[Filistẹen], filistéer

Filisteen sträckte sig längs Medelhavet från en plats nära Joppe i norr till Gaza i söder. Området var 80 km långt och sträckte sig 24 km in i landet. Uttrycket ”filistéernas hav” (2Mo 23:31) avser tydligen den del av Medelhavet som låg utanför Filisteens kust. Sanddynerna längs kusten går tämligen långt in i landet, på några ställen hela 6 km, men för övrigt är området fruktbart, och här finns sädesfält, olivlundar och fruktträd.

Under en stor del av den period som de hebreiska skrifterna behandlar var den här kustslätten bebodd av filistéerna, som tillhörde israeliternas uttalade fiender. (Jes 9:12; 11:14) De var ett oomskuret (2Sa 1:20), polyteistiskt folk (Dom 16:23; 2Ku 1:2; se BAAL-SEBUB; DAGON) som vidskepligt rådfrågade sina präster och spåmän innan de fattade beslut. (1Sa 6:2; jfr Jes 2:6.) När deras krigare drog ut i strid tog de med sig sina avgudabilder. (2Sa 5:21) I deras land, som kallades Filisteen (2Mo 15:14; Ps 60:8; 87:4; 108:9; Jes 14:29, 31), låg städerna Gaza, Ashkelon, Ashdod, Ekron och Gat. Under hundratals år styrdes var och en av de här städerna av en axelfurste. (Jos 13:3; 1Sa 29:7; se AXELFURSTAR.)

Historia. När filistéerna invandrade till den kanaaneiska kustslätten, kom de från ön Kaftor (anses vanligtvis vara identisk med Kreta), som dock inte behöver ha varit deras ursprungliga hemort. (Jer 47:4; Am 9:7; se KAFTOR, KAFTORIM, KAFTORÉER; KRETA, KRETER.) Exakt när den här invandringen började är osäkert. Men redan på Abrahams och hans son Isaks tid bodde det filistéer i Gerar i södra Kanaan. De hade en kung, Abimelek, och en här som leddes av en man vid namn Pikol. (1Mo 20:1, 2; 21:32–34; 26:1–18; se ABIMELEK nr 1 och 2.)

Några invänder mot upplysningarna i Första Moseboken om att det bodde filistéer i Kanaan, eftersom de menar att filistéerna inte bosatte sig där förrän på 1100-talet f.v.t. Men den invändningen är inte välgrundad. I ett bibliskt uppslagsverk sägs det: ”Filistéerna  omnämns inte i icke-bibliska inskrifter förrän på 1100-talet f.Kr., och de arkeologiska fynd som förknippas med dem är heller inte äldre än så. Många kommentatorer betraktar därför omnämnanden av filistéerna under den patriarkaliska tiden som anakronismer.” (New Bible Dictionary, utgiven av J. D. Douglas, 1985, sid. 933) Men för att visa att en sådan åsikt inte är välgrundad nämner detta verk att det finns vittnesbörd om att den egeiska handeln utvidgades kraftigt redan på 1900-talet f.v.t. Att en viss grupp inte var tillräckligt framträdande för att bli omtalad i andra nationers inskrifter är inget bevis för att gruppen inte existerade, påpekas det vidare. Samma verk kommer fram till följande slutsats: ”Det finns ingen anledning att mena att det inte kunde ha funnits små grupper av filistéer bland de tidiga egeiska handelsmännen, även om de inte var tillräckligt framträdande för att bli omtalade av de större nationerna.”

När israeliterna lämnade Egypten 1513 f.v.t. förde Jehova dem inte genom Filisteen (den kortaste vägen från Egypten till det utlovade landet), för att de inte omedelbart skulle behöva kriga och bli modfällda och bestämma sig för att vända tillbaka till Egypten. (2Mo 13:17) Filistéerna skulle knappast ha sett denna skara av miljoner israeliter på vandring som vanlig internationell trafik motsvarande den som normalt gick genom landet. Filistéerna var på den tiden fast bosatta i området, medan Sinaiområdet, som Jehova förde israeliterna till, i stort sett var bebott av nomadstammar och hade många obebodda områden där israeliterna kunde uppehålla sig utan att omedelbart provocera fram en konflikt.

Då den åldrige Josua fördelade landet väster om Jordan, hade filistéernas områden ännu inte erövrats. (Jos 13:2, 3) Men längre fram intog Judas män tre av filistéernas viktigaste städer, nämligen Gaza, Ashkelon och Ekron. Men detta var ingen fullständig seger, för Juda kunde inte ”driva bort dem som bodde på lågslätten, eftersom de hade stridsvagnar med järnliar”. (Dom 1:18, 19)

