Det hebreiska ordet mishpachạh (familj, släkt) används om ett hushåll och i vidare bemärkelse också om en stam, ett folk eller en nation. Det grekiska ordet patriạ har också en bred betydelse. Jehova Gud har instiftat familjeanordningen. Han är Fader till sin himmelska familj och är den som ”varje familj ... på jorden har att tacka för sitt namn” (Ef 3:14, 15), eftersom det var  han som lade grunden till den första familjen på jorden med avsikten att jorden skulle fyllas med människor. Dessutom tillät han rentav syndaren Adam att bilda familj och bli far till barn ”som liknade honom och var hans avbild”. (1Mo 5:3) I Bibeln har Jehova sedan dess tydligt visat att den gudagivna fortplantningsförmågan – med hjälp av vilken en man kan vidarebefordra sitt namn och sin släkt på jorden – är något som han tillmäter stor betydelse. (1Mo 38:8–10; 5Mo 25:5, 6, 11, 12)

Familjens struktur. I det forntida hebreiska samhället var familjen den grundläggande enheten. Familjen fungerade som en liten administrativ enhet: fadern var som familjeöverhuvud ansvarig inför Gud, och modern var under mannens ledning den som hade myndighet över barnen i hushållet. (Apg 2:29; Heb 7:4) Familjen var i liten skala en återspegling av Guds stora familj. Gud framställs i Bibeln som en äkta man och ”Jerusalem där ovan” som en mor till hans barn. (Gal 4:26; jfr Jes 54:5.)

På patriarkernas tid kunde familjen i vissa avseenden liknas vid ett nutida aktiebolag. Familjemedlemmarna hade vissa personliga ägodelar, men det mesta ägde man gemensamt under faderns förvaltning. Om någon av familjemedlemmarna begick en synd betraktades det som en synd mot själva familjen, i synnerhet mot familjeöverhuvudet. Det ledde till vanära för honom, och han var som familjens domare skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att ställa allt till rätta. (1Mo 31:32, 34; 3Mo 21:9; 5Mo 22:21; Jos 7:16–25)

Den ursprungliga norm som Jehova ställde upp för familjen var monogami. Även om det senare förekom polygami var detta hela tiden i strid med den princip som Gud ursprungligen hade fastställt. Han tolererade emellertid detta tills hans rätta tid var inne att återinföra den ursprungliga normen, vilket han har gjort i den kristna församlingen. (1Ti 3:2; Rom 7:2, 3) Under lagförbundet tillät han att det förekom polygami, men han reglerade dessa förhållanden så att familjeanordningen bestod och fungerade. Men det var Jehova själv som sade: ”Det är därför en man skall lämna sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.” Och det var hans Son som citerade dessa ord och tillfogade: ”Så är de då inte längre två, utan ett kött. Därför: vad Gud har fogat samman, det får ingen människa skilja åt.” (1Mo 2:24; Mt 19:4–6) Skildringen visar att Adam hade en enda hustru, som blev ”mor till alla levande”. (1Mo 3:20) Noas tre söner, som började befolka jorden igen efter den stora översvämningen, hade alla samma far och samma mor, och alla tre överlevde den stora översvämningen tillsammans med var sin hustru. (1Mo 8:18; 9:1; 1Pe 3:20)

Under lagförbundet. När Gud gav de tio budorden till Israel visade han att han önskade att familjen skulle bevaras intakt. ”Ära din far och din mor”, lyder det femte budet, det första budet med ett löfte. (5Mo 5:16; Ef 6:2) Den som gjorde uppror mot sina föräldrar betraktades som en som gjorde uppror mot den anordning för myndighet som Gud hade infört och mot Gud själv. Om någon slog sin far eller mor, nedkallade ont över dem eller visade sig vara oförbätterligt upprorisk skulle han dödas. (2Mo 21:15, 17; 3Mo 20:9; 5Mo 21:18–21) Barn skulle visa tillbörlig fruktan för sina föräldrar, och ett barn som behandlade sin far eller mor med förakt förbannades. (3Mo 19:3; 5Mo 27:16)

