Förutvetande innebär att man känner till något innan det sker eller finns  till. I Bibeln används begreppet först och främst, men inte uteslutande, i samband med Jehova Gud, Skaparen, och hans avsikter. Förutbestämmelse innebär att något är bestämt, beslutat eller avgjort på förhand.

Orden på grundspråken. De ord som vanligen översätts med ”förutkänna”, ”förutvetande” och ”förutbestämma” finns bara i de kristna grekiska skrifterna, men samma grundtankar återfinns i de hebreiska skrifterna.

”Förutvetande” är en återgivning av det grekiska prọgnōsis (av pro, före, och gnọ̄sis, vetande, kunskap). (Apg 2:23; 1Pe 1:2) Det besläktade verbet proginọ̄skō används två gånger om människor: i Paulus uttalande om att vissa judar hade ”känt till” honom ”förut” (dvs. känt honom sedan tidigare) och i Petrus hänvisning till den ”förhandskunskap” som mottagarna av hans andra brev hade. (Apg 26:4, 5; 2Pe 3:17) I det senare fallet är det uppenbart att förhandskunskapen inte var obegränsad – den innebar inte att dessa kristna kände till alla detaljer i fråga om tid, plats och omständigheter i förbindelse med de framtida händelser och förhållanden som Petrus hade skrivit om. Men de visste i stora drag vad de kunde förvänta, eftersom de hade fått reda på det av Petrus och andra bibelskribenter som hade blivit inspirerade av Gud.

”Förutbestämma” är en återgivning av det grekiska proorịzō (av pro, före, och horịzō, bestämma el. fastställa gränser). (Det svenska ordet ”horisont” kommer från det grekiska ordet horịzōn, som betyder det ”avgränsande” eller ”begränsande”.) Innebörden i det grekiska verbet horịzō framgår av Jesu Kristi uttalande om att han, ”Människosonen”, skulle gå sin väg enligt vad som var ”utstakat [hōrismẹnon]”. Paulus sade att Gud hade ”förordnat om [horịsas] de fastställda tiderna och de bestämda gränserna för deras [människornas] boende”. (Lu 22:22; Apg 17:26) Samma verb används också om beslut som människor fattar, som när lärjungarna ”bestämde [họ̄risan]” sig för att sända understöd till behövande bröder. (Apg 11:29) Men när det i de kristna grekiska skrifterna talas om att förutbestämma är det alltid med hänsyftning på vad Gud gör.

Faktorer att ta med i beräkningen. För att förstå vad Guds förutvetande och förutbestämmande innebär är det vissa faktorer man måste vara medveten om.

För det första visar Bibeln tydligt att Gud har förmågan till förutvetande och förutbestämmande. Jehova själv framhåller denna förmåga som ett bevis för att han är den sanne Guden. Han kan ha förutvetande om och förutbestämma händelser som medför räddning och befrielse och likaså händelser som innebär dom och straff, och han kan se till att de blir verklighet. Hans utvalda folk är vittnen om detta. (Jes 44:6–9; 48:3–8) Guds förutvetande och förutbestämmande utgör grunden för allt sant profeterande. (Jes 42:9; Jer 50:45; Am 3:7, 8) Gud utmanar de nationer som motarbetar hans folk att lägga fram bevis för den gudomlighet de tillskriver sina mäktiga och sina avgudar. Han uppmanar dem att göra det genom att förutsäga liknande räddningsgärningar eller domshandlingar och sedan få dem att inträffa. Deras oförmåga att göra det visar att deras avgudar bara är ”vind och tomhet”. (Jes 41:1–10, 21–29; 43:9–15; 45:20, 21)

För det andra bör man komma ihåg att Guds förnuftsbegåvade skapelser har en fri vilja. Bibeln visar att Gud ger dem privilegiet och ansvaret att utöva sin fria vilja och fatta moraliska beslut (5Mo 30:19, 20; Jos 24:15) och att han därför håller dem ansvariga för deras handlingar (1Mo 2:16, 17; 3:11–19; Rom 14:10–12; Heb 4:13). De är alltså inga robotar. Människan skulle inte kunna vara skapad till Guds avbild i verklig mening om hon inte hade en fri vilja. (1Mo 1:26, 27; se FRIHET.) Det säger sig självt att det inte kan råda någon motsättning mellan Guds förutvetande (och förutbestämmande) och principen om att hans förnuftsbegåvade skapelser har en fri vilja.

En tredje faktor man bör tänka på, men som ofta förbises, är Guds moralnormer och hans egenskaper, däribland hans rättvisa, ärlighet, opartiskhet, kärlek, barmhärtighet och omtänksamhet. Vår förståelse av hur Gud använder sin förmåga till förutvetande och förutbestämmande måste stämma inte bara med några av dessa faktorer, utan med alla. Det är uppenbart att allt som Gud har förutvetande om måste bli en verklighet, för han ”kallar på det som inte är till som om det vore till”. (Rom 4:17)

Vet Gud på förhand allt vad människor kommer att göra?

Följande fråga uppstår då: Gör Gud fullt eller obegränsat bruk av sitt förutvetande? Förutser han eller känner han i förväg till varje  handling som alla hans skapelser, både andevarelser och människor, kommer att utföra i framtiden? Och förutbestämmer han dessa handlingar? Förutbestämmer han rentav alla skapelsers slutliga öde, kanske redan innan de finns till?

