Det att ha något eller någon i sin vård eller under sin uppsikt; även det att hålla en person i fängsligt förvar i väntan på rättegång eller domslut; inspärrning.

Den lag i Bibeln som tydligast redogör för det ansvar det medförde att ha något som tillhörde någon annan i sitt förvar finns i 2 Moseboken 22:10–13, där det talas om att ta hand om andras husdjur. Den här lagen, som utan tvivel bygger på en tidigare patriarkalisk lag, lyder: ”Om en man ger sin nästa ... vilket som helst husdjur att förvara, och det dör eller blir lemlästat eller blir bortfört utan att någon ser det, skall ... den andre ... inte ge ersättning. Men om det är uppenbart att det är stulet från honom, skall han ge dess ägare ersättning. Om det är uppenbart att det är rivet av ett vilddjur, skall han föra fram det som bevis. Något som har rivits av ett vilddjur skall han inte ge ersättning för.” (Jfr 1Mo 31:31.)

När en herde åtog sig att vakta en hjord tog han juridiskt sett djuren i sitt förvar. Han garanterade ägaren att han skulle se till att djuren fick mat och inte blev stulna och att ägaren i annat fall skulle få ersättning. Hans ansvar var emellertid inte oinskränkt, eftersom den ovan nämnda lagen fritog honom från ersättningsansvar om det skedde något som låg utom hans kontroll, till exempel om hjorden angreps av vilda djur. Men för att bli befriad från ansvar måste han kunna lägga fram bevis för ägaren, till exempel den rivna djurkroppen. När ägaren undersökte ett sådant bevis var han förpliktad att frikänna den som hade haft djuren i sitt förvar.

Samma princip gällde i allmänhet för alla andra ägodelar som man förvarade åt andra. Principen gällde också i familjen, där den äldste sonen juridiskt sett hade ansvaret för sina yngre bröder och systrar. Detta förklarar den oro som Ruben i egenskap av äldste son kände när de andra bröderna talade om att döda Josef. ”Han sade: ’Låt oss inte slå ihjäl hans själ. ... Utgjut inte blod. ... Bär inte hand på  honom.’ Hans avsikt var att befria honom ur deras hand för att föra honom tillbaka till hans far.” Och när Ruben upptäckte att Josef var borta blev han så orolig att han rev sönder sina kläder och utropade: ”Pojken är borta! Och jag – vart skall jag ta vägen?” (1Mo 37:18–30) Han visste att han kunde hållas ansvarig för att Josef saknades. För att komma undan sitt ansvar hittade bröderna på ett bevis för att Josef hade blivit dödad av ett djur: De dränkte in Josefs randiga klädnad i getblod. Detta ”bevis” lade de sedan fram för Jakob, sin far och patriarkaliske domare, och han förklarade Ruben vara utan skuld, eftersom Jakob på grund av den blodiga klädnaden drog slutsatsen att Josef hade dödats av ett vilddjur. (1Mo 37:31–33)

I Galaterna 3:19–25 används tanken på att vara bevakad eller inspärrad i bildlig bemärkelse. Paulus säger att lagen gjorde överträdelserna påtagliga och att ”Skriften har spärrat in allt tillsammans under synd”. Han fortsätter emellertid: ”Men innan tron kom, hölls vi bevakade under lagen, inspärrade tillsammans i väntan på den tro som skulle uppenbaras.” Han betonar alltså att de köttsliga israeliterna i andlig bemärkelse hölls i förvar, inspärrade av lagen, innan tron på Kristus kom.

Bibeln talar också om att sätta människor i fängsligt förvar. Ett exempel är den man som hade en israelitisk mor men en egyptisk far och som missbrukade Jehovas namn i Israels läger. Detta var ett lagbrott, och det heter vidare i skildringen: ”Och de satte honom i förvar tills de fick ett tydligt tillkännagivande från Jehovas mun.” (3Mo 24:10–16, 23) Som regel höll inte israeliterna förbrytare i förvar någon längre tid, eftersom lagen krävde att rättvisa skulle skipas omedelbart. (Jos 7:20, 22–25) Men i det här fallet, liksom i fallet med den man som bröt mot sabbatsbudet (4Mo 15:32–36), väntade man på att få lagen klargjord. Så snart det blev tydligt vad som var Jehovas syn på saken verkställdes domen. På liknande sätt blev Petrus och de andra apostlarna satta i fängsligt förvar i häktet, även om det var med orätt, i väntan på att Sanhedrin dagen därpå skulle behandla deras fall. (Apg 4:3; 5:17, 18) Bibeln berättar också om att Jeremia med orätt blev satt i förvar. I hans fall handlade det emellertid inte bara om att han hölls kvar i väntan på rättegång utan om ett regelrätt fängelsestraff. (Jer 37:21)