Under domartiden. Att filistéerna och andra folkslag bodde kvar i Kanaan satte israeliternas lydnad mot Jehova på prov under många år därefter. (Dom 3:3, 4) Gång på gång svek de Jehova genom att förfalla till avgudadyrkan. Jehova överlämnade därför israeliterna till deras fiender, däribland filistéerna. (Dom 10:6–8) Men när de ropade till honom om hjälp var han barmhärtig och reste upp domare för att befria dem. (Dom 2:18) En av domarna, Samgar, dödade 600 filistéer med en pikstav för kreatur. (Dom 3:31) Många år senare tog Simson, precis som det var förutsagt innan han föddes, ”ledningen i att rädda Israel ur filistéernas hand”. (Dom 13:1–5) Att filistéerna hade ett stort inflytande i början av Simsons tid som domare framgår av att Judas män vid ett tillfälle till och med utlämnade Simson till dem för att undvika problem. (Dom 15:9–14)

Profeten Samuel fick uppleva filistéernas förtryck och var också med om att besegra dem. När han tjänade i tältboningen i Silo under slutet av den period då översteprästen Eli var domare, dödade filistéerna omkring 4 000 israeliter vid Afek och Eben-Eser. Israeliterna förde då förbundets ark till slagfältet i tron att det skulle ge dem seger. Filistéerna ansträngde sig ännu kraftigare, och resultatet blev att 30 000 israeliter föll och att arken blev erövrad. (1Sa 4:1–11) Filistéerna tog arken till sin gud Dagons tempel i Ashdod. Två gånger föll bilden av Dagon framstupa till marken. Andra gången gick den sönder. (1Sa 5:1–5) Arken flyttades då från den ena filisteiska staden till den andra. Vart den än kom blev invånarna sjuka och panikslagna. (1Sa 5:6–12) Efter sju månader sändes arken slutligen tillbaka till Israel. (1Sa 6:1–21)

Omkring 20 år senare (1Sa 7:2) drog filistéerna ut mot israeliterna, som enligt Samuels anvisning var församlade i Mispa för att tillbe Jehova. Den här gången spred Jehova förvirring bland filistéerna, så att hans folk kunde kuva dem. ”De städer som filistéerna hade tagit från Israel vände nu tillbaka till Israel, från Ekron till Gat.” (1Sa 7:5–14)

Från Sauls regering tills filistéerna kuvades av David. Israeliternas problem med filistéerna var dock inte över. (1Sa 9:16; 14:47) Tydligtvis någon gång innan Saul började regera hade de förlagt garnisoner på Israels område. (Jfr 1Sa 10:5; 13:1–3.) Filistéerna var så starka att de kunde förbjuda israeliterna att ha egna smeder och därmed hindra dem att tillverka vapen. Detta tvingade också israeliterna att gå till filistéerna när de ville ha sina jordbruksredskap slipade. (1Sa 13:19–22) Situationen var så allvarlig att även några hebréer ställde sig på filistéernas sida och tog ställning mot sina landsmän. (1Sa 14:21) Trots det ledde Sauls första större fälttåg mot filistéerna till att israeliterna med Jehovas hjälp  slog dem från Mikmas till Ajalon. (1Sa 13:1–14:31; se MIKMAS.)

När filistéerna hade återhämtat sig från det här nederlaget, samlade de sina styrkor för att på nytt strida mot israeliterna. De två härarna ställde upp sig på var sin sida om Elahs lågslätt i Juda. Varje morgon och kväll i 40 dagar kom krigaren Goljat ut ur filistéernas läger och uppmanade israeliterna att välja ut en man som kunde strida mot honom. (1Sa 17:1–10, 16) Utmaningen antogs av herden David, som fällde Goljat med en sten från sin slunga och som sedan dödade Goljat med hans eget svärd. (1Sa 17:48–51) Israeliterna förföljde nu de flyende filistéerna och slog dem ända till städerna Gat och Ekron. (1Sa 17:52, 53)

Därefter fortsatte David att framgångsrikt föra krig mot filistéerna. När han återvände hem från en strid firade kvinnorna segern genom att säga: ”Saul har slagit sina tusen och David sina tio tusen.” (1Sa 18:5–7; se också 1Sa 18:25–27, 30; 19:8.) Detta gjorde att Saul blev svartsjuk på David, som till sist var tvungen att fly för sitt liv. Han flydde till den filisteiska staden Gat. (1Sa 18:8, 9; 20:33; 21:10) Där försökte kung Akis tjänare tydligen få David dödad, men genom att spela sinnessjuk kunde han lämna staden oskadd. (1Sa 21:10–15) En tid längre fram lyckades David, trots att han fortfarande var förföljd av Saul, rädda staden Kegila i Juda från filisteiska plundrare. (1Sa 23:1–12) Ett senare filisteiskt infall i Israel tvingade Saul att tillfälligt sluta upp att förfölja David. (1Sa 23:27, 28; 24:1, 2)

