Tanken på fullkomlighet uttrycks på hebreiska med avledningar av sådana verb som kalạl (fullända el. fullkomna [jfr Hes 27:4]), shalạm (komma till  fullbordan [jfr Jes 60:20]) och tamạm (vara fullbordad, vara fulländad [jfr 1Ku 6:22; Jes 18:5]). I de kristna grekiska skrifterna används orden tẹleios (adjektiv), teleiọtēs (substantiv) och teleiọō (verb) på samma sätt, och de innehåller tanken på att bringa till fulländning, göra färdig, fullborda, fullkomna, uppfylla (Lu 8:14; 2Kor 12:9; Jak 1:4), vara fullvuxen eller mogen (1Kor 14:20; Heb 5:14), ha uppnått den önskade avsikten eller det bestämda målet (Joh 19:28; Flp 3:12).

Vikten av att ha den rätta förståelsen. För att förstå hur begreppet ”fullkomlighet” används i Bibeln får man inte göra det vanliga misstaget att tro att allt som kallas fullkomligt är det i absolut bemärkelse, dvs. utan begränsning. Det är bara Skaparen, Jehova Gud, som är fullkomlig i denna absoluta bemärkelse. Därför kunde Jesus säga om sin Fader: ”Ingen är god utom en enda, Gud.” (Mk 10:18) Jehova är oförliknelig och värd all lovprisning; hans enastående egenskaper och förmågor är ojämförliga, så att ”endast hans namn är ouppnåeligt högt”. (Ps 148:1–13; Job 36:3, 4, 26; 37:16, 23, 24; Ps 145:2–10, 21) Mose lovprisade Guds fullkomlighet med orden: ”Jag skall förkunna Jehovas namn. Tillskriv vår Gud storhet! Klippan, fullkomligt är hans verk, ty alla hans vägar är rättvisans vägar. En trofast Gud är han, hos honom finns ingen orättvisa; rättfärdig och rättrådig är han.” (5Mo 32:3, 4) Alla Guds vägar, ord och lagar är fullkomliga, luttrade och utan fel och brister. (Ps 18:30; 19:7; Jak 1:17, 25) Det finns aldrig någon berättigad orsak att göra invändningar mot Jehova, kritisera honom eller finna fel hos honom eller hans verk; däremot finns det alltid orsak att lovprisa honom. (Job 36:22–24)

All annan fullkomlighet är relativ. När begreppet fullkomlighet används om något annat är fullkomligheten därför relativ, inte absolut. (Jfr Ps 119:96.) Det innebär att något är ”fullkomligt” i förhållande till den avsikt eller det syfte som formgivaren eller tillverkaren har med det eller i förhållande till vad det skall användas till. Själva innebörden i begreppet fullkomlighet kräver att det är någon som avgör när ”fullkomlighet” eller ”fullständighet” har uppnåtts, hur hög normen är, vilka krav som skall fyllas och vilka egenskaper som är nödvändiga. Ytterst är det Gud, Skaparen, som slutligen avgör vad fullkomlighet är; han fastställer normen i överensstämmelse med sina egna rättfärdiga avsikter och intressen. (Rom 12:2; se JEHOVA [En Gud med moralnormer].)

Som exempel kan nämnas planeten jorden, ett av Guds skaparverk. När Gud hade fullbordat sitt verk vid slutet av den sjätte skapelsedagen förklarade han att det var ”mycket gott”. (1Mo 1:31) Jorden motsvarade hans höga norm för förträfflighet och kunde därför sägas vara fullkomlig. Likväl gav han därefter människorna i uppgift att lägga jorden under sig, och det betydde uppenbarligen att de skulle odla upp den och göra hela planeten, inte bara Eden, till en Guds trädgård. (1Mo 1:28; 2:8)

Tältboningen, som byggdes i vildmarken på Guds befallning och enligt hans detaljerade anvisningar, var en förebild till eller profetisk modell av ett ”större och fullkomligare tält”, där det allra heligaste är Jehovas himmelska boning, som Kristus Jesus gick in i som överstepräst. (Heb 9:11–14, 23, 24) Den jordiska tältboningen var fullkomlig i den bemärkelsen att den motsvarade Guds krav och tjänade sitt bestämda syfte. Men när Guds avsikt med den hade uppnåtts upphörde man att använda den, och den försvann. Fullkomligheten hos dess motbild var av ett långt högre slag.

