De ord på grundspråken som i Nya världens översättning återges med ”förstå” och ”förstånd” kan beteckna det att förstå något som är ganska enkelt, men de kan också beteckna en fullständig och djup insikt i komplicerade förhållanden, deras betydelse, innersta väsen och bakomliggande orsaker. Insikt, urskillning och uppfattningsförmåga är begrepp som är nära förbundna med förstånd.

Det är det hebreiska verbet bin och substantivet binạh som oftast översätts med ”förstå” och ”förstånd”. (1Sa 3:8; 2Sa 12:19; Ord 4:5; Dan 8:15) Ibland kan orden bin och binạh betona sådana aspekter som att urskilja (Ps 19:12; Dan 9:2), tänka på (5Mo 32:7; Ord 23:1), ge akt på (Job 32:12; 37:14), ägna uppmärksamhet åt (Dan 11:37), och de kan då återges i överensstämmelse med det. Professor R. C. Dentan säger i sitt verk The Interpreter’s Dictionary of the Bible (utgivet av G. A. Buttrick, 1962, bd 4, sid. 733): ”Roten ביו [bin] betyder i första hand ’urskilja med sina sinnen’, ’uppfatta skillnader’, därefter ’ge noga akt på’ och slutligen – i synnerhet i de avledda ordstammarna – ’få insikt’ eller ’ge (andra) insikt’.” Hebraisten Wilhelm Gesenius säger att grundbetydelsen är ”särskilja, se skillnad på, ... dvs. urskilja, lägga märke till, förstå, betydelser som alla är beroende av förmågan att hålla isär detaljer, se skillnad på, urskilja”. (A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, översatt till engelska av E. Robinson, 1836, sid. 140) Ett annat substantiv, tevunạh, kommer från samma rot som binạh och kan beroende på sammanhanget återges med ”urskillningsförmåga” (Ord 10:23; 11:12) eller ”förstånd” (2Mo 31:3; 5Mo 32:28).

Grundbetydelsen i dessa ord visar att den som är förståndig har förmåga att tränga in i en sak och se hur det hela hänger samman genom att skilja mellan de enskilda faktorerna eller beståndsdelarna som tillsammans utgör en helhet. Han kan därför också se hur dessa står i förhållande till varandra och således inse eller fatta sakens betydelse eller syfte. Detta kan illustreras med hjälp av ett språk. För att förstå vad som sägs på ett visst språk måste man kunna skilja mellan de enskilda orden i meningarna, veta vad de betyder  och förstå sambandet mellan dem. (5Mo 28:49) Och även om man i stora drag uppfattar vad som sägs kan förståelsen av det innebära mer än det, nämligen att man förstår den egentliga meningen eller tanken i budskapet så att man kan värdera det, dra nytta av det och veta vad man bör göra. När prästen Esra läste ur lagboken för folket i Jerusalem var ”alla som hade förstånd [av hebr. bin] nog att lyssna” samlade. Men även om åhörarna var vuxna eller vuxna nog att förstå alla orden, heter det att leviterna ”förklarade [en form av bin] lagen för folket” (el.: ”undervisade folket i lagen”, ”gjorde lagen förståelig för folket”). Det sägs vidare att ”de läste högt ur boken, ur den sanne Gudens lag, samtidigt som den noggrant förklarades och man angav dess innebörd; och de fortsatte att göra det upplästa förståeligt”. (Neh 8:2, 3, 7, 8)

I de kristna grekiska skrifterna är det i synnerhet verbet synịēmi (ordagr.: ”sätta samman”) och det besläktade substantivet sỵnesis som har återgetts med ”förstå” och ”förstånd”. Dessa ord innehåller tanken på att ”uppfatta”, ”förstå (fatta) innebörden i något”. Andra ord är epịstamai, som har grundbetydelsen ”känna väl till” och ginọ̄skō, som betyder ”veta”, ”känna”.

