krav på medlemmarna av Guds hebreiska församling, finns det vissa krav man måste uppfylla för att bli medlem av denna kristna ”Guds församling”. De som tillhör församlingen är andligt sett jungfrur som fortsätter att följa Lammet, Jesus Kristus, ”vart det än går”, och ”ingen lögn blev funnen i deras mun; de är oklanderliga”. (Upp 14:1–5)

De som blir medlemmar av den kristna församlingen, Guds församling, utväljs av Jehova. (Rom 8:30; 2Th 2:13) Församlingens första medlemmar kallades ut ur den judiska församlingen, som hade blivit förkastad därför att den inte hade tagit emot Guds Son som Messias. Men från och med år 36, när Cornelius blev kristen, har också människor från nationerna i allmänhet kallats till att bli medlemmar av den kristna församlingen. Paulus kunde därför säga: ”Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna; för ni är alla en enda person i gemenskap med Kristus Jesus.” (Gal 3:28; Apg 10:34, 35; Rom 10:12; Ef 2:11–16) Lagförbundet, som Mose var medlare för och som Israels församling stod under, uppfylldes av Jesus Kristus och togs bort av Jehova Gud (Mt 5:17; 2Kor 3:14; Kol 2:13, 14), men de som tillhör den kristna församlingen får del av de välsignelser som hör samman med det nya  förbundet, vilket den större Mose, Jesus Kristus, är medlare för. (Mt 26:28; Heb 12:22–24; Apg 3:19–23) Prästerna och kungarna i Israel blev smorda med olja (2Mo 30:22–30; 2Ku 9:6), men de som utväljs av Gud till att bli medlemmar av den kristna församlingen blir smorda med helig ande (2Kor 1:21, 22; 1Jo 2:20), och Jehova Gud adopterar dem som sina söner. (Ef 1:5)

Israels församling bestod i huvudsak av köttsliga israeliter, hebréer. Guds smorda kristna församling består av andliga israeliter, som utgör stammarna i det andliga Israel. (Upp 7:4–8) Flertalet av de köttsliga israeliterna förkastade Jesus Kristus, och därför kunde Paulus säga: ”Inte alla som härstammar från Israel är verkligen ’Israel’”, dvs. det andliga Israel. (Rom 9:6–9) Och med hänsyftning på den kristna församlingen, Guds församling, som består av andliga judar, sade Paulus: ”Jude är inte den som är det utvärtes, och omskärelse är inte det som sker utvärtes på köttet; utan jude är den som är det invärtes, och hans omskärelse är hjärtats omskärelse genom ande.” (Rom 2:28, 29)

När det i de kristna grekiska skrifterna talas om ”församlingen” i allmän bemärkelse, är det i regel de 144 000 medlemmarna av församlingen som åsyftas, Kristi smorda lärjungar, Jesus själv undantagen. (Ef 5:32; Heb 12:23, 24) Men att Davids ord i Psalm 22:22 under inspiration tillämpas på Jesus Kristus i Hebréerna 2:12 visar att ordet ”församling” också kan syfta på dessa smorda tillsammans med deras huvud, Jesus Kristus. Den som skrev brevet till hebréerna citerar Davids ord: ”Ty både han som helgar och de som helgas stammar alla från en enda, och av den orsaken skäms han [dvs. Jesus Kristus] inte för att kalla dem ’bröder’, då han säger: ’Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder; mitt i församlingen skall jag lovprisa dig med sång.’” (Heb 2:11, 12) Precis som David var medlem av Israels församling och lovprisade Jehova, kan Jesus Kristus i det här sammanhanget betraktas som en medlem av den andliga församlingen, och de andra medlemmarna av församlingen omtalas som hans ”bröder”. (Jfr Mt 25:39, 40.) David tillhörde Jehovas israelitiska församling, och Jesus Kristus tillhörde också denna församling medan han var på jorden och förkunnade bland dess medlemmar. En kvarleva av denna församling kom att ingå i Jesu församling.

Den kristna församlingsorganisationen. Det bildades kristna församlingar på många platser, men dessa fungerade inte oberoende av varandra. Alla församlingar erkände den kristna församlingens styrande krets och dess myndighet. Den styrande kretsen bestod av apostlarna och de äldste i församlingen i Jerusalem, och det fanns ingen konkurrerande grupp någonstans som försökte öva tillsyn över församlingen. När det under det första århundradet uppstod en fråga om omskärelse, var det denna trogna kristna styrande krets som behandlade den. När den styrande kretsen under den heliga andens ledning hade fattat sitt beslut, blev detta beslut bindande för alla kristna församlingar, och församlingarna godtog det villigt. (Apg 15:22–31)

Den styrande kretsen i Jerusalem sände ut resande representanter. Så till exempel sändes Paulus och några andra ut för att meddela församlingarna ovannämnda beslut, och det heter: ”När de nu färdades genom städerna, överlämnade de till dem som var där de föreskrifter som de skulle iaktta och som hade fastställts av apostlarna och de äldste som var i Jerusalem.” Angående verkningarna av detta sägs det vidare: ”Därför fortsatte församlingarna verkligen att stärkas i tron, och de växte till i antal från dag till dag.” (Apg 16:4, 5) När apostlarna i Jerusalem vid ett tidigare tillfälle ”hörde att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de i väg Petrus och Johannes till dem; och dessa gick ner och bad för dem att de skulle få helig ande”. (Apg 8:14, 15)