Eller är det så att Gud använder sitt förutvetande på ett selektivt och väl övervägt sätt, så att han vet det han väljer att förutse, medan det finns annat som han väljer att inte förutse och därför inte vet i förväg? Och är det så att Gud inte avgör sina skapelsers slutliga öde innan de blir till, utan först när han fäller sin dom över deras levnadslopp och över den inställning de har visat under prövningar? Svaret på dessa frågor måste hämtas från Bibeln och de upplysningar den ger om Guds gärningar och hans sätt att handla med sina skapelser, däribland det som hans Son, Kristus Jesus, har uppenbarat. (1Kor 2:16)

Predestinationsläran. Uppfattningen att Gud gör obegränsat bruk av sitt förutvetande och att han förutbestämmer varje individs levnadslopp och öde kallas predestinationsläran. Anhängarna hävdar att Guds gudomlighet och fullkomlighet kräver att han är allvetande, inte bara när det gäller dåtid och nutid, utan också i fråga om framtiden. Enligt denna uppfattning skulle det vara ett tecken på ofullkomlighet om han inte i förväg kände till allt in i minsta detalj. Som bevis för att Gud förutbestämmer sina skapelsers liv innan de föds hänvisar man bland annat till Isaks tvillingsöner, Esau och Jakob. (Rom 9:10–13) Och bibelställen som Efesierna 1:4, 5 används som bevis för att Gud kände till och förutbestämde framtiden för alla sina skapelser redan innan han började skapa.

För att den uppfattningen skall kunna vara riktig måste den naturligtvis stämma överens med alla de faktorer som nämnts här ovan, däribland Bibelns redogörelse för Guds egenskaper, normer och avsikter och hans rättfärdiga sätt att handla med sina skapelser. (Upp 15:3, 4) Det finns därför goda skäl att undersöka vad predestinationsläran skulle innebära.

En sådan uppfattning innebär att Gud innan han skapade änglar och människor använde sin förmåga till förutvetande och förutsåg allt det som skapandet av dem skulle medföra – däribland det uppror som en av hans andesöner skulle göra, det efterföljande uppror som det första människoparet skulle göra i Eden (1Mo 3:1–6; Joh 8:44) och alla de dåliga följder detta skulle få ända fram i vår tid. Det skulle betyda att allt det onda som har skett genom historien (förbrytelser och omoral, förtryck och lidande, lögn och hyckleri samt falsk tillbedjan och avgudadyrkan) en gång, före skapelsen, bara existerade i Guds sinne, i form av hans detaljerade förutvetande om framtiden.

Om människans Skapare verkligen hade använt sin förmåga att på förhand veta allt som skulle ske efter människans skapelse, då skulle allt det onda som har skett sedan dess medvetet ha satts i gång av Gud när han sade: ”Låt oss göra människor.” (1Mo 1:26) Det finns därför orsak att ifrågasätta om predestinationsläran är förnuftig och rimlig, särskilt med tanke på att lärjungen Jakob visar att oordning och det som är ont inte kommer från ovan, från Gud, utan från ”jordiska, djuriska, demoniska” källor. (Jak 3:14–18)

Gör Gud obegränsat bruk av sitt förutvetande? Påståendet att Gud skulle vara ofullkomlig om han inte hade detaljerad förhandskunskap om alla framtida händelser och omständigheter bygger i själva verket på en godtycklig uppfattning om vad fullkomlighet är. En korrekt definition av fullkomlighet kräver inte ett sådant absolut och alltomfattande förutvetande. Att något är fullkomligt betyder nämligen att det helt når upp till de normer för förträfflighet som är fastställda av någon som är kvalificerad att bedöma detta. (Se FULLKOMLIGHET.) Det är Guds egen vilja och hans beslut, inte människors åsikter eller uppfattningar, som avgör vad som är fullkomligt. (5Mo 32:4; 2Sa 22:31; Jes 46:10)

Låt oss illustrera detta: Guds allmakt är onekligen fullkomlig och obegränsad. (1Kr 29:11, 12; Job 36:22; 37:23) Men att han är fullkomlig i styrka betyder inte att han måste använda all sin kraft i varje enskilt fall. Det är tydligt att han inte har gjort det, för i så fall skulle inte bara vissa forntida städer och nationer ha blivit tillintetgjorda, utan hela jorden och allt som fyller den skulle ha utplånats för länge sedan genom att Gud verkställde sina domar och gav uttryck åt sitt misshag och sin vrede, som vid den stora översvämningen och andra tillfällen. (1Mo 6:5–8; 19:23–25, 29; jfr 2Mo 9:13–16; Jer 30:23, 24.) När Gud utövar sin makt gör han det därför inte genom att släppa lös hela sin obegränsade kraft, utan han ser hela tiden till att maktutövandet är avpassat efter hans avsikt och, när så är berättigat, mildrat av hans barmhärtighet.  (Neh 9:31; Ps 78:38, 39; Jer 30:11; Klag 3:22; Hes 20:17)

Om Gud på liknande sätt väljer att i vissa avseenden använda sin obegränsade förmåga till förutvetande på ett selektivt sätt och i den utsträckning det behagar honom, kan givetvis ingen människa eller ängel med rätta säga: ”Vad gör du?” (Job 9:12; Jes 45:9; Dan 4:35) Det är därför inte en fråga om förmåga, om vad Gud kan förutse och förutbestämma – ”för Gud är allting möjligt”. (Mt 19:26) Frågan är i stället vad Gud finner passande att förutse och förutbestämma, för ”allt vad han vill, det gör han”. (Ps 115:3)

Gud använder sitt förutvetande selektivt. Alternativet till predestinationsläran, nämligen uppfattningen att Gud utövar sin förmåga till förutvetande på ett selektivt och väl övervägt sätt, måste stämma överens med Guds egna rättfärdiga normer och med det han uppenbarar om sig själv i sitt ord. I strid med predestinationsläran visar en rad bibelställen att Gud har granskat en rådande situation och sedan har fattat ett beslut på grundval av den undersökningen.

Exempelvis berättas det i 1 Moseboken 11:5–8 att Gud riktade uppmärksamheten mot jorden och gjorde en bedömning av situationen i Babel och att han sedan, vid det tillfället, avgjorde vad han skulle göra för att sätta stopp för det projekt som pågick där. När ondskan hade utvecklat sig i Sodom och Gomorra sade Jehova till Abraham att han hade beslutat att undersöka (genom sina änglar) om invånarna handlade ”helt enligt det skri” som hade nått honom. Sedan sade han: ”Och om inte, kan jag få veta det.” (1Mo 18:20–22; 19:1) Gud sade att han hade ”lärt känna” Abraham, och när Abraham gick så långt att han var på väg att offra Isak sade Jehova: ”Nu vet jag att du är gudfruktig, eftersom du inte har undanhållit mig din son, din ende.” (1Mo 18:19; 22:11, 12; jfr Neh 9:7, 8; Gal 4:9.)

