Den första frukten eller grödan för årstiden; det första som producerats av något. Det hebreiska ordet re’shịth (från en rot som betyder ”huvud”) används i betydelsen första del, utgångspunkt eller ”början (begynnelse)” (5Mo 11:12; 1Mo 1:1; 10:10), det ”bästa” (2Mo 23:19 och not) och ”förstling-” (3Mo 2:12). Det hebreiska ordet bikkurịm, som har återgetts med ”den första mogna grödan” eller ”de första mogna frukterna” (2Mo 34:22; Nah 3:12), används särskilt om säd och frukt. Det grekiska ordet för ”förstling” eller ”förstlingsfrukt” (aparkhẹ̄) kommer från en rot som har grundbetydelsen ”början”, ”det som kommer först”.

Jehova krävde av nationen Israel att förstlingen, oavsett om det rörde sig om människor, djur eller markens gröda, skulle offras åt honom. (2Mo 22:29, 30; 23:19; Ord 3:9) Genom att viga förstlingen åt Jehova visade israeliterna att de uppskattade Jehovas välsignelse, sitt land och markens avkastning. Det var ett uttryck för deras tacksamhet mot givaren av ”varje god gåva”. (5Mo 8:6–10; Jak 1:17)

Jehova befallde att nationen, dvs. personer som representerade nationen, skulle frambära ett offer av förstlingsfrukten åt honom. Detta skulle huvudsakligen göras vid det osyrade brödets högtid, när översteprästen den 16 nisan i helgedomen viftade en del av förstlingen av kornskörden, en kärve av korn, den första som skördats under året enligt judarnas religiösa kalender. (3Mo 23:5–12) På pingstdagen, 50 dagar efter det att kornkärven hade framburits, skulle förstlingen av veteskörden frambäras som ett viftoffer i form av två syrade bröd bakade av fint mjöl. (3Mo 23:15–17; se HÖGTIDER.)

Förutom dessa sädesoffer som översteprästen frambar på nationens vägnar skulle israeliterna offra förstlingen av all markens avkastning. Allt förstfött av hankön, både bland människor och djur, var helgat åt Jehova och blev antingen offrat eller friköpt. (Se FÖRSTFÖDD.) Förstlingen av det grovmalda mjölet skulle offras i form av ringformade kakor. (4Mo 15:20, 21) Det första av markens frukt skulle israeliterna lägga i korgar och föra till helgedomen (5Mo 26:1, 2), där de sedan skulle säga det som 5 Moseboken 26:3–10 anvisade dem att säga. Dessa ord var en kort sammanfattning av nationens historia från det att israeliterna kom till Egypten till dess de befriades och fördes in i det utlovade landet.

Det sägs att det blev en sedvänja att varje ort sände en representant med förstlingen av allt som invånarna i trakten hade skördat. Alla behövde således inte företa den besvärliga färden till Jerusalem varje gång förstlingen hade mognat. Lagen föreskrev inte hur mycket av förstlingen som skulle offras. Det fick tydligen var och en själv avgöra som ett uttryck för sin frikostighet och uppskattning. Men man skulle offra de bästa delarna, det bästa av förstlingen. (4Mo 18:12; 2Mo 23:19; 34:26)

Ett nyplanterat träd betraktades de tre första åren som orent, som om det var oomskuret. Det fjärde året skulle all frukt på det helgas åt Jehova. Det femte året kunde sedan ägaren själv använda frukten. (3Mo 19:23–25)

Förstlingen av skörden, som Israels 12 icke-levitiska stammar gav som bidrag åt Jehova, gick till prästernas och leviternas underhåll, eftersom dessa inte hade fått någon arvsbesittning i landet. (4Mo 18:8–13) Det var till behag för Jehova och till välsignelse för alla berörda parter att israeliterna troget frambar förstlingsfrukterna. (Hes 44:30) Om de inte gjorde det skulle det misshaga Gud, och han skulle betrakta det som om de rövade från honom. (Mal 3:8) Under vissa perioder av  Israels historia hände det att den här sedvänjan försummades och att den återinfördes av härskare som nitälskade för sann tillbedjan. När kung Hiskia genomförde sina reformer firades det osyrade brödets högtid dubbelt så länge som lagen föreskrev, och vid det tillfället uppmanade han folket att fullgöra sina förpliktelser när det gällde att bidra med förstlingen av det som de hade skördat och att ge tionde. Folket kände stor glädje, och från den tredje till den sjunde månaden bar man fram stora mängder av förstlingen av brödsäden, det nya vinet, oljan, honungen och allt som marken hade frambringat. (2Kr 30:21, 23; 31:4–7) Efter hemkomsten från landsflykten i Babylon avlade israeliterna under Nehemjas ledning en ed om att de skulle vandra efter Jehovas lag, vilket bland annat innebar att de skulle ge honom förstlingen av allt. (Neh 10:29, 34–37; se OFFER.)

Bildspråk. Jesus Kristus blev pånyttfödd av anden vid sitt dop och uppstod från de döda till liv i andevärlden den 16 nisan år 33 v.t., den dag på året då förstlingen av den första kornskörden bars fram inför Jehova i helgedomen. Jesus kallas därför förstlingen, ja, han var till och med den första förstlingen åt Gud. (1Kor 15:20, 23; 1Pe 3:18) Jesu Kristi trogna efterföljare, hans andliga bröder, är också en förstling åt Gud, men inte den första och främsta förstlingen. De kan liknas vid förstlingen av den andra skörden, veteskörden, den förstling som bars fram inför Jehova på pingstdagen. De uppgår till ett antal av 144 000, och det sägs om dem att de ”har blivit köpta från människorna som en förstling åt Gud och åt Lammet” och att de är ”en förstling av hans skapelser”. (Upp 14:1–4; Jak 1:18)

Aposteln Paulus använder uttrycket ”förstlingsfrukten” också om den trogna judiska kvarleva som först omfattade kristendomen. (Rom 11:16) Den kristne mannen Epenetus kallas ”en förstling åt Kristus i provinsen Asia” (Rom 16:5), och Stefanas hushåll kallas ”Akajas förstling” (1Kor 16:15).

Eftersom de smorda kristna är pånyttfödda av anden till att vara Guds söner och har hoppet att få uppstå till odödligt himmelskt liv, kan de redan medan de lever på jorden säga: ”Vi ... har förstlingen, nämligen anden, ... medan vi ivrigt väntar på adoption som söner, frigörelsen från våra kroppar genom lösen.” (Rom 8:23, 24) Paulus säger att han och hans medkristna, som har hopp om liv i andevärlden, har fått ”förskottet på det som skall komma, det vill säga anden”, och han kallar också anden ”ett förskott på vårt arv”. (2Kor 5:5; Ef 1:13, 14)