Staden Jerusalem med berget Sion kallades ”den fulländade skönheten”. (Klag 2:15; Ps 50:2) Det betyder inte att varje liten del av staden i bokstavlig bemärkelse var oerhört vacker och tilltalande, utan uttrycket syftar snarare på hur Gud använde den. Stadens skönhet var en följd av den prakt som han gav den genom att göra den till huvudstad för sina smorda kungar och till platsen för sitt tempel. (Hes 16:14) Den rika handelsstaden Tyros framställs som ett skepp, och de som byggde den – de som arbetade för stadens materiella intressen – hade gjort den ”fulländat skön” genom att fylla den med lyxvaror från många länder. (Hes 27:3–25)

I varje enskilt fall måste man alltså ta hjälp av sammanhanget för att avgöra i vilken bemärkelse ordet fullkomlighet används.

Den mosaiska lagens fullkomlighet. Den lag som gavs till Israel genom Mose innehöll bland annat förordningar om ett prästadöme och frambärandet av olika djuroffer. Lagen kom från Gud och var därför fullkomlig, men som den inspirerade aposteln visar kunde varken lagen, prästadömet eller slaktoffren ge dem som stod under lagen fullkomlighet. (Heb 7:11, 19; 10:1) I stället för att  befria från synd och död gjorde lagen faktiskt synden ännu mer uppenbar. (Rom 3:20; 7:7–13) Men alla dessa anordningar från Gud tjänade ändå hans syfte; lagen var en ”uppfostrare” som skulle leda människor till Kristus, och den bildade en fullkomlig ”skugga av de goda ting som skall komma”. (Gal 3:19–25; Heb 10:1) När Paulus talar om ”det som lagen inte kunde göra, eftersom den var svag på grund av köttet” (Rom 8:3), syftar han uppenbarligen på att den köttslige, judiske översteprästen (som enligt den mosaiska lagen hade ansvaret för anordningarna med offren och som på försoningsdagen gick in i det allra heligaste med offerdjurens blod) inte kunde ”fullständigt rädda” dem som han betjänade, alldeles som det förklaras i Hebréerna 7:11, 18–28. Även om de offer som frambars av de aronitiska prästerna gjorde att folket bevarade en rättfärdig ställning inför Gud, befriades folket inte fullständigt och fullkomligt från medvetenheten om synd. Aposteln syftar på detta när han säger att slaktoffren inte kunde ”göra dem som träder fram med dem fullkomliga”, dvs. med avseende på deras samvete. (Heb 10:1–4; jfr Heb 9:9.) Översteprästen kunde inte tillhandahålla den lösesumma som var nödvändig för ett fullständigt friköpande från synd. Det är endast Kristi bestående prästtjänst och oklanderliga offer som kan åstadkomma detta. (Heb 9:14; 10:12–22)

Lagen var helig, rättfärdig och god (Rom 7:12, 16), och den som helt och fullt kunde leva enligt denna fullkomliga lag skulle därigenom visa sig vara fullkomlig och värdig att få leva. (3Mo 18:5; Rom 10:5; Gal 3:12) Det var av den orsaken som lagen medförde fördömelse i stället för liv – inte därför att lagen inte var god, utan på grund av den ofullkomliga, syndiga naturen hos dem som var underställda lagen. (Rom 7:13–16; Gal 3:10–12, 19–22) Lagens fullkomlighet gjorde deras ofullkomlighet och syndfullhet särskilt påtaglig. (Rom 3:19, 20; Gal 3:19, 22) I detta avseende tjänade lagen också till att identifiera Jesus som Messias, för endast han kunde hålla lagen fullt ut och därigenom bevisa att han var en fullkomlig människa. (Joh 8:46; 2Kor 5:21; Heb 7:26)