Att Guds förutvetande är selektivt betyder att han kan välja att inte veta precis allt som hans skapelser kommer att göra i framtiden. Det innebär att Gud i all uppriktighet kunde ge det första människoparet utsikten att få leva för evigt på en jord fri från ondska och att historiens förlopp från skapelsen och framåt inte rätt och slätt skulle vara en upprepning av det som redan var förutsett och förutbestämt. Att han instruerade sin första jordiska son och dotter att som hans fullkomliga och syndfria representanter uppfylla jorden med sina avkomlingar, göra den till ett paradis och ha herraväldet över djuren var således ett privilegium han gav dem i sin kärlek, och det var ett uttryck för hans uppriktiga önskan – det var inte bara en uppgift som de på förhand var dömda att misslyckas med. Att låta dem sättas på prov genom ”trädet för kunskap om gott och ont” och att skapa ”livets träd” i Edens trädgård skulle ha varit meningslöst och cyniskt ifall han på förhand visste att de skulle synda och aldrig kunna äta av ”livets träd”. (1Mo 1:28; 2:7–9, 15–17; 3:22–24)

Att erbjuda någon annan något mycket åtråvärt på villkor som man på förhand vet att han inte kan leva upp till anses vara både hycklande och grymt. Guds ord framhåller evigt liv som ett mål för alla människor, ett mål som det är möjligt att nå. När Jesus hade uppmanat sina åhörare att fortsätta med att be om och söka goda ting från Gud, påpekade han att en far inte ger sitt barn en sten eller en orm när det ber om bröd eller en fisk. Därefter visade han sin Faders inställning till att svika en människas berättigade förhoppningar: ”Om alltså ni, fastän ni är onda, förstår att ge goda gåvor åt era barn, hur mycket mer skall då inte er Fader som är i himlarna ge goda ting åt dem som ber honom!” (Mt 7:7–11)

De erbjudanden om och möjligheter till goda gåvor och eviga välsignelser som Gud framhåller för alla människor är således verkliga. (Mt 21:22; Jak 1:5, 6) Han kan i all uppriktighet uppmana människor att vända om från sina överträdelser så att de ”får leva”, som i fallet med Israels folk. (Hes 18:23, 30–32; jfr Jer 29:11, 12.) Han skulle rimligtvis inte kunna göra detta om han visste att de som enskilda individer var förutbestämda att dö i ondska. (Jfr Apg 17:30, 31; 1Ti 2:3, 4.) Som Jehova sade till Israel: ”Inte heller sade jag till Jakobs avkomma: ’Förgäves skall ni söka mig.’ Jag är Jehova, som talar det som är rättfärdigt, som förkunnar det som är rättrådigt. ... Vänd er till mig och bli räddade, alla ni vid jordens ändar.” (Jes 45:19–22)

Aposteln Petrus skriver något liknande: ”Jehova är inte långsam med avseende på sitt löfte [om den kommande dagen av räkenskap], så som några betraktar det som långsamhet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte vill att någon skall drabbas av förintelse utan att alla skall nå fram till sinnesändring.” (2Pe 3:9) Om Gud redan  tusentals år i förväg visste och förutbestämde exakt vilka människor som skulle få evig räddning och vilka som skulle bli tillintetgjorda för evigt, skulle man kunna fråga sig om det hade varit någon mening med ett sådant ”tålamod” från hans sida och om hans önskan att ”alla skall nå fram till sinnesändring” verkligen var uppriktig. Aposteln Johannes skrev under inspiration att ”Gud är kärlek”, och aposteln Paulus säger att kärleken ”hoppas allting”. (1Jo 4:8; 1Kor 13:4, 7) Det är i överensstämmelse med denna framträdande egenskap hos Gud som han visar en uppriktig, öppen och omtänksam inställning mot alla människor – eftersom han önskar att de alla skall uppnå räddning – tills de eventuellt visar sig vara ovärdiga, tills allt hopp är ute. (Jfr 2Pe 3:9; Heb 6:4–12.) Aposteln Paulus säger i överensstämmelse med detta att ”Guds omtänksamhet söker föra dig till sinnesändring”. (Rom 2:4–6)

Slutligen skulle det inte vara rätt att säga att Kristi Jesu lösenoffer gjordes tillgängligt för alla människor om det på grund av Guds förutvetande hade varit så att möjligheten att dra nytta av det redan var oåterkalleligt stängd för en del, kanske för miljoner människor, redan innan de föddes, så att de aldrig skulle kunna visa sig värdiga det. (2Kor 5:14, 15; 1Ti 2:5, 6; Heb 2:9) Det är inte bara tomma ord när det sägs att Gud är opartisk. ”Han tar emot den som fruktar honom och som gör det som är rättfärdigt, vilken nation han än tillhör.” (Apg 10:34, 35; 5Mo 10:17; Rom 2:11) Alla människor har en verklig möjlighet att ”söka Gud, om de skulle kunna treva sig fram till honom och verkligen finna honom, fastän han egentligen inte är långt borta från någon enda av oss”. (Apg 17:26, 27) Det är således inget falskt hopp eller tomt löfte som kommer till uttryck i den gudomliga uppmaningen i slutet av Uppenbarelseboken: ”Den som hör det skall säga: ’Kom!’ Och den som törstar skall komma; den som vill skall fritt få ta av livets vatten.” (Upp 22:17)