Det sjunde budet, ”du skall inte begå äktenskapsbrott”, förbjöd den som var gift att ha sexuella förbindelser med någon annan än sin äktenskapspartner. (2Mo 20:14) Alla barn skulle födas inom äktenskapet. En ”oäkta son” erkändes inte, och hans avkomlingar kunde inte bli medlemmar av Israels församling ens i den tionde generationen. (5Mo 23:2)

Det sjunde budet, som förbjöd äktenskapsbrott, värnade om familjen, och det tionde budet, som förbjöd orätta begär, utgjorde ytterligare ett skydd för både ens egen och andras familj. Detta bud skyddade det som vanligtvis förknippas med familjelivet, nämligen huset, hustrun, tjänstefolket, djuren och annan egendom. (2Mo 20:17)

Under den mosaiska lagen förde man noggranna släktregister. Familjesammanhållningen framhävdes och bevarades genom att släktens jordegendomar förblev i familjens ägo. Släktregistren var särskilt viktiga i Judas släktlinje och längre fram även i hans ättling Davids släktlinje. På grund av löftet om att den messianske kungen skulle komma i denna släktlinje var man särskilt angelägen om att bevara dessa register. Även om polygami inte avskaffades genom lagen, reglerades sådana förhållanden av stränga lagar för att familjen och släktlinjen skulle skyddas och bevaras. Tillfälliga och omoraliska förbindelser tolererades inte på något sätt. Söner som föddes av bihustrur betraktades som fullvärdiga, äkta söner till fadern. (Se BIHUSTRU.)

 Lagen förbjöd uttryckligen att man knöt släktskapsband med de sju kanaaneiska folk som fördrevs från landet. (5Mo 7:1–4) På grund av att israeliterna underlät att lyda detta bud blev de indragna i avgudadyrkan och till slut förda i fångenskap av sina fiender. Salomo utgjorde ett dåligt exempel i detta avseende. (Neh 13:26) Esra och Nehemja genomförde kraftfulla reformer bland de israeliter som återvände från landsflykten och som hade gift sig med utländska hustrur och på så sätt besmittat sin släkt och hela Israel. (Esr 9:1, 2; 10:11; Neh 13:23–27)

När Gud sände sin enfödde Son till jorden lät han honom födas i en jordisk familj. Han sörjde för att han fick en gudfruktig adoptivfar och en kärleksfull mor. Jesus var som barn undergiven sina föräldrar, och han respekterade och lydde dem. (Lu 2:40, 51) Till och med när han var döende på tortyrpålen visade han respekt för och kärleksfull omsorg om sin mor, som förmodligen var änka vid det laget, när han sade till henne: ”Kvinna, se! Din son!” och till den lärjunge som han älskade: ”Se! Din mor!”, varigenom han tydligen gav denne lärjunge i uppdrag att ta henne hem till sig och dra försorg om henne. (Joh 19:26, 27)

På vilket sätt visar Bibeln familjens betydelse i den kristna församlingen?

I den kristna församlingen är familjen den grundläggande enheten. De kristna grekiska skrifterna innehåller många anvisningar som rör familjemedlemmarnas förhållande till varandra. Också här sägs det att mannen har fått privilegiet att vara familjens överhuvud och att hustrun skall underordna sig mannen och ta hand om hushållet under hans ledning. (1Kor 11:3; 1Ti 2:11–15; 5:14) I samband med att Paulus liknar Jesus vid en äkta man och ett familjeöverhuvud för sin hustrulika församling förmanar han de äkta männen att utöva sitt ledarskap på ett kärleksfullt sätt och hustrurna att visa respekt för sina män och underordna sig dem. (Ef 5:21–33) Barnen får befallningen att lyda sina föräldrar, och i synnerhet fäderna får ansvaret att uppfostra barnen i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning. (Ef 6:1–4)