Bibelns fullkomlighet. Den heliga skrift utgör ett fullkomligt budskap från Gud, ett budskap som är luttrat, rent och sant. (Ps 12:6; 119:140, 160; Ord 30:5; Joh 17:17) Under de årtusenden som arbetet med att göra avskrifter pågick är det klart att det uppstod vissa avvikelser från den ursprungliga texten, men de erkänns vara oväsentliga. De avskrifter och översättningar som finns i dag är alltså inte helt felfria, men de förmedlar ändå Guds budskap, och det är utan fel.

Somliga tycker kanske att det är svårare att läsa Bibeln än många andra böcker, att det kräver större ansträngning och koncentration; de kan stöta på mycket som de inte förstår. En del kritiker menar kanske att Bibeln, för att kunna sägas vara fullkomlig, borde vara fri från det som de genom en ytlig läsning uppfattar som motsägelser eller bristande överensstämmelse. Men inget av detta gör Bibeln mindre fullkomlig. Den riktiga måttstocken för dess fullkomlighet består i att den motsvarar Jehova Guds höga norm, att den fullt ut tjänar den avsikt som han, dess sanne författare, har med den samt att den som det offentliggjorda ordet från sanningens Gud är fri från osanningar. Aposteln Paulus framhäver ”de heliga skrifternas” fullkomlighet när han säger: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för alla slags goda gärningar.” (2Ti 3:15–17) Det de hebreiska skrifterna gjorde för israeliterna när de gav akt på dem, det hela Skriften gjorde för den kristna församlingen under det första århundradet och det Bibeln kan göra för människor i dag är ett övertygande vittnesbörd om att Bibeln är ett idealiskt redskap för Gud i förverkligandet av hans avsikter. (Jfr 1Kor 1:18.)

Av Bibeln i sin helhet, inklusive Guds Sons lära, framgår det att det först och främst beror på den enskildes hjärta om han skall förstå Guds avsikter, göra hans vilja och vinna räddning och liv. (1Sa 16:7; 1Kr 28:9; Ord 4:23; 21:2; Mt 15:8; Lu 8:5–15; Rom 10:10) Bibeln är unik som kan ”bedöma hjärtats tankar och avsikter” och uppenbara en människas verkliga personlighet. (Heb 4:12, 13) Det framgår tydligt av Bibeln att Gud inte har låtit kunskapen om honom vara något som man kan få utan att anstränga sig. (Jfr Ord 2:1–14; 8:32–36; Jes 55:6–11; Mt 7:7, 8.) Det är också tydligt att Gud har låtit sina avsikter bli uppenbarade för de ödmjuka och dolda för de högmodiga, för ”så har det behagat ... [honom] att handla”. (Mt 11:25–27; 13:10–15; 1Kor 2:6–16; Jak 4:6) Att enskilda individer vars hjärta är oemottagligt för Bibelns budskap alltså kan finna något i den som enligt deras mening rättfärdigar att de avvisar dess budskap, dess tillrättavisning och dess tuktan visar inte på  något sätt att Bibeln är ofullkomlig. Det belyser i stället ovannämnda bibliska argument och visar att Bibeln är fullkomlig enligt dess författares norm – och det är endast hans norm som gäller. (Jes 29:13, 14; Joh 9:39; Apg 28:23–27; Rom 1:28) Vad Guds ord och hans vägar beträffar har det som de världsligt visa betraktar som ”dåraktigt” och ”svagt” bestått provet och visat sig vara långt överlägset i vishet och kraft jämfört med kritiska människors teorier, resonemang och filosofiska idéer. (1Kor 1:22–25; 1Pe 1:24, 25)