Exempel på förutvetande och förutbestämmelse. När den bibliska skildringen visar att Gud har utövat sin förmåga till förutvetande och förutbestämmande är det alltid i samband med hans egna avsikter och hans egen vilja. (Det grekiska ordet prọthesis, som översätts med ”avsikt” eller ”föresats”, betyder ordagrant ”det att sätta eller ställa fram eller framför”. En ”avsikt” eller en ”föresats” är alltså något man föresätter sig, ett mål man sätter upp för sig eller något bestämt man tar sikte på att uppnå.) Eftersom Guds avsikter med säkerhet kommer att bli en verklighet, kan han på förhand känna till resultatet, det slutliga förverkligandet av hans avsikt, och han kan förutbestämma både detta och de åtgärder han finner för gott att vidta för att uppnå det. (Jes 14:24–27) Jehova omtalas därför som den som ”formar” eller ”utformar” (av hebr. jatsạr, som är besläktat med ordet för ”krukmakare” [Jer 18:4]) sina avsikter angående framtida händelser och handlingar. (2Ku 19:25; Jes 46:11; jfr Jes 45:9–13, 18.) Som den store krukmakaren ”utför [han] allt enligt vad hans vilja tillråder”, i enlighet med hans avsikt (Ef 1:11), och han ”låter alla sina gärningar samverka” till nytta för dem som älskar honom (Rom 8:28). Det är därför särskilt i förbindelse med sina egna förutbestämda avsikter som Gud ”från början berättar om slutet och från svunnen tid om de ting som inte har skett”. (Jes 46:9–13)

När Gud skapade de två första människorna var de fullkomliga, och han kunde se på resultatet av hela sin skapargärning och konstatera att det var ”mycket gott”. (1Mo 1:26, 31; 5Mo 32:4) I stället för att misstroget bekymra sig över hur människoparet skulle handla framöver sägs det att han ”började vila”. (1Mo 2:2) Han kunde ”vila”, för på grund av hans allmakt och överlägsna vishet fanns det ingen framtida handling, omständighet eller tillfällighet som kunde utgöra ett oöverstigligt hinder eller ett olösligt problem och förhindra att hans suveräna avsikt förverkligades. (2Kr 20:6; Jes 14:27; Dan 4:35) Det finns därför ingen biblisk grund för predestinationslärans påstående att Gud, om han på detta sätt avhöll sig från att använda sina förmågor till förutvetande, skulle riskera att hans avsikter gick om intet – att hans avsikter ”alltid skulle riskera att förhindras på grund av brist på förutseende” och att han alltid skulle behöva ”korrigera sitt system när det stördes av oförutsedda handlingar som begicks av skapelser med fri vilja”. Att han var selektiv i sitt bruk av förmågan att se in i framtiden skulle inte heller ge hans skapelser makt att ”kullkasta hans anordningar, tvinga honom att hela tiden ändra sig, irritera honom och förvirra honom”, som predestinationslärans anhängare hävdar. (M’Clintock och Strongs Cyclopædia, 1894, bd VIII, sid. 556) Om inte ens Guds jordiska tjänare  har någon verklig orsak att vara ”bekymrade för morgondagen”, säger det sig självt att deras Skapare, som kan betrakta mäktiga nationer som ”en droppe i en spann”, varken har varit eller är bekymrad för framtiden. (Mt 6:34; Jes 40:15)

Förutvetande om grupper av personer. Det finns också exempel på att Gud i förväg visste hur vissa grupper, nationer eller flertalet människor skulle handla, och han förutsade därför i stora drag hur deras framtida handlingar skulle te sig och förutbestämde hur han å sin sida skulle handla gentemot dem. Men ett sådant förutvetande eller förutbestämmande innebär inte att enskilda individer i sådana grupper fråntas möjligheten att fritt välja hur de själva skall handla. Detta framgår av följande exempel:

Före den stora översvämningen på Noas tid kungjorde Jehova att han hade för avsikt att låta jorden drabbas av denna ödeläggelse, som resulterade i att både människor och djur miste livet. Men Bibeln visar att Gud fattade det beslutet först sedan förhållandena hade blivit så dåliga, med våld och annan ondska, att det var nödvändigt att gripa in på det sättet. Dessutom bedömde Gud, som ”känner ... människosönernas hjärta”, situationen och konstaterade ”att varje benägenhet hos hennes [människans] hjärtas tankar bara var ond hela tiden”. (2Kr 6:30; 1Mo 6:5) Men vissa individer, närmare bestämt Noa och hans familj, fick Guds godkännande och skonades från tillintetgörelsen. (1Mo 6:7, 8; 7:1)

Det förhöll sig på liknande sätt med Israels nation. Trots att Gud gav israeliterna möjlighet att bli ”ett kungarike av präster och en helig nation” om de höll hans förbund, förutsade han ca 40 år senare, när de stod vid gränsen till det utlovade landet, att de skulle bryta hans förbund och som nation betraktade bli förkastade av honom. Men detta förutvetande var inte utan grund; folket hade redan visat tendenser till uppror och olydnad. Gud sade därför: ”Ty jag känner deras benägenhet som de håller på att utveckla i dag, innan jag har fört dem in i det land som jag med ed har lovat dem.” (2Mo 19:6; 5Mo 31:16–18, 21; Ps 81:10–13) Gud kunde förutse vilka följder en sådan tydlig benägenhet skulle få utan att hans förutvetande fördenskull gjorde honom ansvarig för den utvecklingen. En människa kan på förhand veta att ett hus som består av dåliga material och är slarvigt byggt kommer att förfalla, men det betyder inte att hon är skuld till att det förfaller. Det är en gudomlig regel att ”vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda”. (Gal 6:7–9; jfr Hos 10:12, 13.) Det fanns också profeter som framförde profetiska varningar om domar som Gud, på grundval av redan existerande förhållanden och inställningar hos människor, hade förutbestämt skulle verkställas. (Ps 7:8, 9; Ord 11:19; Jer 11:20) Men även i dessa fall kunde enskilda individer rätta sig efter Guds vägledning, tillrättavisning och varning och därigenom få hans ynnest, och somliga gjorde det. (Jer 21:8, 9; Hes 33:1–20)