Eftersom Saul senare fortsatte att jaga David, bestämde David sig för att på nytt fly till filisteiskt område. Han mottogs väl av Akis, kungen i Gat, som gav honom staden Siklag. (1Sa 27:1–6) Ett eller två år senare förberedde sig filistéerna för att strida mot Sauls styrkor, och kung Akis, som trodde att David hade ”blivit till en stank bland sitt folk Israel”, bad honom följa med. Men de andra filisteiska axelfurstarna litade inte på David, så på deras begäran fick han och hans män återvända till Filisteen. I det slag som följde vann filistéerna en avgörande seger, och Saul och tre av hans söner dödades. (1Sa 27:12; 28:1–5; 29:1–11; 31:1–13; 1Kr 10:1–10, 13; 12:19)

När David hade blivit smord till kung över hela Israel, gjorde filistéerna infall på Refaims lågslätt (sydväst om Jerusalem), men de led ett förödmjukande nederlag. (2Sa 5:17–21; 1Kr 14:8–12) En filisteisk offensiv längre fram slutade också med seger för Israel. (2Sa 5:22–25; 1Kr 14:13–16) Under sin regeringstid utkämpade David många fler strider med filistéerna och lyckades kuva dem. Men vid ett tillfälle var det nära att han förlorade livet. (2Sa 8:1; 21:15–22; 1Kr 18:1; 20:4–8)

Från Salomos tid och framåt. Under många år därefter nämns det inget om krig med filistéerna. Under Davids son Salomos regering (1037–998 f.v.t.) var det fred, och hans välde sträckte sig ända till den filisteiska staden Gaza. (1Ku 4:21–25; 2Kr 9:26)

Omkring 20 år efter det att tiostammarsriket hade bildats sägs det att staden Gibbeton i Dans område tillhörde filistéerna. Under ett försök att inta staden blev Nadab, Israels kung, dödad av Basa, som övertog kungamakten. (Jos 19:40, 44; 1Ku 15:27, 28) Gibbeton styrdes fortfarande av filistéer 24 år senare när staden belägrades av Israel under härföraren Omri. (1Ku 16:15–17)

När Jehosafat regerade (936–ca 911 f.v.t.) var filistéerna tydligen underlagda honom, eftersom de kom till honom med gåvor och pengar som tribut. (2Kr 17:11) Men under hans son Jehorams regeringstid trängde filistéerna och araberna in i Juda och förde bort ett stort byte från Jerusalem. De tog också Jehorams hustrur och söner (utom den yngste, Jehoahas) till fånga. (2Kr 21:16, 17) Några årtionden senare stred den judeiske kungen Ussia framgångsrikt mot filistéerna och intog Gat, Jabne och Ashdod. Han byggde rentav städer i filistéernas område. (2Kr 26:6–8) Men under Ussias sonson Ahas regering intog filistéerna en rad israelitiska städer ända från Negev till Judas rikes gräns i norr, och de bosatte sig i dessa. (2Kr 28:18) Ahas son Hiskia slog filistéerna ända till Gaza och uppfyllde därmed en profetia som Jesaja hade uttalat. (2Ku 18:8; Jes 14:28, 29)

Profetiska uttalanden. Profeten Joel sade att eftersom filistéerna hade sålt ”Judas söner och Jerusalems söner till grekernas söner”, skulle det gå på liknande sätt med dem själva. (Joel 3:4–8) Profeten Joels ord skrevs uppenbarligen ner på 800-talet f.v.t., och därför kan filistéernas nederlag inför Ussia (2Kr 26:6–8) och Hiskia (2Ku 18:8) ha ingått i uppfyllelsen av den här profetian.

Det verkar dock som om profetian fick en större uppfyllelse efter det att israeliterna hade återvänt från landsflykten i Babylon. Bibelkommentatorn C. F. Keil säger: ”Alexander den store och hans efterträdare frigav många judiska krigsfångar i sina  länder (jämför kung Demetrios löfte till Jonatan: ’Jag vill frisläppa alla de judar som har blivit tillfångatagna under kriget och är slavar hos oss’, Josephus, Ant. xiii. 2, 3), och delar av de filisteiska och feniciska områdena var en tid underlagda judiskt herravälde.” (Commentary on the Old Testament, 1973, bd X, Joel, sid. 224) (Jfr Ob 19, 20.) Det är också värt att lägga märke till att Alexander den store intog den filisteiska staden Gaza. Många av invånarna blev dödade, och de överlevande såldes som slavar. Flera andra profetior pekade också fram emot den tid då Jehovas hämnd på filistéerna skulle verkställas. (Jes 14:31; Jer 25:9, 20; 47:1–7; Hes 25:15, 16; Am 1:6–8; Sef 2:5; Sak 9:5–7; för närmare upplysningar, se ASHDOD; ASHKELON; EKRON; GAT; GAZA nr 1.)

I Hesekiel 16:27 sägs det att ”filistéernas döttrar” hade blivit förödmjukade på grund av Jerusalems tygellösa uppförande. (Hes 16:2) Grunden till detta tycks vara att Jerusalems trolöshet mot sin Gud, Jehova, saknade motstycke, eftersom filistéerna och andra folkslag hade hållit fast vid tillbedjan av sina falska gudar. (Jfr Jer 2:10, 11.)