Att förtala eller baktala är att göra nedsättande eller ärekränkande uttalanden, antingen muntligt eller skriftligt, vanligen i syfte att skada. Skvaller är löst prat som sprids från person till person; grundlösa rykten.

Ordet ”förtal” är en återgivning av det grekiska ordet katalaliạ. Det besläktade verbet katalalẹō betyder ordagrant ”tala emot”, dvs. tala nedsättande om andra, säga något oberättigat, i regel på ett illvilligt eller fientligt sätt. (1Pe 2:12; 3:16) Lärjungen Jakob förband ordet med orättmätigt dömande, fördömande, framförande av obefogad kritik. (Jak 4:11; jfr Ps 50:20.)

Förtalare eller baktalare, sådana som talar illa om andra bakom deras rygg, nämns bland dem som Jehovas vrede är riktad mot, och hans ord visar att alla som fortsätter med att förtala andra är förtjänta av döden. (Rom 1:18, 28–30, 32) Aposteln Paulus gav uttryck åt stark oro över att han bland medlemmarna av församlingen i Korinth skulle finna sådana som ägnade sig åt förtal och andra allvarliga synder. (2Kor 12:20) Om nya lärjungar till Jesus Kristus vill att budskapet från Guds ord skall påverka dem helt och fullt, måste de lägga bort förtal och alla andra former av ondska. Först då kan de växa upp till räddning genom ”ordets oförfalskade mjölk”, dvs. de bibliska sanningar som fyller deras behov. (1Pe 2:1, 2)

Skvaller är dock inte alltid illasinnat eller skadligt. Det kan också vara berömmande ord om någon eller bara ytligt, harmlöst prat om andra av rent medmänskligt intresse. Men löst prat kan lätt övergå i skadligt tal och vålla problem. Bibeln varnar för löst prat och framhåller att tungan är svår att tämja. ”Tungan är i sig själv en värld av orättfärdighet bland våra lemmar, eftersom den fläckar ner hela kroppen och sätter i brand det livets hjul som blev till vid vår födelse.” Tungans makt att bryta ner och förstöra understryks ytterligare av de efterföljande orden: ”Och den sätts i brand av Gehenna.” (Jak 3:6) Farorna med löst, tomt prat understryks många gånger. Sådant tal förbinds med enfald och dårskap (Ord 15:2); det är en snara och kan bli till fördärv för den som talar (Ord 13:3; 18:7). ”Där orden är många uteblir inte överträdelse”, säger ordspråket, ”men den som håller sina läppar i styr handlar med insikt.” (Ord 10:19) ”Den som vaktar sin mun och sin tunga bevarar sin själ för svårigheter”, lyder ett ordspråk som varnar för tanklöst eller tomt prat. (Ord 21:23)

”Av hjärtats överflöd talar ... munnen”, sade Jesus Kristus. (Mt 12:34) En persons samtalsämnen avslöjar alltså vad hjärtat är inriktat på. Bibeln uppmanar oss att skydda hjärtat och att tänka på och tala om sådant som är sant, av allvarlig betydelse, rätt, rent, värt att tycka om, väl omtalat, dygdigt och berömvärt. (Ord 4:23; Flp 4:8) Jesus Kristus sade: ”Det som går ut ur munnen, det befläckar människan”, och sedan nämnde han ”onda överväganden” och ”falskt vittnesbörd” bland det som går ut ur munnen men som i själva verket kommer ut ur hjärtat. (Mt 15:11, 19)

Skvaller kan leda till förtal, som kan få katastrofala följder för förtalaren själv. Visheten i orden i Predikaren 10:12–14 är uppenbar: ”Den enfaldiges läppar uppslukar honom själv. De första orden från hans mun är dårskap, och de sista orden från hans mun är olycksbringande vanvett. Och dåren använder många ord.”

Skvaller är prat som avslöjar något om andras privata angelägenheter. Det kan vara ett grundlöst rykte, till och med en lögn, och även om ryktesspridaren kanske inte är medveten om att ryktet är osant, är det ändå han som sprider det och därigenom gör sig skyldig till att sprida en lögn. Det skvallras kanske om någons fel och misstag, men även om det som sägs är sant är det orätt att prata om det och vittnar om brist på kärlek. Det sägs i ett ordspråk: ”Den som övertäcker överträdelse främjar kärlek, men den som fortsätter att tala om en sak skiljer nära vänner åt.” (Ord 17:9)

Aposteln Paulus gav kraftfulla råd till tillsyningsmannen Timoteus angående unga änkor som inte hade något hushåll att ta hand om och som inte var upptagna med att betjäna andra. Han sade: ”De [lär] sig också att vara sysslolösa och springa omkring i husen; ja, inte bara att vara sysslolösa, utan också att springa med skvaller och befatta sig med andras angelägenheter och tala om saker som de inte borde tala om.” (1Ti 5:13) Ett sådant  uppförande betraktas som ”oordentligt”. Samme apostel talade om några i församlingen i Thessalonike som vandrade ”oordentligt” och inte alls arbetade utan befattade sig med vad som inte angick dem. (2Th 3:11) Aposteln Petrus talar om sådana ”som beskäftigt lägger sig i andras angelägenheter” och nämner dem i samma sammanhang som mördare, tjuvar och förbrytare. (1Pe 4:15)