Guds Son, som också kunde läsa människors hjärtan (Mt 9:4; Mk 2:8; Joh 2:24, 25), hade av Gud fått förmågan till förutvetande, och han förutsade framtida förhållanden och händelser och hur Guds domar skulle verkställas. Han förutsade att de skriftlärda och fariséerna som klass betraktade skulle drabbas av Gehennas dom (Mt 23:15, 33), men han sade inte därmed att varje enskild farisé eller skriftlärd på förhand var dömd till tillintetgörelse, vilket framgår av det som hände med aposteln Paulus (Apg 26:4, 5). Jesus förutsade att olycka skulle drabba Jerusalem och andra städer som inte hade ändrat sinne, men han antydde inte på något sätt att hans Fader hade förutbestämt att varje enskild människa i de städerna skulle drabbas. (Mt 11:20–23; Lu 19:41–44; 21:20, 21) Han visste också på förhand vad människornas benägenhet och inställning skulle leda till och förutsade de förhållanden som skulle ha utvecklats bland människorna vid ”avslutningen på tingens ordning” och hur Guds avsikter skulle förverkligas. (Mt 24:3, 7–14, 21, 22) Även Jesu apostlar kungjorde profetior som uppenbarade Guds förutvetande om vissa klasser av människor, t.ex. ”antikrist” (1Jo 2:18, 19; 2Jo 7), och det slut som var förutbestämt för dessa klasser (2Th 2:3–12; 2Pe 2:1–3; Jud 4).

Förutvetande om individer. Förutom att Guds förutvetande kan gälla grupper av människor nämns också vissa enskilda individer i hans förutsägelser. Till dessa hör Esau och Jakob (som nämndes tidigare), den farao som härskade vid uttåget ur Egypten, Simson, Salomo, Josia, Jeremia, Cyrus, Johannes döparen, Judas Iskariot och Guds egen Son, Jesus.

När det gäller Simson, Jeremia och Johannes döparen använde Jehova sin förmåga till förutvetande redan innan de föddes. Men hans förutvetande gällde inte vad som skulle  bli deras slutliga öde. På grundval av sitt förutvetande förutbestämde Jehova helt enkelt att Simson skulle leva som nasir och börja befria Israel från filistéerna, att Jeremia skulle tjäna som profet och att Johannes döparen skulle utföra ett förberedande arbete som förelöpare till Messias. (Dom 13:3–5; Jer 1:5; Lu 1:13–17) Även om de var mycket gynnade som fick sådana privilegier, var det ingen garanti för att de skulle uppnå evig räddning eller ens bevara sig trogna intill döden (även om alla tre gjorde det). Jehova förutsade också att en av Davids många söner skulle få namnet Salomo, och han förutbestämde att Salomo skulle bli använd till att bygga templet. (2Sa 7:12, 13; 1Ku 6:12; 1Kr 22:6–19) Men trots att Salomo därigenom blev högt gynnad och även fick privilegiet att skriva några av Bibelns böcker, blev han en avfälling på äldre dagar. (1Ku 11:4, 9–11)

Likadant var det med Esau och Jakob. Guds förutvetande innebar inte att deras slutliga öde var fastställt, utan i stället att det var förutbestämt vilken av de folkgrupper som skulle härstamma från dessa båda bröder som skulle bli den dominerande. (1Mo 25:23–26) Att Jakob var förutbestämd att vara den dominerande pekade också fram emot att han skulle få förstfödslorätten, en rätt som medförde privilegiet att tillhöra den släktlinje i vilken Abrahams ”avkomma” skulle framträda. (1Mo 27:29; 28:13, 14) På detta sätt klargjorde Jehova Gud att hans val av personer till speciella uppgifter inte styrs av seder och bruk eller av människors förväntningar. Gud ger heller inte människor vissa privilegier bara på grundval av deras gärningar, för det skulle kunna få en person att känna att han har gjort sig ”förtjänt” av sådana privilegier och har ”rätt” till dem. Aposteln Paulus underströk detta när han förklarade varför Gud i sin oförtjänta omtanke kunde ge folk av andra nationer privilegier som en gång tycktes vara förbehållna Israel. (Rom 9:1–6, 10–13, 30–32)

När Paulus säger att Jehova älskade Jakob (Israel) och hatade Esau (Edom) citerar han från Malaki 1:2, 3, som skrevs långt efter Jakobs och Esaus tid. Bibeln säger därför inte nödvändigtvis att Jehova hade en sådan inställning till tvillingarna innan de föddes. Det är ett vetenskapligt konstaterat faktum att ett barns grundläggande sinnelag och temperament till en del bestäms av de arvsanlag det får från föräldrarna vid befruktningen. Det säger sig självt att Gud kan se sådana anlag. David säger att Jehova kunde se honom när han var ”ett embryo”. (Ps 139:14–16; se också Pre 11:5.) Det är omöjligt att säga i vilken grad denna gudomliga insikt påverkade det Jehova förutbestämde angående de båda pojkarna, men att han utvalde Jakob framför Esau innebar under alla omständigheter inte att Esau eller hans avkomlingar, edoméerna, därigenom var dömda till tillintetgörelse. Till och med enskilda individer bland kanaanéerna, som var förbannade av Gud, fick privilegiet att bli knutna till Guds förbundsfolk och blev välsignade. (1Mo 9:25–27; Jos 9:27; se KANAAN, KANAANÉER nr 2.) Den ”sinnesändring” som Esau ivrigt sökte med tårar var bara ett fåfängt försök att få fadern, Isak, att ändra sitt beslut om att den förstföddes särskilda välsignelse därefter helt och hållet skulle tillhöra Jakob. Det var alltså inget tecken på att Esau inför Gud hade ångrat sin materialistiska inställning. (1Mo 27:32–34; Heb 12:16, 17)

Jehovas profetia angående Josia krävde att en avkomling av David skulle få det namnet och att han skulle ingripa mot falsk tillbedjan i staden Betel. (1Ku 13:1, 2) Mer än 300 år senare uppfylldes profetian av en kung med det namnet. (2Ku 22:1; 23:15, 16) Josia lyssnade emellertid inte till ”Nekos ord från Guds mun”, och det ledde till att han blev dödad. (2Kr 35:20–24) Trots att Josia var känd av Gud på förhand och förutbestämd att utföra ett särskilt uppdrag, hade han fortfarande en fri vilja och kunde välja om han ville följa den vägledning han fick eller ignorera den.