Källan till förstånd. Jehova Gud är källan till allt förstånd, men också det främsta exemplet när det gäller att använda det. Det storslagna sätt varpå universum är ordnat, där varje del av skaparverket fyller en bestämd och harmonisk funktion, så att hela skaparverket fungerar utan sådana störningar eller problem som skulle kunna tillskrivas en skapares brist på insikt, vittnar om Guds förstånd. (Job 38:36; Ps 136:5–9; Ord 3:19, 20; Jer 10:12, 13) De olika djurarternas beteende styrs av instinkter som Gud har gett dem. Människan kan hålla på i åratal med att försöka förstå aerodynamiken, men falken vet instinktivt hur den skall hitta de olika luftströmmarna och hur den skall utnyttja dem. (Job 39:26) Djuren saknar emellertid det slags förstånd som är karakteristiskt för människan. (Jfr Ps 32:9.)

Trots att människan har forskat flitigt under århundradenas lopp är det många förhållanden och kretslopp i naturen som hon ännu inte förstår fullt ut. (Job 36:29; 38:19, 20) Det människan kan förstå genom att studera det fysiska skaparverket närmar sig bara ”utkanterna av ... [Guds] verk” och är endast ”en viskning” jämfört med hans ”väldiga åskdunder”. Detta gäller i ännu högre grad Guds domar och hans anordningar för räddning. Hans tankar är för djupa för att ogudaktiga människor skall kunna förstå dem. (Job 26:7–14; Ps 92:5, 6) Men när Job begrundade den vishet och det förstånd som kommer till synes i det fysiska skaparverket, hjälpte det honom att se sitt förhållande till Skaparen i rätt ljus och att ödmjukt erkänna sin egen brist på förstånd. (Job 42:1–6)

Jehova kan se alla människors tankar och handlingar. (1Kr 28:9; Ps 139:1–6) Om han önskar det kan han i särskild grad ”ge akt på” (hebr.: bin) individer och grupper av människor. (Ps 5:1, 2; Ord 21:12) Hans avsikt står orubbligt fast, och han vet vad han skall göra i framtiden. Hans rättfärdiga normer är fastställda och kan inte ändras. Det finns därför ”ingen vishet, inte heller någon urskillningsförmåga, inte heller något råd i opposition mot Jehova”. (Ord 21:30; jfr Jes 29:13, 14; Jer 23:20; 30:24.) Han behöver inte rådfråga någon för att förstå en viss sak, till exempel hur han skall kunna hjälpa sina tjänare på bästa sätt eller hur han skall kunna befria dem från förtryck och lidande. (Jes 40:10–15, 27–31)

Kunskap om Jehova Gud och insikt i hans vilja utgör därför tillsammans med tro och förtröstan grunden till allt sant förstånd som hans förnuftsbegåvade skapelser kan förvärva. ”Kunskap om den Allraheligaste, det är förstånd.” Den som har sådan kunskap förstår också ”rättfärdighet, rätt och rättrådighet, det godas alla vägar”. (Ord 9:10; 2:6–9; 16:20) Ingenting som är av verklig betydelse kan förstås fullt ut om inte alla faktorer ses från Jehovas ståndpunkt och i förhållande till hans normer, egenskaper och eviga avsikter.

De som vänder sig bort från källan. Den som börjar ignorera Gud när han skall fatta beslut och göra upp planer kommer på avvägar. (Job 34:27) En sådan person låter sig förblindas av sitt hjärta så att han inte ser hur felaktigt hans handlingssätt är, och han förlorar sin insikt. (Ps 36:1–4) Även om han påstår sig tillbe Gud låter han människors normer få företräde framför Guds; han föredrar dem. (Jes 29:13, 14) Han bortförklarar och ursäktar sin tygellöshet med att det bara är på ”lek”. (Ord 10:23) Han har blivit så förvänd, hänsynslös och dåraktig att han tror att den osynlige Guden inte ser eller lägger märke till hans onda gärningar, som om Gud inte skulle kunna se eller höra. (Ps 94:4–10; Jes 29:15, 16; Jer 10:21) Genom sitt sätt att  leva och sina handlingar säger han i själva verket: ”Det finns ingen Jehova” (Ps 14:1–3), och han tar inte honom med i beräkningen. Eftersom han inte vägleds av Guds principer, kan han inte bedöma en sak på rätt sätt eller se vad saken handlar om. Han kan inte värdera de enskilda faktorerna och kan därför inte dra rätta slutledningar. (Ord 28:5)

