Samlingsnamn för mycket smittsamma och dödliga infektionssjukdomar som kan orsaka epidemier. Det hebreiska ordet för ”pest” (dẹver) kommer från en rot som kan betyda ”tillintetgöra”, ”utrota”. (2Kr 22:10) I många bibelställen sätts pest i samband med verkställandet av Guds dom, både över hans eget folk och över dess motståndare. (2Mo 9:15; 4Mo 14:12; Hes 38:2, 14–16, 22, 23; Am 4:10; se PLÅGA, HEMSÖKELSE.)

En följd av olydnad mot Guds lag. Israeliterna blev varnade för att Gud skulle sända pest ibland dem om de bröt hans förbund med dem. (3Mo 26:14–16, 23–25; 5Mo 28:15, 21, 22) Hela Bibeln igenom förknippas både fysisk och andlig hälsa med Guds välsignelse (5Mo 7:12, 15; Ps 103:1–3; Ord 3:1, 2, 7, 8; 4:21, 22; Upp 21:1–4), medan sjukdom förknippas med synd och ofullkomlighet (2Mo 15:26; 5Mo 28:58–61; Jes 53:4, 5; Mt 9:2–6, 12; Joh 5:14). Jehova Gud har vid vissa tillfällen direkt och ögonblickligen slagit människor med sjukdom, som till exempel när han slog Mirjam, Ussia och Gehasi med spetälska (4Mo 12:10; 2Kr 26:16–21; 2Ku 5:25–27), men det verkar som om sjukdom och pest i många fall var en naturlig och oundviklig följd av vissa individers eller folks syndfulla levnadssätt. De fick helt enkelt skörda vad de hade sått, och deras kroppar drabbades av konsekvenserna av deras orätta handlingar. (Gal 6:7, 8) Angående sådana som gjorde sig skyldiga till omoraliska sexuella handlingar säger aposteln Paulus att Gud utlämnade dem ”åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra”, och att de ”drog på sig den fulla vedergällning som deras förvillelse förtjänade”. (Rom 1:24–27)

Israeliterna drabbas. Guds varning till israeliterna var därför i själva verket en påminnelse om de många sjukdomar som de ofrånkomligen skulle drabbas av om de inte gjorde hans vilja. Den lag han gav dem skyddade dem mot sjukdomar, dels på grund av de höga moralnormer och noggranna hygieniska föreskrifter som den innehöll (se SJUKDOMAR OCH SJUKDOMSBEHANDLING [Bibelns exakthet]), dels på grund av det sunda inflytande den hade på deras mentala och känslomässiga tillstånd. (Ps 19:7–11; 119:102, 103, 111, 112, 165) Det som sägs i 3 Moseboken 26:14–16 gällde inte enstaka överträdelser av lagen utan ett fullständigt förkastande av den och dess normer, vilket skulle medföra att israeliterna löpte stor risk att drabbas av alla slags sjukdomar och smittor. Detta bekräftas av både den forntida och den nutida historien.

Israeliterna gjorde sig skyldiga till grov avfällighet, och enligt Hesekiels profetia sade de om sig själva att de ruttnade bort på grund av sina uppror och synder. (Hes 33:10, 11; jfr Hes 24:23.) Precis som det var förutsagt drabbades israeliterna av ”svärd och hungersnöd och pest”, i synnerhet när babylonierna erövrade landet. (Jer 32:24) Att pest ofta sätts i samband med svärd och hungersnöd (Jer 21:9; 27:13; Hes 7:15) stämmer med nutida erfarenheter. Epidemiska sjukdomar bryter ofta ut i samband med krig och livsmedelsbrist. När ett land invaderas av fiendestyrkor blir det svårare att bruka jorden, och grödorna konfiskeras eller bränns i många fall. Belägrade städer kan inte få förnödenheter utifrån, och det uppstår hungersnöd bland befolkningen, som måste leva tätt tillsammans under ohygieniska förhållanden. Under sådana omständigheter försvagas motståndskraften mot sjukdomar, vilket banar väg för dödliga farsoter.

Vid ”avslutningen på tingens ordning”. När Jesus förutsade Jerusalems förstöring och ”avslutningen på tingens ordning” sade han att farsoter skulle vara ett framträdande kännetecken på tidsperioden före den ”stora vedermödan”. (Mt 24:3, 21; Lu 21:10, 11) Uppenbarelseboken 6:1–8 skrevs efter Jerusalems förstöring (som medförde svår hungersnöd och allvarliga sjukdomar), och där omtalas en kommande tidsperiod som skulle  kännetecknas av svärd, hungersnöd och ”dödlig hemsökelse”. Dessa förhållanden skulle uppstå sedan en krönt ryttare på en vit häst hade ridit ut för att segra. Denne ryttare motsvarar den ryttare som beskrivs i Uppenbarelseboken 19:11–16 och som uppenbarligen är en bild av Jesus Kristus i hans ställning som regerande kung.

Jehovas beskydd. Kung Salomo bad om att Jehova med välvilja skulle lyssna till dem som tillhörde hans folk om de bredde ut sina handflator mot templet och bad om hjälp när de hade drabbats av pest. (1Ku 8:37–40; 2Kr 6:28–31) Psalm 91 innehåller en trösterik försäkran om att Jehova också är i stånd att beskydda sina trogna tjänare mot andliga faror, däribland den moraliska och andliga ”pesten som vandrar i dunklet”.