Tro är och förblir en förutsättning för att förstå och värdesätta Guds fullkomliga ord. Somliga tycker kanske att Bibeln borde innehålla detaljer och förklaringar om varför Gud valde ett visst handlingssätt eller varför han i vissa fall godkände något och i andra fall inte gjorde det, medan de tycker att andra detaljer i den bibliska berättelsen är överflödiga. Men man bör ha klart för sig att om Bibeln uppfyllde människors normer eller kriterier, till exempel ens egna, skulle inte det vara ett bevis för att den uppfyllde Guds norm för fullkomlighet. Jehova visar hur felaktig en sådan uppfattning är när han förklarar att hans tankar och vägar är långt högre än människors, och han försäkrar att hans ord skall ”ha säker framgång” när det gäller förverkligandet av hans avsikter. (Jes 55:8–11; Ps 119:89) Det är detta som fullkomlighet betyder, så som det framgår av definitionen i inledningen.

Fullkomlighet och den fria viljan. Ovanstående upplysningar hjälper oss att förstå hur fullkomliga Guds skapelser kunde bli olydiga. Att mena att fullkomliga skapelser inte kan synda skulle vara att ignorera innebörden i begreppet fullkomlighet och att förneka fakta. Guds förnuftsbegåvade skapelser har en fri vilja, de kan själva välja hur de skall handla, men de måste naturligtvis samtidigt ta ansvar för sina handlingar. (5Mo 30:19, 20; Jos 24:15) Det är tydligt att det var så det förhöll sig med det första människoparet; deras hängivenhet för Gud kunde därför sättas på prov. (1Mo 2:15–17; 3:2, 3) Som deras Skapare visste Jehova vad han ville ha av sina skapelser, och det framgår av Bibeln att han inte ville ha en automatisk, rent mekanisk, lydnad, utan en tillbedjan och tjänst som kom från ett hjärta och sinne som drevs av äkta kärlek. (Jfr 5Mo 30:15, 16; 1Kr 28:9; 29:17; Joh 4:23, 24.) Om Adam och hans hustru hade saknat förmågan att välja i denna sak, skulle de inte ha uppfyllt Guds krav; de skulle inte ha varit fullständiga, fullkomliga, enligt hans norm.

Man måste komma ihåg att människors fullkomlighet är en relativ fullkomlighet, begränsad till den mänskliga sfären. Även om Adam skapades fullkomlig, kunde han inte gå utanför de gränser som Skaparen hade satt för honom. Han kunde inte äta jord, grus eller trä utan att ta skada, och försökte han andas in vatten i stället för luft skulle han drunkna. På liknande sätt skulle det gå illa om han närde sitt sinne och hjärta med orätta tankar; det skulle leda till orätta begär och till sist medföra synd och död. (Jak 1:14, 15; jfr 1Mo 1:29; Mt 4:4.)

Det är tydligt att det är individens egen vilja och eget val som är det avgörande. Om man skulle hävda att en fullkomlig människa inte kan handla orätt i en moralisk fråga, borde det då inte vara logiskt att också hävda att en ofullkomlig människa inte kan handla rätt i en moralisk fråga? Och ändå finns det faktiskt ofullkomliga människor som handlar rätt i moraliska frågor som har med lydnad för Gud att göra, och de föredrar till och med att bli förföljda framför att handla på något annat sätt, men samtidigt finns det andra som avsiktligt handlar orätt. Man kan alltså inte skylla alla orätta handlingar på den mänskliga ofullkomligheten. Det avgörande är individens vilja och val. På liknande sätt var det inte enbart den mänskliga fullkomligheten som skulle garantera den första människans rätta handlande, utan snarare hennes egen vilja och hennes eget val, motiverade av kärlek till Gud och till det som är rätt. (Ord 4:23)

