En framträdande religiös sekt inom judendomen under det första århundradet v.t. Enligt vissa kännare är den ordagranna betydelsen ”de avskilda”, ”separatisterna”, kanske med syftning på deras strävanden att undvika ceremoniell orenhet eller på att de höll sig avskilda från icke-judar. Man vet inte exakt när fariséerna började framträda. Den judiske historikern Josephus skrifter visar att fariséerna var en grupp med stort inflytande redan på Johannes Hyrkanos I:s tid (senare hälften av 100-talet f.v.t.). Josephus skriver: ”Deras inflytande över massorna är så stort att de genast vinner folks tilltro, också när de talar emot kungen eller översteprästen.” (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIII, 288 [x, 5])

Josephus ger också några upplysningar om vad fariséernas lära gick ut på. Han skriver: ”De tror att själarna är odödliga och blir dömda i en annan värld, antingen belönade eller straffade, beroende på om de i denna värld levt dygdigt eller i synd: Somliga kvarhålls för evigt i det andra livet medan de övriga kommer tillbaka hit igen.” (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVIII, 14 [i, 3]) ”Enligt deras åsigt äro alla själar odödliga, men blott de godas själar förflyttas efter döden till andra kroppar, men de ondes själar straffas med evig pina.”  Beträffande deras uppfattningar om ödet eller försynen skriver Josephus: ”De göra alt beroende af Gud och ödet och lära, att det beror till större delen på menniskan sjelf, om hon handlar rätt eller orätt, men att äfven en medverkan af ödet härvidlag eger rum.” (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 162, 163 [viii, 14]; i den sv. utgåvan Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romrarne, 1884, sid. 218)

De kristna grekiska skrifterna visar att fariséerna fastade två gånger i veckan, att de var mycket noga med att betala tionde (Mt 9:14; Mk 2:18; Lu 5:33; 11:42; 18:11, 12) och att de inte instämde i sadducéernas uppfattning ”att det varken finns uppståndelse eller ängel eller ande”. (Apg 23:8) De berömde sig av att de var rättfärdiga (i själva verket egenrättfärdiga), och de såg ner på vanliga människor. (Lu 18:11, 12; Joh 7:47–49) För att med sin rättfärdighet imponera på andra gjorde fariséerna skriftställeskapslarna, som de bar till skydd, breda och fransarna på sina kläder stora. (Mt 23:5) De älskade pengar (Lu 16:14) och ville gärna ha en framträdande position och smickrande titlar. (Mt 23:6, 7; Lu 11:43) Fariséerna tillämpade lagen på ett så snedvridet sätt att de gjorde den till en börda för folket. De insisterade på att den skulle hållas i enlighet med deras uppfattningar och traditioner. (Mt 23:4) De viktiga tingen, nämligen rättvisa, barmhärtighet, trohet och kärlek till Gud, förlorade de helt ur sikte. (Mt 23:23; Lu 11:41–44) Fariséerna ansträngde sig mycket för att göra proselyter. (Mt 23:15)

De viktigaste frågorna som de kom i ordskifte med Kristus Jesus om gällde sabbaten (Mt 12:1, 2; Mk 2:23, 24; Lu 6:1, 2), traditioner (Mt 15:1, 2; Mk 7:1–5) och umgänge med syndare och tullindrivare (Mt 9:11; Mk 2:16; Lu 5:30). Fariséerna menade tydligen att man blev oren av att umgås med människor som inte höll lagen enligt deras syn på den. (Lu 7:36–39) Därför kom de med invändningar när Kristus Jesus umgicks med syndare och tullindrivare och till och med åt tillsammans med dem. (Lu 15:1, 2) Fariséerna kritiserade Jesus och hans lärjungar på grund av att de inte tvättade händerna på traditionellt vis. (Mt 15:1, 2; Mk 7:1–5; Lu 11:37, 38) Men Jesus avslöjade deras orätta resonemang och visade att de överträdde Guds lag när de höll fast vid människogjorda traditioner. (Mt 15:3–11; Mk 7:6–15; Lu 11:39–44) I stället för att glädja sig och förhärliga Gud när Kristus Jesus genom underverk botade sjuka på sabbaten blev fariséerna rasande, eftersom de menade att det Jesus gjorde var ett brott mot sabbatslagen, och de planerade att döda honom. (Mt 12:9–14; Mk 3:1–6; Lu 6:7–11; 14:1–6) Till en blind man som Jesus hade botat på sabbaten sade de om Jesus: ”Det här är inte en människa från Gud, eftersom han inte håller sabbaten.” (Joh 9:16)

Fariséernas inställning visade att de inte var rättfärdiga och rena invändigt. (Mt 5:20; 23:26) I likhet med de övriga judarna behövde de ändra sinne. (Jfr Mt 3:7, 8; Lu 7:30.) Men de flesta av dem föredrog att förbli andligt blinda (Joh 9:40) och intensifierade motståndet mot Guds Son. (Mt 21:45, 46; Joh 7:32; 11:43–53, 57) Några fariséer anklagade med orätt Jesus för att driva ut demoner med hjälp av demonernas härskare (Mt 9:34; 12:24) och för att vittna falskt. (Joh 8:13) Andra försökte skrämma Guds Son (Lu 13:31), krävde att han skulle visa dem ett tecken (Mt 12:38; 16:1; Mk 8:11), försökte snärja honom genom hans ord (Mt 22:15; Mk 12:13; Lu 11:53, 54) och sökte också på andra sätt pröva honom med hjälp av frågor (Mt 19:3; 22:34–36; Mk 10:2; Lu 17:20). Till sist fick Jesus dem att helt sluta att ställa frågor genom att själv fråga dem hur det kunde vara möjligt att Davids herre också var Davids son. (Mt 22:41–46) Fariséer fanns med i den folkhop som senare grep Jesus i Getsemane trädgård (Joh 18:3–5, 12, 13), och fariséer var med bland dem som begärde att Pilatus skulle göra Jesu grav säker så att ingen skulle kunna stjäla kroppen. (Mt 27:62–64)

Under den tid då Kristus Jesus utförde sin tjänst här på jorden hade fariséerna så stort inflytande att framträdande personer var rädda för att öppet erkänna honom. (Joh 12:42, 43) Nikodemos, som själv var farisé, var tydligen en av dessa räddhågade personer. (Joh 3:1, 2; 7:47–52; 19:39) Det kan också ha funnits en del fariséer som inte var så hårda i sitt motstånd eller som senare blev kristna. Så till exempel avrådde farisén Gamaliel från att försöka hindra de kristnas verksamhet (Apg 5:34–39), och farisén Saul (Paulus) från Tarsos blev en Jesu Kristi apostel. (Apg 26:5; Flp 3:5)