RUNT omkring israeliterna fanns fiendenationer som gärna ville ta ifrån dem deras arvedel. Skulle Israel bli uppslukat av dem? Så länge israeliterna förblev trogna hade de inget att frukta. ”Jehova själv stred för Israel.” (Jos 10:14)

Detta visade sig tydligt under kung Jehosafats regering (936–ca 911 f.v.t.). En samlad styrka från Ammon, Moab och Seirs bergstrakt ryckte fram mot Juda. Jehosafat bad då en innerlig bön till Jehova: ”Se, de lönar oss genom att komma hit och driva ut oss ur din besittning som du lät oss ta i besittning. Vår Gud, skall du inte verkställa dom över dem?” Jo, det skulle han. Judéerna fick följande försäkran: ”Striden är inte er utan Guds.” Jehova spred förvirring bland fiendens styrkor och fick dem att förgöra varandra. (2Kr 20:1–23)

Till slut, efter att ha stridit för Israel i många hundra år, tillät Jehova att nationen blev besegrad av sina fiender. År 740 f.v.t. gjorde assyrierna slut på tiostammarsriket ”därför att Israels söner hade syndat mot Jehova”. (2Ku 17:7–18) År 607 blev sedan tvåstammarsriket krossat av babylonierna på grund av sin olydnad. (2Ku 21:10–15; 22:16, 17) Den här perioden i Israels historia visar hur viktigt det är att lyda Jehova.