Den förste som syndade och kungen i Tyros. Redan innan människorna syndade och blev ofullkomliga hade synd och ofullkomlighet uppstått i andevärlden, vilket framgår av Jesu ord i Johannes 8:44 och av berättelsen i Första Moseboken, kapitel 3. Klagosången i Hesekiel 28:12–19 är riktad till en jordisk kung, ”Tyros kung”, men man kan uppenbarligen dra en parallell till den andeson till Gud som var den förste som syndade. Det högmod som denne ”Tyros kung” visade, att han gjorde sig själv till ”en gud”, att han blev kallad ”kerub” och att ”Eden, Guds trädgård”, nämns passar in på det som Bibeln säger om Satan, Djävulen, som blev uppblåst av högmod och som förknippas med ormen i Eden och kallas ”denna tingens ordnings gud”. (1Ti 3:6; 1Mo 3:1–5, 14, 15; Upp 12:9; 2Kor 4:4)

 ”Tyros kung”, vars namn inte nämns, bodde i en stad som menade sig ha en skönhet som var ”fulländad”, och kungen själv var ”full av vishet och fulländat [i hebr. ett adjektiv som är besläktat med ordet kalạl] skön” och ”oklanderlig [hebr.: tamịm]” på sina vägar från den dag då han skapades till dess orättfärdighet blev funnen hos honom. (Hes 27:3; 28:12, 15) Klagosången i Hesekiels bok gäller kanske i första hand den tyriska dynastin av kungar snarare än en viss kung. (Jfr profetian mot den icke namngivne ”Babylons kung” i Jes 14:4–20.) Om detta är fallet, åsyftas kanske de tyriska härskarnas vänskapliga och samarbetsvilliga inställning under kungarna David och Salomo, då Tyros även bidrog till byggandet av Jehovas tempel på berget Moria. Till att börja med fanns det alltså inget att anmärka på när det gäller Tyros officiella hållning till Jehovas folk, Israel. (1Ku 5:1–18; 9:10, 11, 14; 2Kr 2:3–16) Senare kungar avvek emellertid från denna ”oklanderliga” väg, och Tyros gjorde sig förtjänt av den fördömelse som Guds profeter Joel och Amos, och även Hesekiel, uttalade. (Joel 3:4–8; Am 1:9, 10) Förutom att denna profetia framhäver likheten mellan hur ”Tyros kung” handlade och hur Guds främste motståndare handlar, är den ännu ett exempel på hur orden ”fulländad” och ”oklanderlig” kan användas i relativ eller begränsad bemärkelse.

Hur kunde ofullkomliga Guds tjänare kallas ”oklanderliga”?

Den rättfärdige Noa visade sig vara ”oklanderlig bland sina samtida”. (1Mo 6:9) Job var ”klanderfri och rättrådig”. (Job 1:8) Liknande uttryck används om andra Guds tjänare. Eftersom de alla var avkomlingar av syndaren Adam och därför själva var syndare, är det tydligt att de var ”oklanderliga” och ”klanderfria” i den betydelsen att de i alla avseenden levde upp till de krav som Gud ställde på dem, krav som tog hänsyn till deras ofullkomlighet och svaghet. (Jfr Mik 6:8.) Liksom en krukmakare inte väntar sig samma kvalitet på en vas han formar av vanlig lera som på en vas han formar av särskilt fin lera, så tar Jehova i sina krav hänsyn till ofullkomliga människors brister. (Ps 103:10–14; Jes 64:8) Även om sådana trogna människor begick misstag och fel på grund av sin köttsliga ofullkomlighet, var deras hjärta ändå ”odelat [el.: ”helt”; hebr.: shalẹm]” gentemot Jehova. (1Ku 11:4; 15:14; 2Ku 20:3, not; 2Kr 16:9) Deras hängivenhet var alltså fullständig och fullgod och uppfyllde Guds krav inom de gränser som det var möjligt för dem att uppnå. Eftersom Gud fann behag i deras tillbedjan och det var han som var deras domare, kunde ingen människa eller andeskapelse med rätta klandra deras tjänst för honom. (Jfr Lu 1:6; Heb 11:4–16; Rom 14:4; se JEHOVA [Varför han kan ha med ofullkomliga människor att göra].)