Människors förstånd. Människor kan sägas ha förstånd när de är särskilt kunniga, erfarna och duktiga inom ett visst område. Det kan gälla hantverksskicklighet, till exempel att kunna rita och bygga hus eller tillverka föremål av trä, metall, sten eller textil. Hantverkaren Hiram från Tyros var ”en kunnig man, rikt begåvad med förstånd”, och kunde arbeta i många olika material. (2Kr 2:13, 14; 1Ku 7:13, 14) Att ha förstånd inom sådana områden resulterar i ett gott arbete och produkter av hög kvalitet.

Somliga kan på grund av sitt förstånd vara ”kunniga” eller ”skickliga” (båda orden är översatta från en form av bin) när det gäller transport eller musik. (1Kr 15:22; 25:7, 8; 2Kr 34:12) Andra kanske har förstånd när det gäller språk, skrivkonst eller andra teoretiska ämnen. (Dan 1:4, 17, 20) Sådana färdigheter kan man uppnå genom att använda sina naturliga förmågor och anstränga sig. Guds ande kan naturligtvis förstärka sådana förmågor hos människor och sätta dem i stånd att undervisa andra i sitt hantverk eller yrke. (2Mo 31:2–5; 35:30–35; 36:1; 1Kr 28:19)

Vissa kan ha god människokännedom och iakttagelseförmåga och vara skickliga på att dra rätta slutsatser. När David lade märke till att hans tjänare viskade, ”förstod” han att hans barn med Batseba hade dött. (2Sa 12:19) När Rehabeam fördelade sina söners arvedelar, använde han sin kunskap om den syndiga människans natur med dess tendenser till missunnsamhet och avund. (2Kr 11:21–23)

Andra kan på liknande sätt ha särskild urskillningsförmåga när det gäller att sköta affärer, och de kanske förvärvar förmögenhet åt sig, så som ”Tyros ledare” gjorde. (Hes 28:2, 4) Politiska härskare kan ha förstånd när det gäller krigföring och militär strategi (Jes 10:12, 13) eller särskilda förmågor när det gäller diplomati (Dan 8:23). Men deras förmågor kan vara begränsade och bara ge dem kortsiktiga fördelar, som i de fall som det hänvisas till här.

Bibeln talar alltså om en form av förstånd som kan förvärvas genom naturliga färdigheter. Men de ”förståndigas [synetoi] förstånd [sỵnesis]” blir till dårskap och är värdelöst om de inte tar hänsyn till Guds avsikter. (1Kor 1:19, 20, Int) Bibeln framhåller därför att man först och främst bör tillägna sig en högre form av förstånd, ett andligt förstånd som vilar på kunskap från Gud. Oavsett hur mycket människan lär sig utnyttja tillgångarna i jordens inre och i havets djup eller utforskar himlarymden, kommer hon aldrig på egen hand att finna ”förståndets plats” och den vishet som leder till ett framgångsrikt liv i rättfärdighet och lycka. (Job 28:1–21, 28) Sådant förstånd är bättre än silver och kan leda till den eftertraktade lyckliga framtid som världens flyktiga rikedomar och hedersbetygelser inte kan ge. (Ord 16:16, 22; 23:4, 5; Ps 49:6–8, 14, 20)

Förhållandet till kunskap och vishet. Förstånd är mer än bara kunskap men bygger naturligtvis på kunskap och samverkar med den. Graden och värdet av det förstånd någon har står i proportion till hur mycket kunskap han har och vad slags kunskap det är. Kunskap är kännedom om fakta, och de största och mest grundläggande sanningarna har med Gud, hans existens, hans oföränderliga avsikter och hans vägar att göra. Förstånd gör att en person kan sätta den kunskap han tillägnar sig i samband med Guds avsikter och normer, och på så vis kan han bedöma eller värdera sin kunskap. Ett ”förståndigt hjärta söker kunskap”; det nöjer sig inte med ett ytligt betraktande utan försöker få en fullständig bild av det hela. (Ord 15:14) Kunskapen måste bli ”ljuvlig” för vår själ om urskillningen skall kunna skydda oss från fördärv och bedrägeri. (Ord 2:10, 11; 18:15; se KUNSKAP.)