På liknande sätt förutsade Jehova nästan 200 år i förväg att han skulle använda sig av en erövrare vid namn Cyrus för att befria judarna från Babylon. (Jes 44:26–28; 45:1–6) Men Bibeln säger inte att den perser som slutligen fick det namnet i uppfyllelse av Guds profetia blev en sann tillbedjare av Jehova. Profanhistoriska källor visar att han fortsatte att dyrka falska gudar.

Dessa exempel på hur Gud använde sitt förutvetande innan en viss individ fanns till strider därför inte med hans uppenbarade egenskaper och normer. Det finns heller inget som tyder på att Gud tvingade dessa människor att handla mot sin egen vilja. När det gäller farao, Judas Iskariot och Guds egen Son finns det inget som vittnar om att Jehova Gud använde sin förmåga till förutvetande innan de  fanns till. Dessa speciella fall kastar ljus över vissa principer som rör Guds förutvetande och förutbestämmande.

En av dessa principer är att Gud prövar individer genom att orsaka eller tillåta vissa omständigheter eller händelser eller genom att låta dem höra hans inspirerade budskap så att de blir tvungna att använda sin fria vilja till att fatta ett beslut och därigenom uppenbara ett bestämt hjärtetillstånd som Jehova kan se. (Ord 15:11; 1Pe 1:6, 7; Heb 4:12, 13) Beroende på hur individer reagerar kan Gud också forma dem i den riktning de själva av egen fri vilja har valt. (1Kr 28:9; Ps 33:13–15; 139:1–4, 23, 24) ”Människans hjärta” visar alltså först en viss benägenhet innan Jehova börjar styra hennes steg. (Ord 16:9; Ps 51:10) När man blir prövad kan ens hjärtetillstånd fixeras – hjärtat kan antingen bli förhärdat i orättfärdighet och upproriskhet eller göras fast i en obrytbar hängivenhet för Jehova Gud och med en stark önskan att göra hans vilja. (Job 2:3–10; Jer 18:11, 12; Rom 2:4–11; Heb 3:7–10, 12–15) När en människa av eget fritt val har nått en sådan punkt, är det möjligt att i förväg veta och förutsäga det slutliga resultatet av hennes handlingssätt utan att någon orättvisa begås och utan att hennes fria vilja kränks. (Jfr Job 34:10–12.)

Den trogne Abrahams exempel, som har behandlats här ovan, åskådliggör dessa principer. En motsats har vi i den hårdnackade farao som levde när israeliterna skulle dra ut ur Egypten. Jehova visste i förväg att farao inte skulle låta israeliterna gå ”utom genom en stark hand” (2Mo 3:19, 20), och han förutbestämde den plåga som resulterade i att de förstfödda dog (2Mo 4:22, 23). Det Paulus säger om Guds handlande med farao uppfattas ofta felaktigt som att Gud godtyckligt förhärdar individers hjärta enligt sin förutbestämda avsikt, utan hänsyn till personens tidigare benägenhet eller hjärtetillstånd. (Rom 9:14–18) Enligt många översättningar sade Gud till Mose att han skulle ”förhärda hans [faraos] hjärta”. (2Mo 4:21, Åk; jfr 2Mo 9:12; 10:1, 27.) Men vissa översättningar återger den hebreiska texten så att det i stället sägs att Jehova skulle ”låta hans hjärta bli fräckt” (Ro) eller ”låta hans hjärta bli förstockat” (NV). Till stöd för en sådan återgivning visar tillägget till Rotherhams översättning att anledningen till eller tillåtandet av en händelse på hebreiska ofta framställs som om det orsakade händelsen och att ”även direkta befallningar ibland inte skall uppfattas som något mer än tillåtelser”. I 2 Moseboken 1:17 sägs det således ordagrant i den hebreiska grundtexten att barnmorskorna ”fick gossebarnen att leva”, medan de i själva verket lät dem leva genom att inte döda dem. Med hänvisning till tre kännare av hebreiskan, M. M. Kalisch, H. F. W. Gesenius och B. Davies, säger Rotherham att tanken i den hebreiska formuleringen i de avsnitt som gäller farao är att ”Gud tillät att farao förhärdade sitt hjärta – lät honom förbli vid liv – gav honom möjlighet och anledning att fullborda den ondska som fanns i honom. Det var allt.” (The Emphasised Bible, Tillägget, sid. 919; jfr Jes 10:5–7.)

Denna förståelse stöds av det faktum att berättelsen uttryckligen visar att farao själv ”förhärdade sitt hjärta” (2Mo 8:15, 32, Åk; ”gjorde sitt hjärta oemottagligt”, NV). Han gjorde alltså som han själv ville och följde sin egen motspänstiga benägenhet, och det var följderna av denna benägenhet som Jehova helt korrekt förutsåg och förutsade. De upprepade möjligheter Jehova gav farao tvingade honom att fatta vissa beslut, och efter hand som han fattade dessa beslut förhärdades hans inställning. (Jfr Pre 8:11, 12.) Som aposteln Paulus visar genom att citera 2 Moseboken 9:16 tillät Jehova att saken utvecklade sig på det sättet ända tills han hade sänt alla de tio plågorna för att han skulle kunna visa sin makt och låta sitt namn göras känt över hela jorden. (Rom 9:17, 18)

Förutbestämde Gud att Judas skulle förråda Jesus för att profetian skulle uppfyllas?

Judas Iskariots förrädiska handlingssätt var en uppfyllelse av en profetia och ett vittnesbörd om Jehovas och hans Sons förutvetande. (Ps 41:9; 55:12, 13; 109:8; Apg 1:16–20) Man kan emellertid inte säga att Gud förutbestämde eller predestinerade Judas till att följa ett sådant handlingssätt. Profetiorna förutsade att någon som stod Jesus nära skulle förråda honom, men de sade inte vem av hans närmaste som skulle göra det. Också i det här fallet talar Bibelns principer emot att Gud skulle ha förutbestämt Judas handlingar. Aposteln Paulus uttryckte Guds norm när han sade: ”Lägg inte förhastat dina händer på någon; var inte heller delaktig i andras  synder; bevara dig själv ren.” (1Ti 5:22; jfr 1Ti 3:6.) Jesus var så angelägen om att fatta ett vist och riktigt beslut att han tillbringade hela natten i bön till sin Fader innan han tillkännagav vilka han hade valt ut som sina 12 apostlar. (Lu 6:12–16) Om Gud redan hade förutbestämt att Judas skulle bli en förrädare skulle Guds vägledning ha varit inkonsekvent, och enligt den ovannämnda regeln skulle det också ha gjort honom delaktig i de synder Judas begick.