I de kristna grekiska skrifterna tas människans nedärvda ofullkomlighet i betraktande. I Jakob 3:2 sägs det att om någon kunde tygla sin tunga och inte felade i ord, skulle han vara ”en fullkomlig man, i stånd att ... tygla hela sin kropp”, men i detta avseende ”felar [vi] alla många gånger”. (Jfr Jak 3:8.) Det är dock möjligt för syndfulla människor att i vissa avseenden uppnå fullkomlighet i relativ bemärkelse. Jesus sade till sina efterföljare: ”Ni skall följaktligen vara fullkomliga, så som er himmelske Fader är fullkomlig.” (Mt 5:48) Han talade här om kärlek och frikostighet. Han visade att deras kärlek var ofullständig och bristfällig om de älskade bara de människor som älskade dem. Hans efterföljare skulle alltså fullkomna eller göra sin kärlek fullständig genom att också älska sina fiender och därigenom följa Guds exempel. (Mt 5:43–47) På liknande sätt fick den unge man som frågade Jesus om hur han kunde få evigt liv veta att hans gudsdyrkan, som redan omfattade lydnad för buden i lagen, fortfarande hade allvarliga brister. Om han ville ”vara fullkomlig”, måste han låta sin gudsdyrkan utvecklas fullt ut (jfr Lu 8:14; Jes 18:5) genom att göra det som ännu fattades honom. (Mt 19:21; jfr Rom 12:2.)

Aposteln Johannes visar att Guds kärlek görs fullkomlig i kristna som förblir i gemenskap med Gud genom att de håller hans Sons ord och älskar varandra. (1Jo 2:5; 4:11–18) En sådan fullkomlig kärlek jagar bort fruktan och gör att man kan ”tala fritt och öppet”. Sammanhanget visar att det handlar om att ”tala fritt och öppet till Gud”, såsom i bön. (1Jo 3:19–22; jfr Heb 4:16; 10:19–22.) Den som Guds kärlek fullständigt kommer till uttryck hos kan tillitsfullt närma sig sin himmelske Fader utan att känna sig dömd i sitt hjärta som en hycklare eller som en som inte är godkänd av Gud. Han vet att han håller Guds bud och gör det som behagar hans Fader, och han känner sig därför fri att uttrycka sig och lägga fram sina önskningar för Jehova. Han känner det inte som om Gud lagt vissa begränsningar  på honom beträffande vad han kan tillåtas säga eller be om. (Jfr 4Mo 12:10–15; Job 40:1–5; Klag 3:40–44; 1Pe 3:7.) Ingen sjuklig fruktan hämmar honom; han träder inte fram på ”domens dag” med dåligt samvete eller med en önskan att dölja vissa saker. (Jfr Heb 10:27, 31.) Liksom ett barn inte känner rädsla för att be sina kärleksfulla föräldrar om något, så är en kristen med fullt utvecklad kärlek övertygad om följande: ”Vad vi än ber om i överensstämmelse med hans vilja, så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi att vi skall få de ting vi har bett om, eftersom vi har bett honom om dem.” (1Jo 5:14, 15)

Den ”fullkomliga kärleken” jagar emellertid inte bort varje form av fruktan. Den avlägsnar inte den vördnadsfulla fruktan för Gud som framkallas av djup respekt för hans ställning, makt och rättvisa. (Ps 111:9, 10; Heb 11:7) Inte heller avlägsnar den normal fruktan, som får en människa att om möjligt undvika fara och skydda sitt liv, eller den fruktan som är en följd av att man plötsligt blir skrämd. (Jfr 1Sa 21:10–15; 2Kor 11:32, 33; Job 37:1–5; Hab 3:16, 18.)