Varje enskild församling följde noga de anvisningar som kom från den styrande kretsen, som bland annat övade tillsyn över tillsättandet av äldste. (Tit 1:1, 5) I enlighet med de anvisningar som den styrande kretsen hade gett under den heliga andens ledning tillsattes således i varje församling tillsyningsmän och även biträdande tjänare, som var medhjälpare åt tillsyningsmännen. De män som skulle få sådana ansvarsfulla ställningar måste uppfylla vissa krav. (1Ti 3:1–13; Tit 1:5–9) Resande representanter för den styrande kretsen, sådana som Paulus, följde Kristi exempel och var själva goda exempel. (1Kor 11:1; Flp 4:9) Ja, alla som var andliga herdar skulle vara ”exempel för hjorden” (1Pe 5:2, 3), visa kärleksfull omtanke om de enskilda individerna i församlingen (1Th 2:5–12) och hjälpa dem som var andligt sjuka. (Gal 6:1; Jak 5:13–16; se TILLSYNINGSMAN; TJÄNARE; ÄLDSTE.)

Precis som Jehova hade organiserat Israels församling under ledning av äldste, överhuvuden,  domare och förmän (Jos 23:2), sörjde han alltså nu för att det övades tillsyn i den kristna församlingen genom att det tillsattes äldste i ansvarsfulla ställningar i församlingen. (Apg 14:23) Och på samma sätt som ansvariga män ibland representerade hela Israels församling, till exempel i förbindelse med rättssaker (5Mo 16:18), ordnade Gud så att varje enskild kristen församlings intressen i sådana ärenden tillvaratogs av ansvariga representanter, män som fick myndighet genom den heliga anden. (Apg 20:28; 1Kor 5:1–5) Men om det uppstod meningsskiljaktigheter mellan medlemmar i den kristna församlingen, var Jesu Kristi ord i Matteus 18:15–17 (som uttalades innan Jehova Gud hade förkastat den judiska församlingen och som därför ursprungligen gällde den) vägledande när det gällde att hantera sådana problem.

Jehova Gud har satt lemmarna i Kristi andliga ”kropp” ”alldeles som han ville”. Paulus säger: ”Gud har satt dem var och en i församlingen: för det första apostlar; för det andra profeter; för det tredje lärare; sedan kraftgärningar; sedan gåvor att läka; tjänster för att hjälpa, förmågor att leda, olika slag av tungotal.” Inte alla hade samma uppgifter, men alla behövdes i den kristna församlingen. (1Kor 12:12–31) Paulus säger att Jesus gav den kristna församlingen apostlar, profeter, evangelieförkunnare, herdar och lärare ”i avsikt att föra de heliga till rätta igen, för tjänsteverksamhet, för uppbyggande av Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son, till en fullvuxen mans ställning, till det mått av kroppslig resning som hör Kristi fullhet till”. (Ef 4:11–16)

Israels församling mottog Guds lag och fick lära sig att ”människan inte lever bara av bröd, utan av allt som utgår från Jehovas mun”. (5Mo 8:1–3) Också Jesus Kristus erkände principen att människan inte lever bara av bröd, ”utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun”. (Mt 4:1–4) Det har därför gjorts anordningar för att förse den kristna församlingen med den nödvändiga andliga födan; Jesus Kristus nämnde själv en ”slav” som han använder för att dela ut sådan ”mat” till de kristna, ”tjänstefolket”. I sin profetia om sin närvaro och ”avslutningen på tingens ordning” säger Jesus att slavens ”herre”, ”vid sin ankomst”, skulle sätta denne ”trogne och omdömesgille slav” ”över alla sina tillhörigheter”. (Mt 24:3, 45–47)

Att komma tillsammans för att tillbe Jehova och bli väl insatt i hans lag var viktigt för Israels församling. (5Mo 31:12; Neh 8:1–8) På liknande sätt är möten där man tillber Jehova och studerar hans ord mycket viktiga för den kristna församlingen, något som understryks av Hebréerbrevets förmaning till de kristna att inte försumma att komma tillsammans. (Heb 10:24, 25) I synagogorna hade det blivit vanligt att judarna kom tillsammans för att läsa ur och förklara Skrifterna, be till Gud och lovprisa honom. Sådana inslag övertogs av de kristna församlingarna, men utan de ritualer som med tiden hade införlivats i gudstjänsten i synagogorna. I synagogorna fanns det ingen särskild prästklass, utan varje gudfruktig judisk man hade möjlighet att läsa ur och förklara Skrifterna om han önskade det. På liknande sätt fanns det ingen uppdelning i prästerskap och lekmän eller någon annan uppdelning i den första kristna församlingen. Men varken i den kristna församlingen eller i synagogorna hade kvinnor lov att undervisa eller utöva myndighet över männen. (1Ti 2:11, 12)

Eftersom Jehova, som införde församlingsanordningen bland Kristi lärjungar, ”inte [är] oordningens Gud, utan fridens”, upprätthölls det god ordning vid de kristna församlingsmötena. Detta var till stor andlig nytta för alla som var närvarande. (1Kor 14:26–35, 40; se MENIGHET, FÖRSAMLAD SKARA.)