Filipperbrevet
En bok i de kristna grekiska skrifterna. Detta brev skrevs av aposteln Paulus och riktades till församlingen i staden Filippi i provinsen Makedonien. Paulus hade grundat denna församling omkring år 50, under sin andra missionsresa.
Var och när brevet skrevs. Brevet innehåller vittnesbörd om att det skrevs under Paulus första fångenskap i Rom. Han nämner att ”hela pretoriangardet” kände till orsaken till att han var i bojor, och han sänder hälsningar från dem som hör till ”kejsarens hus”. (Flp 1:13; 4:22) Man menar i allmänhet att det var omkring år 59–61 som Paulus satt fängslad i Rom första gången. När Paulus bestämde sig för att skriva till filipperna hade det hunnit hända en hel del sedan han kom till Rom. Epafroditos hade rest dit från Filippi, hade ansträngt sig för att hjälpa Paulus och hade blivit svårt sjuk. Omkring 100 mil därifrån hade filipperna hört om hans sjukdom. Nu var Epafroditos frisk igen, och Paulus sände tillbaka honom med brevet. Brevet måste därför ha skrivits omkring år 60 eller 61.
Bakgrund. Församlingen i Filippi hade visat Paulus stor kärlek och omsorg. Kort efter det att han hade besökt filipperna hade de givmilt sänt honom materiella gåvor när han befann sig flera veckor i den närliggande staden Thessalonike. (Flp 4:15, 16) Senare, när bröderna i Jerusalem kom in i en period av hård förföljelse och behövde materiell hjälp, ville de kristna i Filippi, som själva var mycket fattiga och mötte svåra provsättningar, bidra med hjälp, ja, till och med utöver sin förmåga. Paulus satte så stort värde på deras fina inställning att han nämnde dem som ett exempel för de andra församlingarna. (2Kor 8:1–6) De var också mycket upptagna med att förkunna de goda nyheterna och hade uppenbarligen inte varit i nära kontakt med Paulus på ett tag. Men nu när han behövde hjälp under sin fångenskap sände de inte bara materiella gåvor så att han hade ett överflöd, utan de sände också en personlig representant, Epafroditos, en man som var värdefull för dem. Denne nitiske broder gav modigt Paulus hjälp och utsatte sitt eget liv för fara. Paulus ger honom därför stort beröm inför församlingen. (Flp 2:25–30; 4:18)
Paulus uttrycker den tillförsikten att han själv, i enlighet med filippernas böner, skall befrias ur fångenskapen och kunna besöka dem igen. (Flp 1:19; 2:24) Han vet att det blir till nytta för dem om han förblir vid liv, även om han längtar efter den tid då Kristus skall ta honom hem till sig. (Flp 1:21–25; jfr Joh 14:3.) Under tiden hoppas han kunna sända Timoteus, som mer än någon annan uppriktigt kommer att bry sig om det som rör dem. (Flp 2:19–23)
Brevet andas kärlek. Paulus underlät aldrig att ge beröm när det var på sin plats, och han drog sig inte heller för att ge nödvändig tillrättavisning, men i det här fallet var det uppmuntran som behövdes. Församlingen hade motståndare som försökte skada den och som ville berömma sig av vad de var i köttet och av omskärelsen, men det verkar inte som om bröderna blev allvarligt påverkade eller oroade av detta. (Flp 3:2) Paulus behövde därför inte ge kraftfulla argument eller sträng tillrättavisning, så som han hade gjort i breven till församlingarna i Galatien och Korinth. Det enda som liknar en tillrättavisning är när han förmanar Evodia och Syntyke att hålla fred med varandra. Hela brevet igenom uppmuntrar han församlingen i Filippi att fortsätta på den utmärkta kursen – att sträva efter bättre omdömesförmåga, hålla ett fast grepp om livets ord, stärka sin tro och bevara hoppet om den kommande belöningen.