Allt tyder därför på att Judas hjärta inte visade något synligt tecken på en förrädisk inställning när han valdes ut till apostel. Han lät en ”giftig rot” skjuta upp och besudla honom så att han vek av från den rätta vägen och inte längre lät sig ledas av Gud utan av Djävulen, och han blev en tjuv och en förrädare. (Heb 12:14, 15; Joh 13:2; Apg 1:24, 25; Jak 1:14, 15; se JUDAS nr 4.) När denna avvikelse nådde en viss punkt kunde Jesus själv läsa Judas hjärta och förutsäga hans förräderi. (Joh 13:10, 11)

I Johannes 6:64, som handlar om det tillfälle då några av lärjungarna tog anstöt av det Jesus lärde, läser vi visserligen att Jesus ”från början [”från begynnelsen”, 1917] visste ... vilka de var som inte trodde och vem den var som skulle förråda honom”. Även om ordet ”början” (grek.: arkhẹ̄) i 2 Petrus 3:4 används om skapelsens början, kan det också syfta på andra tidpunkter. (Lu 1:2; Joh 15:27) När aposteln Petrus berättade att den heliga anden föll på folk av andra nationer ”alldeles som den gjorde också på oss i början”, syftade han uppenbarligen inte på början av sin tjänst som lärjunge eller apostel, utan på en viktig tidpunkt i denna tjänst, nämligen pingstdagen år 33, då den heliga anden började utgjutas i ett bestämt syfte. (Apg 11:15; 2:1–4) Det är därför intressant att lägga märke till följande kommentar till Johannes 6:64 i Langes Commentary on the Holy Scriptures (sid. 227): ”Början ... betyder, inte metafysiskt från alltings början, ... inte heller från början av hans [Jesu] bekantskap med var och en, ... och inte heller från det att han började samla sina lärjungar omkring sig eller från början av hans messianska verksamhet, ... utan från de första undangömda frön av otro [som fick några av lärjungarna att ta anstöt]. På samma sätt visste han också från början vem hans förrädare var.” (Översatt till engelska och utgiven av P. Schaff, 1976; jfr 1Jo 3:8, 11, 12.)

Hur Messias var förutbestämd. Jehova Gud kände på förhand till och förutsade Messias lidanden, hans död och hans uppståndelse. (Apg 2:22, 23, 30, 31; 3:18; 1Pe 1:10, 11) Förverkligandet av det som hade bestämts genom att Gud utövade sitt förutvetande var beroende delvis av Guds eget utövande av makt och delvis av människors handlingar. (Apg 4:27, 28) Dessa människor lät sig emellertid villigt överlistas av Guds motståndare, Satan, Djävulen. (Joh 8:42–44; Apg 7:51–54) Precis som de kristna på Paulus tid inte var okunniga om ”hans [Satans] avsikter” förutsåg Gud följaktligen de onda önskningar och metoder som Djävulen skulle utveckla mot Jesus Kristus, Guds Smorde. (2Kor 2:11) Självklart kunde Guds kraft också motverka eller omintetgöra varje attack eller attentat mot Messias som inte var i överensstämmelse med den förutsagda metoden eller den förutsagda tiden. (Jfr Mt 16:21; Lu 4:28–30; 9:51; Joh 7:1, 6–8; 8:59.)

Aposteln Petrus säger att Kristus i egenskap av Guds offerlamm var ”förutkänd före världens [kọsmou] grundläggning [form av katabolẹ̄]”. (1Pe 1:19, 20) Predestinationslärans anhängare menar att detta betyder att Gud hade denna förhandskunskap innan människorna blev skapade. Det grekiska ordet katabolẹ̄, som är översatt med ”grundläggning”, betyder ordagrant ”nedkastande” eller ”nedläggande” och kan syfta på befruktning, som i Hebréerna 11:11. När Gud skapade det första människoparet skedde en ”grundläggning” av en människovärld, vilket framgår av Hebréerna 4:3, 4, men detta par förlorade sedan sin ställning som Guds barn. (1Mo 3:22–24; Rom 5:12) Genom Guds oförtjänta omtanke fick de ändå lov att sätta barn till världen, och ett av dem, Abel, får ett särskilt omnämnande i Bibeln som en som hade fått Guds godkännande och uppnått en sådan ställning att han kan bli återlöst och räddad. (1Mo 4:1, 2; Heb 11:4) Det är värt att lägga märke till att Jesus i Lukas 11:49–51 hänvisar till ”alla profeternas blod som utgjutits från världens grundläggning” och parallellt med detta säger ”från Abels blod intill blodet av Sakarja”. Jesus förbinder alltså Abel med ”världens grundläggning”.

Messias, eller Kristus, skulle vara den utlovade avkomma genom vilken alla rättfärdiga människor av alla jordens släkter skulle välsignas. (Gal 3:8, 14) Denna ”avkomma” nämndes första gången efter upproret i Eden men  innan Abel föddes. (1Mo 3:15) Detta var omkring 4 000 år innan ”den heliga hemligheten” gjordes uppenbar genom att denna messianska ”avkomma” blev tydligt identifierad. Det kunde därför sägas att det var en hemlighet som hade ”förtigits i långliga tider”. (Rom 16:25–27; Ef 1:8–10; 3:4–11)

Vid sin fastställda tid utsåg Jehova Gud sin egen förstfödde Son till att fullgöra ”avkommans” profetiska uppdrag och bli Messias. Det finns inget som tyder på att Sonen var ”predestinerad” till det uppdraget redan innan han blev skapad eller innan upproret i Eden bröt ut. Att Gud slutligen valde honom till att uppfylla profetiorna var inte heller något som skedde utan grund. De år av nära gemenskap som Gud och hans Son hade innan Sonen sändes till jorden hade utan tvivel gjort att Jehova kände honom så väl att han kunde vara säker på att han troget skulle uppfylla alla de profetiska löftena och förebilderna. (Jfr Rom 15:5; Flp 2:5–8; Mt 11:27; Joh 10:14, 15; se JESUS KRISTUS [Prövad och fullkomnad].)

