Eftersom Jehova Gud är den Allsmäktige, universums suveräne härskare och alltings Skapare, är det bara han som har absolut, obegränsad frihet. (1Mo 17:1; Jer 10:7, 10; Dan 4:34, 35; Upp 4:11) Alla andra måste röra sig och handla innanför de gränser som gäller för dem och underordna sig Guds universella lagar. (Jes 45:9; Rom 9:20, 21) Som exempel kan nämnas tyngdlagen och de lagar som styr kemiska reaktioner, solens påverkan  och all tillväxt samt morallagarna. Andras rättigheter och handlingar begränsar också individens frihet. Den frihet som alla Guds skapelser har är således en relativ frihet.

Begränsad frihet är inte detsamma som slaveri. Frihet innanför de gränser som Gud har fastställt leder till lycka. Slaveri under andra skapelser, ofullkomlighet, svagheter eller orätta ideologier leder däremot till förtryck och elände. Det är också skillnad mellan frihet och egenmäktighet, dvs. att man ignorerar Guds lagar och själv avgör vad som är rätt och orätt. Det sistnämnda leder till att man inkräktar på andras rättigheter och skapar problem, vilket framgår av verkningarna av den anda av oberoende och egensinne som ”ormen” i Edens trädgård lyckades påverka Adam och Eva att visa. (1Mo 3:4, 6, 11–19) Sann frihet begränsas av lagar, Guds lagar, som ger en individ möjlighet att utveckla sin egen personlighet och låta den komma till uttryck på ett passande, uppbyggande och nyttigt sätt, samtidigt som andras rättigheter respekteras, vilket bidrar till allas lycka. (Ps 144:15; Lu 11:28; Jak 1:25)

Frihetens Gud. Jehova är frihetens Gud. Han befriade israeliterna från slaveriet i Egypten och lovade dem att de skulle vara fria från fattigdom så länge som de lydde hans bud. (5Mo 15:4, 5) David talar om att det i Jerusalems boningstorn skulle råda ”frihet från bekymmer”. (Ps 122:6, 7) Den mosaiska lagen gav rum för att en hebré som blev fattig kunde sälja sig själv som slav för att kunna skaffa det nödvändigaste åt sig själv och sin familj. Men lagen sade också att en sådan man skulle friges på det sjunde året som slav. (2Mo 21:2) Under jubelåret (vart 50:e år) skulle frihet utropas i landet för alla dess invånare. Alla hebreiska slavar frigavs, och alla fick återvända till sin arvslott. (3Mo 25:10–19; se JUBELÅR.)

Den frihet som uppnås genom Kristus. Aposteln Paulus talade om att människorna behövde göras fria från ”slaveriet under förgängelsen”. (Rom 8:21) Jesus Kristus sade till de judar som hade satt tro till honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” Han påpekade att de som menade att de var fria bara för att de var Abrahams avkomlingar i själva verket var syndens slavar, och han sade: ”Om därför Sonen gör er fria, skall ni vara verkligt fria.” (Joh 8:31–36; jfr Rom 6:18, 22.)

I de kristna grekiska skrifterna sägs det om Kristi efterföljare att de är fria. Paulus sade: ”Därför, bröder, är vi inte en tjänsteflickas barn, utan den fria kvinnans” (Gal 4:31), barn till ”Jerusalem där ovan” (Gal 4:26). Sedan förmanade han: ”Till en sådan frihet [el.: ”Med hennes frihet”, not] har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta, och låt er inte sättas fast i ett slavok igen.” (Gal 5:1) Vid den tiden hade några som utgav sig för att vara kristna slutit sig till församlingarna i Galatien. De försökte få de kristna där att ge upp sin frihet i Kristus och sträva efter att uppnå rättfärdighet genom laggärningar i stället för genom tro på Kristus. Paulus varnade dem för att de därigenom kunde komma bort från Kristi oförtjänta omtanke. (Gal 5:2–6; 6:12, 13)

Den frihet från slaveriet under synd och död och fruktan (”ty Gud har inte gett oss en ande som präglas av feghet, utan en som präglas av kraft och av kärlek och av sundhet i sinnet”) som de första kristna hade uppnått kom till uttryck genom den frimodighet varmed apostlarna förkunnade de goda nyheterna. (2Ti 1:7; Apg 4:13; Flp 1:18–20) De insåg att denna frimodighet när det gällde att tala om Kristus var en värdefull egenskap som de måste utveckla, slå vakt om och bevara för att få Guds godkännande. Det var också passande att be om sådan frimodighet. (1Ti 3:13; Heb 3:6; Ef 6:18–20)

Rätt bruk av den kristna friheten. De inspirerade kristna bibelskribenterna, som förstod syftet med att Gud visade oförtjänt omtanke genom Kristus (”ni blev ju kallade till frihet, bröder”), påminde gång på gång de kristna om vikten av att slå vakt om sin frihet och inte utnyttja den på fel sätt för att ägna sig åt köttets gärningar (Gal 5:13) eller bruka den som täckmantel för det som var ont (1Pe 2:16). Jakob talade om att blicka in i ”frihetens fullkomliga lag” och framhöll att den som inte var en glömsk hörare utan en gärningens görare skulle vara lycklig. (Jak 1:25)

Aposteln Paulus gladde sig över den frihet han hade fått genom Kristus, men han använde den inte för att behaga sig själv eller i sådan omfattning att det skadade andra. I ett brev till församlingen i Korinth visade han att han inte skulle skada någon annans samvete genom att göra något han enligt Skrifterna hade frihet att göra men som någon med mindre kunskap kunde ifrågasätta eller ta anstöt av. Som exempel nämner han det  att äta kött som hade offrats åt en avgud innan det såldes på torget. Paulus hade frihet att göra detta, men om han åt sådant kött kunde det leda till att någon med ett svagt samvete kritiserade honom och därigenom satte sig till doms över honom, vilket skulle vara fel. Paulus sade därför: ”Varför skall min frihet dömas av en annans samvete? Om jag har andel i måltiden med tacksamhet, varför skall jag då bli skymfad för det som jag tackar för?” Han var inte desto mindre fast besluten att använda sin frihet på ett sätt som var uppbyggande och inte skadade andra. (1Kor 10:23–33)

Den kristnes kamp och mänsklighetens hopp. Paulus riktar uppmärksamheten på en fara som hotar den kristnes frihet. Han säger: ”Andens lag, den ande som ger liv i gemenskap med Kristus Jesus, har ju gjort dig fri från syndens och dödens lag.” (Rom 8:1, 2) Men han framhåller också att syndens och dödens lag, som är verksam i den kristnes kropp, kämpar för att återföra den kristne till detta slaveri. För att vinna kampen måste den kristne därför hålla sinnet inriktat på det som hör anden till. (Rom 7:21–25; 8:5–8)

Efter att ha talat om den kristnes kamp fortsätter Paulus med att tala om Kristi medarvingar som ”Guds söner”. Sedan omtalar han den övriga mänskligheten som ”skapelsen” och framhåller Guds storslagna avsikt med den, nämligen att ”skapelsen själv skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och uppnå Guds barns härliga frihet”. (Rom 8:12–21)

Bildspråk. För dem som lider kan döden liknas vid en befrielse. Med orden ”slaven är [i döden] fri från sin herre” tänkte Job uppenbarligen på slavens befrielse från en hård tillvaro. (Job 3:19; jfr v. 21, 22.)