I brevet till filipperna finns det många fina principer som är till vägledning och uppmuntran för alla kristna. Här följer några exempel:
Kapitel och vers
Princip
De kristna bör skaffa sig visshet i fråga om de viktigare tingen för att de inte skall få andra att snava
De kan glädja sig även när sanningens fiender talar om sanningen av stridslystnad, för det bidrar ändå till att den blir förkunnad
Guds tjänares böner är verkningsfulla
De kristnas enhet och mod inför motståndare är ett bevis från Gud på att han skall befria sina tjänare och tillintetgöra sina fiender
Den som är ödmjuk blir upphöjd av Gud
De kristna kan tacka Gud för hans barmhärtighet när någon av hans trogna tjänare tillfrisknar från en sjukdom
I den mån som en kristen har gjort framsteg bör han fortsätta att vandra ordningsfullt i samma rutin för att få segerpriset
De kristna bör blicka mot himlen, där deras medborgarskap finns, och inte fästa sitt sinne vid det jordiska
De kristna bör inte vara bekymrade utan i varje situation rikta sina önskningar till Gud; han kommer då att ge dem frid som skyddar deras hjärtan och sinnen
De kristna bör alltid tänka på det som är rätt och berömvärt
[Ruta på sidan 621]
HUVUDPUNKTER I FILIPPERBREVET
Ett brev som återspeglar det särskilda band av kärlek som fanns mellan Paulus och de kristna i Filippi
Skrivet av Paulus ca 60–61 v.t., medan han var fängslad i Rom
Paulus kärlek till bröderna och hans uppskattning av deras givmildhet
Paulus tackar Gud för filippernas bidrag till främjandet av de goda nyheterna; av djup tillgivenhet för dem ber han att deras kärlek skall växa och att de skall skaffa sig visshet i fråga om de viktigare tingen (1:3–11)
Paulus är intresserad av hur filipperna har det; han hoppas kunna sända dem Timoteus, som han varmt rekommenderar; han har den tillförsikten att han också själv skall besöka dem snart (2:19–24)
För att lugna bröderna angående Epafroditos, den lojale tjänare som filipperna har sänt för att betjäna Paulus men som har varit mycket sjuk, sänder Paulus honom tillbaka till dem (2:25–30)
Även om Paulus är i stånd att klara sig under alla omständigheter tack vare den styrka han får från ovan, berömmer han filipperna för deras givmildhet (4:10–19)
Resultat av Paulus fångenskap
Paulus fångenskap har lett till framgång för de goda nyheterna; hans situation har blivit allmänt känd inom hela pretoriangardet, och de flesta av bröderna visar mer mod i att oförskräckt tala Guds ord (1:12–14)
En del förkunnar med ett gott motiv, andra med ett dåligt motiv – i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad; oavsett om Paulus lever eller dör kommer han att upphöja Kristus; men han tror att han kommer att leva för att kunna betjäna filipperna (1:15–26)
Uppbyggande råd om inställning och uppförande
Filipperna skall uppföra sig på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna och inte låta sig skrämmas av fiender; motståndarna skall bli tillintetgjorda, men de troende skall bli räddade (1:27–30)
De skall visa samma sinnesinställning som Kristus genom att vara ödmjuka och inte söka sina egna intressen (2:1–11)
Som klanderfria barn skall de lysa som ljusspridare mitt i en förvänd generation och hålla ”ett fast grepp om livets ord” (2:12–16)
De skall vara på sin vakt mot dem som förespråkar omskärelse; en kristen sätter sin lit till Kristus, inte till omskärelse på köttet (3:1–3)
Ingen har så starka skäl att sätta sin lit till köttet som Paulus, och ändå räknar han sådana kvalifikationer som avskräde på grund av ”det oändligt större värdet i kunskapen om Kristus”; han jagar fram emot segerpriset och uppmanar andra att göra likadant (3:4–21)
Filipperna skall fortsätta att glädja sig i Herren, vara resonliga, göra sina bekymmer kända för Gud i bön och fylla sitt sinne med sunda och rätta tankar (4:4–9)