Om det å andra sidan handlar om förhållanden som inverkar negativt på en församling, är det inte orätt – och inte heller skvaller eller förtal – att tala om det för tillsyningsmännen, som har myndighet och ansvar att rätta till saker och ting. Detta framgår av det som hände i den kristna församlingen i det forntida Korinth. Misshälligheter och att man gav otillbörlig ära åt människor skapade en sekterisk anda som splittrade församlingen. Några av dem som hörde till Kloes hus kände till dessa förhållanden och var bekymrade för församlingens andliga väl, och de underrättade aposteln Paulus om saken. Han handlade snabbt och skrev ett brev från Efesos med råd till församlingen om hur saken skulle rättas till. (1Kor 1:11)

Vad är skillnaden mellan skvaller och förtal?

Skvaller kan i många fall vara mer eller mindre harmlöst (även om det kan urarta till skadligt tal), men att förtala och baktala är alltid skadligt och vållar alltid smärta och stridigheter. Oavsett om motivet är ont eller inte, skadar förtalaren sitt förhållande till Gud, för enligt Bibeln hatar Gud ”den som vållar stridigheter bland bröder”. (Ord 6:16–19) Det grekiska ordet för ”baktalare (förtalare)” eller ”anklagare” är diạbolos. (I Lu 16:1 förekommer det besläktade verbet diabạllō, ”anklaga”.) Ordet används också i Bibeln om den främste av dem som baktalar eller förtalar Gud, nämligen Satan, ”Djävulen”. (Joh 8:44; Upp 12:9, 10; 1Mo 3:2–5) Detta visar vem som står bakom ärekränkande anklagelser.

Att någon baktalar kan ge andra orsak att snava, särskilt den som blir baktalad. I Guds lag till Israel sägs det: ”Du skall inte gå omkring bland ditt folk som en baktalare. Du skall inte stå efter din nästas blod.” (3Mo 19:16) Det är alltså en allvarlig sak att baktala eller förtala, vilket understryks av att det framhålls att falska anklagelser i en del fall kan leda till att någon blir avrättad. Falska vittnen har många gånger medverkat till att oskyldiga människor dödats. (1Ku 21:8–13; Mt 26:59, 60)

Ibland kan något ha sagts i förtroende, men en baktalare finner nöje i att berätta det för andra som inte har rätt att få veta det. (Ord 11:13) Han tycker om att avslöja sådant som väcker sensation. Den som lyssnar till en baktalare gör också orätt och skadar sig själv. (Ord 20:19; 26:22) Någon kanske tar avstånd från sina vänner på grund av att en baktalare har sagt något nedsättande om dem, och det kan leda till att man blir ovänner och skils åt. (Ord 16:28)

Enligt Bibeln skulle ett av kännetecknen på ”de sista dagarna” vara att det skulle finnas ”baktalare”. (2Ti 3:1–3) Om det finns sådana, män eller kvinnor, bland Guds folk, skall de tillrättavisas av dem som har ansvar i den kristna församlingen. (1Ti 3:11; Tit 2:1–5; 3Jo 9, 10) Den som baktalar vållar stridigheter (Ord 16:28) och frambringar därigenom några av ”köttets gärningar” (t.ex. fientligheter, stridslystnad och söndringar), och detta kommer att medföra att baktalaren och andra som han förleder till synd inte får ärva Guds kungarike. (Gal 5:19–21) En baktalare är kanske slug och svekfull, men ”hans ondska avtäcks i församlingen”. (Ord 26:20–26) Jesus avslöjade baktalaren Judas (Joh 6:70) inför sina apostlar och sände därefter bort honom. Det som sedan hände ledde till Judas tillintetgörelse. (Mt 26:20–25; Joh 13:21–27; 17:12)

Smädelser är en form av förtal. Smädare förtjänar att bli uteslutna ur den kristna församlingen, för de är enligt Bibeln inte värdiga att få leva. (1Kor 5:11; 6:9, 10) Förtal och smädelser förbinds ofta med uppror mot Gud och mot dem som han har utsett och förordnat till att leda sitt folks församling. Ett exempel på detta är Kora och hans medförbundna, som gjorde uppror mot Guds anordning genom att tala nedsättande om Mose och Aron. (4Mo 16:1–3, 12–14) Judas riktar uppmärksamheten på dessa upprorsmakare och deras slut, när han varnar de kristna för att skymfa, knota, klaga och tala ”svulstiga ord”. (Jud 10, 11, 14–16)

Se också FÖROLÄMPNING; SMÄDELSE, SMÄLEK.