Under det romerska styret kallades en slav som fått tillbaka sin frihet för ”frigiven” (grek.: apeleutheros), medan den som var ”fri” (grek.: eleutheros) var fri från födelsen och hade full medborgarrätt, som i fallet med aposteln Paulus. (Apg 22:28)

När en slav blev formellt frigiven fick han romerskt medborgarskap, men han kunde inte väljas till ett politiskt ämbete. Det kunde emellertid hans avkomlingar i andra eller åtminstone tredje led. En slav som blev informellt frigiven fick inget medborgarskap, bara frihet. (Se MEDBORGARE, MEDBORGARSKAP.)

Eftersom den frigivne betraktades som en del av sin tidigare herres familj hade båda parter ömsesidiga förpliktelser. Den frigivne kunde antingen stanna i hemmet och i sin tidigare herres tjänst eller få en jordegendom och ett startkapital, så att han kunde börja försörja sig själv. När en frigiven slav dog begravde hans tidigare herre honom i familjegraven, tog hand om hans eventuella minderåriga barn och ärvde hans egendom om det inte fanns någon arvinge. Å andra sidan krävde lagen att en frigiven slav skulle hjälpa sin tidigare herre om denne råkade i ekonomiska svårigheter. En tidigare herres rättigheter när det gällde en frigiven slav kunde dock inte gå i arv.

Några menar att de som tillhörde ”den synagoga som kallades De frigivnas [ordagr.: ”libertinernas”]” var judar som hade tagits till fånga av romarna och senare blivit frigivna. Andra menar att de var frigivna slavar som hade gått över till judendomen. Enligt läsarten i den armeniska översättningen var de libyer. (Apg 6:9)

Som det framgår av Bibeln är en kristen som är slav under en jordisk herre i själva verket ”Herrens frigivne” i och med att han är befriad från slaveriet under synd och död. En kristen som i fysisk bemärkelse är ”fri” är emellertid en Guds och Jesu Kristi slav och är skyldig att hålla deras bud, eftersom han har blivit köpt för ett pris, nämligen Jesu dyrbara blod. Detta visar att frihet alltid är relativ för människor, aldrig absolut. Som Gud ser det är det alltså ingen skillnad mellan slavar och fria i den kristna församlingen. En kristen har emellertid inte rätt att bruka sin frihet som täckmantel för det som är ont. (1Kor 7:22, 23; Gal 3:28; Heb 2:14, 15; 1Pe 1:18, 19; 2:16)