Det svenska substantivet ”fett” och det tillhörande adjektivet ”fet” används för att återge flera hebreiska ord som inte bara betecknar det ämne som kallas fett utan också används om något som är välnärt och välgött. Dessa ord används också i överförd bemärkelse om något som är frodigt och fruktbart, som i uttrycken ”landets fetma” och ”fett bete”, eller om sinnets eller hjärtats känslolöshet eller oemottaglighet.

Det hebreiska ordet chẹlev är det allmänna ordet för ”fett”, antingen det handlar om djur (3Mo 3:3) eller människor (Dom 3:22). Om  ”njurtalgen”, det hårda fett kring njurarna eller länderna som frambars som brännoffer, används ordet pẹdher. (3Mo 1:8, 12; 8:20) Ordet chẹlev förekommer första gången i Bibeln i 1 Moseboken 4:4 i samband med att Abel frambar ”fettstycken” från de förstfödda bland hans småboskap som en offergåva till Jehova. När ordet chẹlev sedan förekommer har det i de flesta fall samband med offren. Dessutom används det i överförd bemärkelse om den bästa eller mest värdefulla delen av något. I Första Moseboken 45:18 säger farao till Josef att hans familj är välkommen att äta av ”landets fetma”, och i 4 Moseboken 18:12 heter det: ”Allt det bästa [chẹlev] av oljan och allt det bästa [chẹlev] av det nya vinet och brödsäden ... har jag gett åt dig.” (Se Ps 81:16; 147:14.)

Den mosaiska lagens bestämmelser om fett. I 3 Moseboken, kapitel 3, finner vi de anvisningar Jehova gav israeliterna för hur de skulle använda fettet i samband med gemenskapsoffren. När de frambar nötkreatur eller getter skulle de ta det fett som var runt länderna och inälvorna och det på njurarna och levern och bränna det på altaret. Om det var ett får skulle hela fettsvansen också offras. (Fåren i Syrien, Palestina, Arabien och Egypten har en fettrik svans, som ofta väger 5 kg eller mer.) Lagen sade uttryckligen: ”Allt fettet tillhör Jehova. ... Ni skall inte äta något som helst fett eller något som helst blod.” (3Mo 3:3–17)

Fettet skulle förbrännas fullständigt på altaret. Inget fett som offrats på altaret fick ligga kvar över natten till morgonen. Det skulle lätt kunna bli förstört och få en motbjudande lukt, något som inte var passande när det gällde heliga offer. (2Mo 23:18)

Inget krav för de kristna. När Jehova efter den stora översvämningen tillät Noa och hans familj att äta kött sade han ingenting om fettet. (1Mo 9:3, 4) De fick emellertid inte äta blod. Det här var mer än 850 år innan Israel trädde in i lagförbundet med dess förbud mot att äta blod och fett. Under det första århundradet v.t. bekräftade den kristna församlingens styrande krets att förbudet mot blod fortfarande ägde laga kraft för de kristna. (Apg 15:20, 28, 29) Men precis som i fallet med Noa och hans familj sades det inte heller här något om att äta fett. Förbudet mot att äta fett gavs således bara till Israels folk.

Grunden för lagen. Under lagförbundet betraktades både blodet och fettet som något som uteslutande tillhörde Jehova. Livet är i blodet, och eftersom bara Jehova kan ge liv tillhör blodet honom. (3Mo 17:11, 14) Fettet ansågs vara den mest värdefulla delen av djuret. När man offrade fettet av djuret var det ett uttryck för att man insåg att de bästa delarna tillkom Jehova, som sörjer så rikligt för sina skapelser. Den som offrade visade på så sätt sin önskan att ge det bästa åt Gud. Eftersom detta var en symbol för att israeliterna offrade sitt bästa åt Jehova hette det att fettet skulle brännas på altaret som ”föda” och till ”en rogivande lukt”. (3Mo 3:11, 16) Att äta fett var därför att tillskansa sig något som var helgat åt Gud, en kränkning av Jehovas rättigheter, och medförde dödsstraff. Men till skillnad från blodet kunde fettet användas för andra ändamål, åtminstone om det kom från djur som hade självdött eller som hade blivit rivna av andra djur. (3Mo 7:23–25)

Vad lagen omfattade. Många bibelkommentatorer har med hänvisning till det sistnämnda bibelstället (v. 25) försökt begränsa förbudet i 3 Moseboken 3:17 till att gälla fettet av sådana djur som kunde frambäras som offer, till exempel tjurar, får och getter. Judiska rabbiner är oeniga om detta. Förbudet i 3 Moseboken 3:17 nämns emellertid tillsammans med förbudet mot att äta blod, en lag som otvetydigt gällde blodet av alla djur. (Jfr 3Mo 17:13; 5Mo 12:15, 16.) Det verkar därför mer rimligt att bestämmelsen om fett också skulle omfatta fettet från alla djur, även fettet från djur som israeliterna hade som slaktdjur.