Hur de kallade och utvalda är förutbestämda. Nu återstår de bibelställen som talar om de kristna som ”kallade” eller ”utvalda”. (Jud 1; Mt 24:24) Det sägs att de är ”utvalda enligt Guds, Faderns, förutvetande” (1Pe 1:1, 2), utvalda före världens grundläggning, förutbestämda till adoption som söner åt Gud (Ef 1:3–5, 11), utvalda ”från början” till räddning och kallade till detta (2Th 2:13, 14). Hur dessa ställen skall förstås beror på om de handlar om en förutbestämmelse av vissa enskilda personer eller en förutbestämmelse av en grupp, nämligen den kristna församlingen, som omtalas som ”en enda kropp” (1Kor 10:17) och som består av dem som skall vara Kristi Jesu medarvingar till hans himmelska rike (Ef 1:22, 23; 2:19–22; Heb 3:1, 5, 6).

Ifall dessa ord gäller vissa individer som har blivit förutbestämda till evig räddning betyder det att de aldrig skulle kunna visa sig trolösa eller svika sin kallelse, för Guds förutvetande skulle aldrig kunna slå fel, och hans förutbestämmelse av deras slutliga öde skulle aldrig kunna misslyckas eller omintetgöras. Men samma apostlar som blev inspirerade att skriva ovanstående ord visade också att några av dem som var ”köpta” och ”helgade” genom blodet av Kristi lösenoffer och som hade ”smakat den himmelska fria gåvan”, ”fått andel i helig ande” och smakat ”den kommande tingens ordnings krafter” skulle avfalla och inte kunna upplivas till sinnesändring utan dra tillintetgörelse över sig. (2Pe 2:1, 2, 20–22; Heb 6:4–6; 10:26–29) Apostlarna var samstämmiga i sina uppmaningar: ”[Gör] ert yttersta för att befästa er ställning som kallade och utvalda; ty om ni fortsätter att göra detta, kommer ni aldrig någonsin att snava.” Och: ”Fortsätt att med fruktan och bävan arbeta på er egen räddning.” (2Pe 1:10, 11; Flp 2:12–16) Paulus var ”kallad att vara en Jesu Kristi apostel” (1Kor 1:1), men han menade helt uppenbart inte att han som individ var förutbestämd till evig räddning, för han skriver om sina ihärdiga ansträngningar för att nå ”målet” och få ”segerpriset, Guds kallelse uppåt” (Flp 3:8–15), och om sin oro för att han ”på ett eller annat sätt skall bli underkänd” (1Kor 9:27).

Den ”livets krona” som erbjuds sådana personer är något de får på villkor att de är trogna under prövningar ända in i döden. (Upp 2:10, 23; Jak 1:12) De kan gå miste om sin krona, sin utsikt att bli kungar tillsammans med Guds Son. (Upp 3:11) Aposteln Paulus sade att ”rättfärdighetens segerkrans” låg ”i förvar” åt honom, men den övertygelsen gav han uttryck åt först när han var säker på att han närmade sig slutet på sitt jordiska liv och att han hade ”fullföljt loppet”. (2Ti 4:6–8)

Om de bibelställen som har nämnts här ovan däremot syftar på en skara, nämligen på den kristna församlingen, eller den ”heliga nation” som består av de kallade som grupp betraktade (1Pe 2:9), betyder det att Gud på förhand visste och bestämde att det skulle framträda en sådan skara (men inte vilka individer som skulle ingå i den). Det betyder också att han fastställde eller förutbestämde vilken ”bild” som alla de som med tiden blir kallade att tillhöra denna skara måste likformas med, allt i överensstämmelse med hans avsikt. (Rom 8:28–30; Ef 1:3–12; 2Ti 1:9, 10) Han förutbestämde också vilka gärningar de skulle förväntas utföra och att de skulle bli prövade genom att världen utsatte dem för lidanden. (Ef 2:10; 1Th 3:3, 4)

Angående de bibelställen som handlar om namn som är skrivna i livets bok, se NAMN.

Fatalism och predestinationsläran. Bland forntidens hedniska folkslag, däribland grekerna och romarna, var det en utbredd uppfattning att gudarna hade förutbestämt varje människas öde, särskilt hennes livslängd. Enligt grekisk mytologi var det tre  gudinnor som avgjorde människornas öde: Klotho (spinnerskan), som spann livstråden, Lachesis (lottgiverskan), som bestämde livslängden, och Atropos (den oböjliga), som klippte av livstråden när tiden hade löpt ut. En liknande triad fanns i den romerska mytologin.

Enligt den judiske historikern Josephus (1:a årh. v.t.) försökte fariséerna få ödestron att stämma överens med sin tro på Gud och på att människan har fått en fri vilja. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 162, 163 [viii, 14]; Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVIII, 13, 14 [i, 3]) I The New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge sägs det: ”Predestinationsläran utvecklades inte på allvar inom kristenheten förrän på Augustinus tid [på 300- och 400-talet v.t.].” De så kallade kyrkofäderna, t.ex. Justinus, Origenes och Irenaeus, som levde före Augustinus, ”kände inte till någon absolut predestination; de lär att människan har en fri vilja”. (Hastings Encyclopædia of Religion and Ethics, 1919, bd X, sid. 231) Det sägs att de i samband med att de argumenterade mot gnosticismen ofta uttryckte sin tro på att den fria viljan är ”karakteristisk för människans personlighet, grunden för moraliskt ansvar, en gåva från Gud som gör det möjligt för människan att välja det som är till Guds behag”, och att de talade om ”människans självbestämmande och Guds vägledning, som inte är ett tvång”. (The New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge, utgiven av S. Jackson, 1957, bd IX, sid. 192, 193)