En tillsyningsman i den kristna församlingen måste om han är gift vara ett gott exempel som familjeöverhuvud. Han måste kunna leda sin familj på rätt sätt och ha barn som underordnar sig honom och som inte är oregerliga eller kan beskyllas för utsvävningar. Församlingen kan ju liknas vid en familj, och därför frågar Paulus: ”Om någon inte vet hur han skall presidera i sitt eget hushåll, hur kan han då ta hand om Guds församling?” (1Ti 3:2–5; Tit 1:6) Hustrurna förmanas att älska sina män och sina barn, att vara husliga och att underordna sig sina män. (Tit 2:4, 5)

Jesus förutsade att motstånd mot Guds sanning skulle kunna splittra familjer. (Mt 10:32–37; Lu 12:51–53) Men aposteln Paulus förmanade de kristna att inte upplösa äktenskapet och vädjade till den troende att tänka på vad som skulle vara till nytta för den icke troende äktenskapspartnern och för barnen. Han betonade vilket stort värde familjeanordningen har när han påpekade att Gud betraktar barnen som heliga, även om den icke troende äktenskapspartnern inte har renats från synd genom tro på Kristus. Den icke troende kanske till och med utövar något av det som Paulus säger att somliga kristna hade hållit på med innan de tog emot de goda nyheterna om Kristus. (1Kor 7:10–16; 6:9–11) Aposteln värnade också om sammanhållningen i den kristna familjen genom att förmana män och hustrur att inte beröva varandra det äktenskapliga umgänget. (1Kor 7:3–5)

Familjebanden har visat sig bli till välsignelse för många i förbindelse med kristendomen, helt i linje med Paulus ord: ”För hur vet du, hustru, att du inte skulle kunna rädda din man? Eller hur vet du, man, att du inte skulle kunna rädda din hustru?” (1Kor 7:16) Detta framgår också av de hälsningar som aposteln Paulus sände till flera hushåll. Några av de troende hade förmånen att få använda sitt hem som en mötesplats för församlingen. (Rom 16:1–15) Den kristne missionären Filippus var en familjefar som hade fyra trogna kristna döttrar. Han hade förmånen att under någon tid få ha aposteln Paulus och hans medarbetare boende i sitt hem i Caesarea. (Apg 21:8–10) Den kristna församlingen kallas ”Guds hushåll”. (1Ti 3:15) Dess främste medlem och överhuvud är Jesus Kristus, och detta ”hushåll” erkänner honom som den avkomma genom vilken jordens alla släkter kan välsigna sig. (Ef 2:19; Kol 1:17, 18; 1Mo 22:18; 28:14)

De inspirerade Skrifterna har förutsagt ett våldsamt angrepp mot familjeanordningen och att detta skulle leda till att de moraliska värderingarna skulle försvagas och att det mänskliga samhället utanför den kristna församlingen skulle brytas ner. När Paulus talar  om de demoninspirerade läror som skulle uppstå ”i senare tidsperioder” nämner han att några skulle förbjuda att man gifte sig. Han förutsäger att i ”de sista dagarna” skulle olydnad mot föräldrar, illojalitet och brist på ”naturlig tillgivenhet” vara mycket utbrett, till och med bland dem som ”har en yttre form av gudhängivenhet”. Han råder de kristna att vända sig bort från sådana människor. (1Ti 4:1–3; 2Ti 3:1–5)

Det stora Babylon, som är en fiende till Guds ”kvinna” (1Mo 3:15; Gal 4:27) och till Kristi ”brud” (Upp 21:9), är en stor ”sköka”, en organisation som begår otukt med jordens kungar. Att hon kallas ”modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden” visar att hennes ”döttrar” är skökor och att hon får andra att visa ringaktning för Jehova Guds anordningar och hans bud, däribland buden som bidrar till att hålla samman familjen. (Upp 17:1–6) Hon har försökt förleda andra till otukt och har frambringat många ”skökodöttrar” i ett försök att förhindra att Kristus skall få en ren ”brud”. Men hans ”brud” avgår med seger och är ren och rättfärdig, värdig att tillhöra Jehovas ”familj” som Jesu Kristi ”hustru”, till välsignelse och glädje för hela universum. (2Kor 11:2, 3; Upp 19:2, 6–8; se ÄKTENSKAP och andra släktskapsförhållanden under respektive uppslagsord.)