Uppfattningen att förbudet gällde allt fett står inte i strid med 5 Moseboken 32:14, där det sägs att Jehova skall ge Israel ”fett från lamm” att äta. Detta är ett bildligt, poetiskt uttryck som avser de bästa djuren i hjorden, eller, som Svenska Folkbibeln återger det, ”det bästa av lamm”. Det framgår av att det längre fram i samma vers ordagrant talas om ”njurfett av vete” (NV, not) och ”druvans blod”. Det förhåller sig på liknande sätt med Nehemja 8:10, där folket uppmanas att gå och äta ”feta rätter”. Det skall inte förstås så att de i bokstavlig bemärkelse skulle äta fett. ”Feta rätter” betyder goda rätter med kött som inte är segt och torrt utan mört och saftigt, med läckra ingredienser och tillagade med vegetabiliska oljor. De engelska bibelöversättningarna av Knox och Moffatt lyder därför: ”Ta för er av saftigt kött”, och: ”Ät de läckra bitarna.”

Den mosaiska lagen förbjöd inte att man gödde får eller nötboskap före slaktningen. Vi  läser om ”den gödda ungtjuren” som slaktades för den förlorade sonen. (Lu 15:23) Bland Salomos livsmedelsleveranser fanns ”gödda gökar” och ”feta nötkreatur”. (1Ku 4:23) Det hebreiska ordet ‛eghel-marbẹq, som återges med ”gödd kalv”, förekommer i 1 Samuelsboken 28:24. Två andra ord, mẹach och merị’, används om ”välgödda djur” eller ”göddjur”. (Jes 5:17; Hes 39:18) Men man gödde inte djuren för att det skulle bildas njurtalg eller ett fettlager. Tanken var snarare att djuren skulle bli välnärda, inte magra, och att det skulle vara mycket kött på dem. (Jfr 1Mo 41:18, 19.)

Andra hebreiska uttryck. Några av de hebreiska uttryck som användes för att beskriva något som var ”fett” är avledda av verbroten shamẹn, som betyder ”bli fet” (5Mo 32:15; Jer 5:28) men också kan innehålla tanken på att vara kraftig. Detta ord förekommer i Jesaja 6:10, där det enligt Helge Åkesons översättning står: ”Gör detta folkets hjärta fett”, dvs. opåverkbart och okänsligt, som om det var omslutet av fett. I Domarboken 3:29 beskrivs vissa moabiter som ”kraftiga [shamẹn, ordagr.: ”feta”] och tappra män”. Det besläktade ordet shẹmen översätts vanligtvis med ”olja”.

Verbet dashẹn, som också ordagrant betyder ”bli fet”, verkar kunna innehålla tanken på att växa och frodas. Om så är fallet skulle dashẹn (och det besläktade dẹshen) beteckna välstånd, fruktbarhet eller överflöd. Jehova sade till israeliterna att han skulle ge dem ett land ”som flödar av mjölk och honung” och att de skulle ”äta och bli mätta och bli feta [wedhashẹn]”. (5Mo 31:20) Det heter att den frikostige, den flitige och den som förlitar sig på Jehova ”blir fet”, dvs. framgångsrik. (Ord 11:25; 13:4; 28:25) Ett gott budskap sägs enligt Ordspråksboken 15:30 ge ”fetma åt benen i kroppen”, dvs. fylla dem med märg – det styrker med andra ord hela kroppen. Substantivet dẹshen förmedlar också tanken på välstånd, som i Psalm 36:8, där det sägs att människosönerna ”dricker sig otörstiga av fetman [middẹshen; ”överflödet”, 2000 (Ps 36:9)]” i Guds hus. (Jfr Jer 31:14.)

Substantivet dẹshen återges också av många översättare med ”aska” när det avser restprodukter från offeraltaret i tältboningen. (3Mo 1:16; 4:12; 6:10, 11; SFB, 2000) Andra menar emellertid att ordet ”aska” inte till fullo återger den tanke som ligger i det hebreiska ordet. De har valt att återge det med ”fettaska” (NV, Ro) därför att detta uttryck tyder på att det varma fettet från offren trängde ner i askan av veden som låg under.

Ordet barị’, som i vissa fall återges med ”fet” (1Mo 41:2, 7; Dom 3:17; Hes 34:3, 20), kan också när det används om mat innehålla tanken på att vara ”närande” (Hab 1:16).