Det hebreiska ordet zar, som många gånger har återgetts med ”främling”, ”främmande”, är uppenbarligen avlett av verbroten zur, som betyder ”vända sig bort”, ”göra (bli) främmande” (Ps 78:30; 69:8), och har därför grundbetydelsen ”en som distanserar sig”, ”en som avlägsnar sig”. (Theologisches Wörterbuch zum Alten Testament, utgiven av G. J. Botterweck och H. Ringgren, bd 2, 1977, sp. 557, 558)

Så som ordet används i Moseböckerna är det uppenbart att det på de flesta ställen syftar på någon som inte var av Arons släkt eller av Levis stam, och det betecknar då infödda israeliter, bofasta främlingar och andra. Enligt lagen skulle prästtjänsten utföras av Arons släkt (2Mo 28:1–3), och andra uppgifter i förbindelse med templet skulle utföras av Levis stam i allmänhet (4Mo 1:49, 50, 53). Alla andra, däribland de infödda israeliterna som tillhörde de 12 icke-levitiska stammarna, räknades som ”främmande” i förhållande till Levis stam när det gällde vissa angelägenheter. (2Mo 29:33, not: ”El.: ’en obehörig’, dvs. en som inte var av Arons släkt”; 4Mo 3:38,  not: ”El.: ’varje obehörig’, dvs. icke-levit”; JB: ”lekman”. Se också 3Mo 22:10; 4Mo 3:10.)

En ”främmande” i betydelsen en som inte tillhörde Arons släkt fick inte äta av installationsoffret (2Mo 29:33), smörjas med helig smörjelseolja (2Mo 30:33) eller äta något heligt (3Mo 22:10). Han fick inte heller utföra några plikter i förbindelse med prästtjänsten. (4Mo 3:10; 16:40; 18:7) En ”främmande” i betydelsen en icke-levit fick inte närma sig tältboningen för att sätta upp den; han fick inte närma sig den i något annat syfte än att frambära offer eller vända sig till prästerna vid mötestältets ingång. (3Mo 4:24, 27–29) En prästdotter som gifte sig med en ”främmande” (en som inte var av Arons släkt) fick inte äta av det heliga som hade getts som bidrag, och det fick inte heller hennes man göra. (3Mo 22:12, 13)

Ordet zar används också om dem som vände sig bort från det som var i överensstämmelse med lagen och som därför blev fjärmade från Jehova. I Ordspråksboken 2:16 och 7:5, där ordet zar har återgetts med ”en annans hustru”, syftar det på en prostituerad och skulle också kunna återges med ”den främmande kvinnan”. (SFB, 2000; se också Ord 5:17, där zar återges med ”främlingar”.) Både de som tillbad falska gudar och gudarna själva betecknas som ”främlingar”. (Jer 2:25; 3:13)

Zar används också på några ställen i betydelsen någon man inte känner och i betydelsen utlänning. (1Ku 3:18; Job 19:15)

Kristna principer angående främlingar. I de kristna grekiska skrifterna framhålls eftertryckligt kärleken till främlingen (grek.: xẹnos) som en egenskap som de kristna måste visa. Aposteln Paulus säger: ”Glöm inte gästfriheten [grek.: filoxenịas, ”vänligheten (tillgivenheten) mot främlingar”], för genom den har några utan att veta om det haft änglar till gäster.” (Heb 13:2) Om man visar gästfrihet mot Jesu ”bröder”, även om de kanske för ögonblicket är främlingar och obekanta, sade Jesus att han räknar det som gästfrihet mot honom själv. (Mt 25:34–46) Aposteln Johannes berömde Gajus för hans goda gärningar mot kristna män som var obekanta för honom och som hade sänts för att besöka den församling som Gajus tillhörde, men han fördömde Diotrefes, som inte hade visat respekt för dem. (3Jo 5–10; 1Ti 5:10)

De kristna kallas ”utlänningar” och ”tillfälliga inbyggare” i den meningen att de inte är någon del av den här världen. (Joh 15:19; 1Pe 1:1) De är utlänningar eller främlingar i den bemärkelsen att de inte rättar sig efter normerna i en värld som är fientlig mot Gud. (1Pe 2:11) Folk av nationerna, vilka en gång var ”främmande för löftets förbund”, utan hopp och ”utan Gud i världen”, är genom Kristus ”inte längre utlänningar [xẹnos] och bofasta främlingar”, utan ”medborgare tillsammans med de heliga och ... medlemmar av Guds hushåll”. (Ef 2:11, 12, 19) De ”andra fåren”, som Jesus sade att han också skulle samla in i den ”enda hjorden”, håller sig likaså avskilda från världen och har Guds godkännande och hopp om liv. (Joh 10:16; Mt 25:33, 34, 46; jfr Upp 7:9–17.)

Den som försöker vinna religiösa anhängare i församlingen betecknas av Kristus som ”en tjuv” och ”en främmande”, en som utgör en fara för Kristi ”får”, och han betraktas som en falsk herde. Jesu sanna ”får” ignorerar en falsk herdes röst, alldeles som de trogna israeliterna höll sig undan från den utlänning som propagerade för främmande gudar. (Joh 10:1, 5)

Se också BOFAST FRÄMLING; UTLÄNNING.