Sammanfattande benämning på vattenlevande djur som Gud skapade på den femte skapelsedagen. (1Mo 1:20–23) Även om människorna inte fick lov att äta fisk förrän efter den stora översvämningen, var det ända från början meningen att de skulle råda över dessa skapelser. (1Mo 1:28; 9:2, 3) Men i stället för att utöva tillbörlig myndighet över djuren blev vissa människor ”tomma i sina tankegångar” och började dyrka skapelsen. (Rom 1:20–23) Den babyloniske guden Ea, som var herre över vattnet, avbildades som en man som delvis hade fiskkropp. Den syriska Atargatis var en fiskgudinna. I Egypten betraktades vissa fiskar som heliga och blev till och med mumifierade. Sådan dyrkan av djurskapelsen var naturligtvis förbjuden i Guds lag till Israel. (5Mo 4:15–18)

Jesus Kristus, ”Människosonen” (Mt 17:22), som skall härska också över havets fiskar, gav vid två tillfällen prov på sin makt och fyllde genom ett underverk apostlarnas nät med fisk. (Ps 8:4–8; Heb 2:5–9; Lu 5:4–7; Joh 21:6) När Jesus ställdes inför frågan om att betala tempelskatt, visade han på liknande  sätt att han hade myndighet över fiskarna. Han sade då: ”Gå ner till sjön, kasta ut en krok och ta den första fisk som du får upp, och när du öppnar munnen på den, skall du finna ett mynt, en statär. Ta den och ge den åt dem för mig och dig.” (Mt 17:24–27)

Fisk som föda. Fisk, som är ett mycket näringsrikt och lättsmält födoämne, utgjorde tydligen en viktig del av kosthållet för egyptierna och deras hebreiska slavar, för i vildmarken längtade ”den blandade skaran” och israeliterna efter fisken som de brukade äta i Egypten. (4Mo 11:5) Det var därför ett hårt slag mot Egyptens ekonomi när fisken i Nilen dog därför att Jehova förvandlade Egyptens vatten till blod. (2Mo 7:20, 21)

Fisk fortsatte att vara en viktig näringskälla för israeliterna också sedan de hade bosatt sig i det utlovade landet. En av portarna i Jerusalem kallades ”Fiskporten”, något som antyder att det fanns en fiskmarknad där i närheten. (2Kr 33:14) Enligt Nehemja sålde tyrierna senare fisk i Jerusalem till och med på sabbaten. (Neh 13:16)

Det var vanligt att man tillagade fisken genom att halstra den eller salta och torka den, och ofta åt man sedan fisken tillsammans med bröd. Den fisk som Jesus använde då han genom ett underverk mättade 5 000 män och senare 4 000 män, förutom kvinnor och barn, var förmodligen torkad och saltad. (Mt 14:17–21; 15:34–38) Efter sin uppståndelse åt Jesus ett stycke stekt fisk för att bevisa för sina apostlar att det inte var en ande de såg, och vid ett annat tillfälle lagade han en frukost som bestod av bröd och fisk som hade tillagats över en träkolseld. (Lu 24:36–43; Joh 21:9–12)

Fiskarter i Israel. Med undantag av Döda havet är det gott om fisk i Palestinas insjöar och vattendrag. Bland de många olika arterna märks abborre, braxen, karp och de ovanliga munruvande fiskarna, till exempel Chromis simonis. Hanen av den här arten tar de omkring 200 äggen i munnen, och ynglen stannar där i flera veckor efter kläckningen.

Vissa fiskarter lever till och med i de salthaltiga källorna i närheten av Döda havet, men de dör snabbt om de sätts ut i vatten från själva sjön. Några menar att detta beror på den höga koncentrationen av magnesiumklorid i Döda havet. Jordanflodens starka ström för med sig mycket fisk till Döda havet, särskilt när det är högvatten. Där blir de omtöcknade fiskarna till föda för rovfåglar, och död fisk sköljs upp på stränderna och äts upp av asätande fåglar. I skarp kontrast till detta fick profeten Hesekiel se i en syn att vatten som strömmade ut från Jehovas tempel gjorde vattnet i Döda havet så friskt att det uppstod en blomstrande fiskerinäring där. (Hes 47:1, 8–10)

Ren och oren fisk. Kung Salomos stora vishet gjorde sig märkbar också på det naturhistoriska området och innefattade kännedom om fiskarna (1Ku 4:33), men i Bibeln nämns inte en enda fiskart vid namn. Lagen delade emellertid upp vattendjuren i rena och orena djur, och bara de som hade fenor och fjäll var ceremoniellt rena och fick ätas. Detta uteslöt sådana vattendjur som hajar, malar, nejonögon, rockor, ålar och kräftdjur, som i många fall lever på bottenslam och ruttnande material och ofta är smittade med bakterier som kan orsaka tyfoid och paratyfoid. (3Mo 11:9–12) Israelitiska fiskare måste därför skilja den fina fisken från den fisk som inte kunde användas till föda, något som Jesus riktade uppmärksamheten på i liknelsen om dragnätet. (Mt 13:47, 48)

Fisken som slukade Jona. Berättelsen om den ”väldiga fisken” som slukade Jona framhålls ofta av dem som menar att man inte kan lita på det som står i Bibeln. Men Guds Son hänvisade själv till denna berättelse och vittnade på så vis om att den är sann. (Mt 12:40) Man skall naturligtvis komma ihåg att Bibeln helt enkelt säger att ”Jehova [såg] till att en stor fisk slukade Jona”, men det nämns inte vilket slags fisk det var. (Jon 1:17) Det finns utan tvivel havsdjur som kan sluka en människa hel, till exempel vithajen och kaskeloten. (Se Walkers Mammals of the World, reviderad av R. Nowak och J. Paradiso, 1983, bd II, sid. 901; Australian Zoological Handbook, The Fishes of Australia, G. P. Whitley, Sydney 1940, del 1 – The Sharks, sid. 125.)

Bildspråk. I Bibeln liknas människor ibland vid fisk. I Predikaren sägs det att människor blir ”snärjda i en olyckans tid” på samma sätt som fiskar fångas i ett nät. (Pre 9:12) Jesus Kristus gjorde sina efterföljare till människofiskare, och han liknade de rättfärdiga vid fin fisk och de onda vid oduglig fisk som kastas bort. (Mk 1:17; Mt 13:47–50; se JAKT OCH FISKE.)