I Ordspråksboken 1:1–6 heter det: ”Förståndig är den som skaffar sig skicklig vägledning, så att han förstår ordspråk och gåtfullt tal, de visas ord och gåtor.” Här handlar det inte om att gissa gåtor som tidsfördriv, eftersom visa människor vanligtvis inte slösar bort tiden på det sättet, utan här handlar det om undervisning, frågeställningar och problemlösning som fostrar och övar sinnet och hjärtat i enlighet med rätta principer, så att man kan bli rustad att handla med vishet i framtiden. (Jfr Ps 49:3, 4.) Kunskap tillsammans med förstånd leder till vishet, och vishet är ”det viktigaste”, eftersom vishet är förmågan att använda sitt förråd av kunskap och sitt klara förstånd till att lösa problem så att det får goda resultat. (Ord 4:7) Den som har rätt motiv söker efter förstånd, inte av ren nyfikenhet eller för att  kunna briljera med sin kunskap, utan för att kunna handla vist, för ”vishet är inför den förståndiges ansikte”. (Ord 17:24; se VISHET.) Han liknar inte den som aposteln Paulus beskriver, en som hade tagit på sig att undervisa andra men som var ”uppblåst av högmod” och ingenting förstod och som var oförståndig och ”sjuk i sinnet på grund av spörsmål och debatter om ord”, sådant som gav upphov till oenighet och fick många andra dåliga följder. (1Ti 6:3–5)

Att tillägna sig verkligt förstånd. Den som söker verkligt förstånd ber till Gud: ”Ge mig förstånd, så att jag rättar mig efter din lag och håller den av hela mitt hjärta ..., så att jag förblir vid liv.” (Ps 119:34, 144; se också v. 27, 73, 125, 169.) Detta är det rätta motivet. Aposteln bad för de kristna i Kolossai att de skulle ”uppfyllas av den exakta kunskapen om hans [Guds] vilja, i all vishet och andlig fattningsförmåga [synẹsei]”, så att de kunde vandra värdigt Jehova. (Kol 1:9, 10)

Ålder och erfarenhet är naturliga faktorer som kan bidra till att man får mer förstånd. (Job 12:12) Men ålder och erfarenhet är inte det avgörande. Jobs tröstare berömde sig av det förstånd som de och deras till åren komna vänner hade, men de blev tillrättavisade av den yngre Elihu. (Job 15:7–10; 32:6–12) Jehova, ”den Gamle av dagar” (Dan 7:13), har ett förstånd som är långt överlägset människans. Människorna har ju bara funnits till i några få tusen år, och de förstår inte ens hur den planet som de bor på har blivit till. (Job 38:4–13, 21) Därför måste vi i första hand vända oss till Guds skrivna ord för att kunna tillägna oss förstånd. (Ps 119:130)

Barn och ungdomar bör ge noga akt på den vägledning de får av sina föräldrar, som är äldre och mer erfarna, i synnerhet om dessa troget tjänar Gud. (Ord 2:1–5; 3:1–3; 4:1; 5:1) Att ”tänka på” (hebr.: bin) tidigare generationers historia kan ge förstånd, och det är ofta de äldre som känner till den. (5Mo 32:7) Man bör inte söka sitt umgänge bland ”de oerfarna” utan bland de visa och ta till sig av de råd och den vägledning som de ger. Då kan man få leva och ”gå rakt fram på förståndets väg”. (Ord 9:5, 6) Genom att lyssna och iaktta kan den som är naiv och godtrogen lära sig att ”förstå vad klokhet är” och undvika många bittra erfarenheter. (Ord 8:4, 5)

