[Filịppus] Betyder ”hästvän”, ”hästälskare”.

1. En av de första lärjungarna till Jesus Kristus. Han blev senare en av de 12 apostlarna. I evangelieskildringarna av Matteus, Markus och Lukas nämns Filippus vid namn bara i förteckningarna över apostlarna. (Mt 10:3; Mk 3:18; Lu 6:14) Det är bara i Johannes evangelium som det ges något utförligare upplysningar om honom.

Filippus var från samma stad som Petrus och Andreas, nämligen Betsaida på norra sidan av Galileiska sjön. När Filippus hörde Jesu uppmaning: ”Bli min efterföljare”, gjorde han nästan detsamma som Andreas hade gjort dagen innan. Andreas hade sökt upp sin bror Simon (Petrus) och fört honom till Jesus, och nu gick Filippus till Natanael (Bartolomeus) och sade: ”Vi har funnit den som Mose (i lagen) och profeterna har skrivit om, Jesus, Josefs son, från Nasaret. ... Kom och se.” (Joh 1:40, 41, 43–49) Att det sägs att Jesus ”fann” Filippus (v. 43) kan antyda att de kände varandra sedan tidigare, och samma sak kan Filippus ord till Natanael antyda, eftersom Filippus kunde tala om vad Jesus hette, vilken hans familj var och var han kom ifrån. Huruvida Filippus och Natanael (Bartolomeus) hade någon anknytning till varandra förutom att de var vänner sägs det ingenting om, men i namnförteckningarna nämns de i regel tillsammans, med undantag för uppräkningen i Apostlagärningarna 1:13.

När Jesus i triumf red in i Jerusalem fem dagar före påsken år 33 v.t. (Mk 11:7–11) var det några greker (möjligen proselyter) som gärna ville se Jesus. De vände sig till Filippus – kanske för att de kände sig dragna till honom på grund av hans grekiska namn, eller kanske bara för att han helt enkelt var i närheten – och bad att han skulle låta dem få tala med Jesus. Men Filippus tyckte tydligtvis inte att han kunde tillgodose deras önskemål. Han rådfrågade först Andreas, som han också nämns tillsammans med på ett annat ställe (Joh 6:7, 8) och som möjligen hade ett mer förtroligt förhållande till Jesus. (Jfr Mk 13:3.) Tillsammans framförde de denna begäran till Jesus, men grekerna blev tydligtvis inte presenterade för honom. (Joh 12:20–22) Denna något försiktiga hållning avspeglar sig i Filippus svar på Jesu fråga om hur de kunde skaffa mat till folkskaran och även i hans begäran (efter Petrus och Tomas ganska rättframma frågor) när han sade: ”Visa oss Fadern, så räcker det för oss.” (Joh 6:5–7; 13:36, 37; 14:5–9) Hans taktfulla sätt utgör en kontrast till Petrus direkta och rättframma sätt. De korta berättelser där Filippus omnämns uppenbarar således något om hur olika Jesu apostlar kunde vara i fråga om sin personlighet.

Eftersom Filippus stod i ett nära förhållande till Natanael (Bartolomeus) och till Sebedeus söner, kan han ha varit en av de två icke namngivna lärjungar som befann sig på stranden till Galileiska sjön när den uppståndne Jesus visade sig vid det tillfället. (Joh 21:2)

2. En evangelieförkunnare och missionär som levde under det första århundradet. Liksom Stefanus hörde han till de sju män som hade ”gott vittnesbörd” och var ”fyllda av ande och vishet” och som utvaldes till att se till att den mat som delades ut dagligen till de kristna änkorna i Jerusalem fördelades rättvist bland de grekisktalande och de hebreisktalande.  (Apg 6:1–6) Berättelsen om vad Filippus (och Stefanus) gjorde efter det att denna särskilda tjänst var avslutad bekräftar att de män som utvaldes till att administrera utdelningen av mat var män med goda andliga egenskaper, för Filippus utförde ett arbete som motsvarade det som senare utfördes av aposteln Paulus, om än i mer begränsad utsträckning.

När förföljelse utbröt och alla utom apostlarna, som blev kvar i Jerusalem, skingrades begav sig Filippus till Samaria, där han förkunnade de goda nyheterna om Riket och genom den heliga andens kraft drev ut demoner och botade förlamade och ofärdiga. Det blev stor glädje i staden, och många tog emot budskapet och blev döpta, däribland en man som hette Simon, som hade utövat magiska konster. (Apg 8:4–13) När sedan apostlarna ”hörde att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de i väg Petrus och Johannes till dem”, för att de som hade kommit till tro och blivit döpta skulle få den heliga andens fria gåva. (Apg 8:14–17)

Ledd av Jehovas ande träffade Filippus därefter den etiopiske eunucken på vägen till Gaza, och efter ett kort samtal kom denne ”makthavare under Kandake, etiopiernas drottning”, till tro på Jesus och bad Filippus att få bli döpt. (Apg 8:26–38) Därifrån gav sig Filippus av till Ashdod och sedan till Caesarea, och han ”fortsatte att förkunna de goda nyheterna för alla städerna” längs vägen. (Apg 8:39, 40) Dessa korta berättelser visar att Filippus verkligen var en ”evangelieförkunnare”. (Apg 21:8)

Omkring 20 år senare var Filippus fortfarande verksam i tjänsten i den viktiga hamnstaden Caesarea och var fortfarande känd som ”en av de sju männen” som hade blivit förordnade av apostlarna. Lukas berättar att han själv och Paulus omkring år 56 bodde en tid i Filippus hus och att Filippus då hade ”fyra döttrar, jungfrur, som profeterade”. (Apg 21:8–10) Att de fyra döttrarna var gamla nog att tala profetiskt kan tyda på att Filippus redan var gift när han började sin tjänst.

3. Herodias man och Salomes far. Han bodde i Rom när hans hustru lämnade honom och gifte sig med hans halvbror Herodes Antipas. (Mt 14:3, 4; Mk 6:17, 18; Lu 3:19, 20) Filippus var son till Herodes den store och dennes tredje hustru, Mariamne II, översteprästen Simons dotter. Han var därför hälften jude, hälften idumé. (Se HERODES nr 5.)

4. Landsdelshärskare i Itureen och Trakonitis när Johannes döparen började sin tjänst ”under femtonde året av kejsar Tiberius regering”, dvs. år 29 v.t. (Lu 3:1–3) Filippus var son till Herodes den store och Kleopatra från Jerusalem och var således halvbror till Herodes Antipas, Arkelaus och Filippus nr 3. (Se HERODES nr 6.)