Den som flitigt studerar Guds ord och tillämpar det han lär sig kan få större insikt än sina lärare, och han kan bli förståndigare än de gamla. (Ps 119:99, 100, 130; jfr Lu 2:46, 47.) Det beror på att vishet och förstånd finns inbyggt i Guds rena förordningar och rättsliga påbud. Om israeliterna troget hade rättat sig efter dem skulle de kringboende folken ha betraktat dem som ”ett vist och förståndigt folk”. (5Mo 4:5–8; Ps 111:7, 8, 10; jfr 1Ku 2:3.) Den förståndige inser att Guds ord är okränkbart, och han önskar leva sitt liv i överensstämmelse med det och vädjar till Gud om hjälp i detta. (Ps 119:169) Han låter Guds ord tränga djupt ner i sitt inre (Mt 13:19–23), skriver det på sitt hjärtas tavla (Ord 3:3–6; 7:1–4) och utvecklar efter hand ett hat mot ”varje falsk stig” (Ps 119:104). Guds Son visade ett sådant förstånd när han var här på jorden, och han försökte inte ens undslippa döden på en tortyrpåle, eftersom uppfyllelsen av Bibelns profetior krävde att han skulle dö på det sättet. (Mt 26:51–54)

Tid och eftertanke är nödvändigt. De som ”förhastar sig” underlåter ofta att ”akta på [el.: ”ägna eftertänksam uppmärksamhet åt”; en form av hebr. bin] kunskap”. (Jes 32:4; jfr Ord 29:20.) Det är kännetecknande för den som har förstånd att han vet när han skall tiga (Ord 11:12), att han inte talar obetänksamt utan behåller lugnet även om diskussionens vågor går höga. (Ord 14:29; 17:27, 28; 19:11; Job 32:11, 18; jfr Jak 3:13–18.) Han mediterar över råden för att förstå innebörden i orden och budskapet. (Job 23:5; Ps 49:3) Han ställer frågor för att få reda på orsakerna till ett gott eller dåligt resultat, till att Gud välsignar eller förbannar; han begrundar de konsekvenser som ett visst handlingssätt kommer att få. (Ps 73:2, 3, 16–18; Jer 2:10–19; jfr Jes 44:14–20.) Israeliterna gjorde inte det; de tänkte inte på vad slutet skulle bli för dem. (5Mo 32:28–30)

Den förståndige tar emot tuktan. Stolthet, motspänstighet, egensinne och en oberoende inställning utgör hinder för att tillägna sig förstånd. (Jer 4:22; Hos 4:14, 16) Den som verkligen är förståndig tror inte att han själv vet allting. Det heter därför i Ordspråksboken 19:25: ”Den förståndige bör man tillrättavisa, så att han kan få inblick i kunskap.” (Jfr Job 6:24, 25; Ps 19:12, 13.) Just därför att han är förståndig vill han lyssna och försöka förstå varför han får tillrättavisningen, och han får större nytta av den än en enfaldig människa skulle få av hundra slag. (Ord 17:10; jfr Ord 29:19.)

 Förståelse av profetiorna. Inspirerade profetiska budskap kan förstås bara av dem som har blivit renade och som ödmjukt ber om hjälp att förstå. (Dan 9:22, 23; 10:12; 12:10) Även om det kanske är möjligt att förstå ungefär när en profetia kommer att uppfyllas, måste den fulla förståelsen av hur den är tillämplig ofta vänta tills Guds fastställda tid är inne för att låta det som är förutsagt ske. (Dan 8:17; 10:14; 12:8–10; jfr Mk 9:31, 32; Lu 24:44–48.) De som sätter sin förtröstan till människor och förnekar Guds kraft och lämnar hans avsikter utan avseende kan inte förstå profetiorna, och de förblir blinda för innebörden i dem tills de katastrofala verkningarna av deras uppfyllelse drabbar dem. (Ps 50:21, 22; Jes 28:19; 46:10–12)