Genom kärlekens fullkomliga ”föreningsband” uppnås dessutom fullständig enhet, så att sanna kristna blir ”fullkomnade till ett”. (Kol 3:14; Joh 17:23) Fullkomligheten hos denna enhet är tydligtvis också relativ, för individuella olikheter i personlighet, förmågor, vanor, samvete och liknande finns kvar. Men när denna fullkomlighet har uppnåtts blir följden enhet i handling, tro och lära. (Rom 15:5, 6; 1Kor 1:10; Ef 4:3; Flp 1:27)

Kristi Jesu fullkomlighet. Jesus föddes som fullkomlig människa. Han var helig och syndfri. (Lu 1:30–35; Heb 7:26) Hans fysiska fullkomlighet var naturligtvis inte obegränsad utan låg innanför de gränser som satts för människan; han blev trött, törstig och hungrig, och han kunde dö. (Mk 4:36–39; Joh 4:6, 7; Mt 4:2; Mk 15:37, 44, 45) Jehova Gud hade för avsikt att använda sin Son som överstepräst för människorna. Även om Jesus var en fullkomlig människa, måste han ”bli fullkomnad” (grek.: teleiọō) för denna ställning genom att i alla avseenden uppfylla de krav hans Fader ställde och föras fram till det mål som var satt för honom. Dessa krav innebar att han ”i alla avseenden [måste] bli lik sina ’bröder’” och utstå lidande och lära lydnad under prövning, liksom också hans ”bröder”, hans efterföljare, måste. Han skulle på så sätt kunna ”hysa medkänsla med våra svagheter, ... [som] en som har blivit prövad i alla avseenden liksom vi, men utan synd”. (Heb 2:10–18; 4:15, 16; 5:7–10) Dessutom måste han efter sin död som ett fullkomligt offer och efter sin uppståndelse få odödligt, andligt liv i himlen och så bli ”fullkomnad för evigt” för sitt ämbete som överstepräst. (Heb 7:15–8:4; 9:11–14, 24) På liknande sätt kommer alla de som skall tjäna som underpräster tillsammans med Kristus att ”göras fullkomliga”, dvs. bli förda till det himmelska mål som de söker och som de är kallade till. (Flp 3:8–14; Heb 12:22, 23; Upp 20:6)

Vår tros ”fullkomnare”. Jesus kallas ”vår tros främste förmedlare [el.: främste ledare] och fullkomnare”. (Heb 12:2) Det är sant att Abrahams tro, långt innan Jesus Kristus kom, blev ”fullkomnad” genom hans gärningar i tro och lydnad, så att han fick Guds godkännande och så att Gud ingick ett förbund med honom, ett förbund som Gud stadfäste med sin egen ed. (Jak 2:21–23; 1Mo 22:15–18) Men tron hos alla dessa trogna människor som levde innan Jesus började sin tjänst på jorden var ofullständig, ofullkomlig, i den bemärkelsen att de inte förstod profetiorna om Jesus som Guds ”avkomma” och Messias, profetior som då ännu inte hade uppfyllts. (1Pe 1:10–12) Genom Jesu födelse, tjänst, död och uppståndelse till himmelskt liv gick dessa profetior i uppfyllelse, och tron på Kristus fick en stark grund att vila på, en grund som bekräftades genom historiska fakta. Tron i denna fullkomnade bemärkelse kunde alltså sägas ha ”kommit” genom Kristus Jesus (Gal 3:24, 25), som därigenom visade sig vara vår tros ”ledare” (Da), ”banbrytare” (Mo), ”upphovsman” (2000) eller ”främste förmedlare”. Från sin plats i himlen fortsatte han att vara trons fullkomnare för sina efterföljare genom att utgjuta helig ande över dem på pingstdagen och genom att ge dem uppenbarelser som successivt kompletterade och utvecklade deras tro. (Apg 2:32, 33; Heb 2:4; Upp 1:1, 2; 22:16; Rom 10:17)

”För att de inte skulle göras fullkomliga utan oss”. Efter att ha nämnt en rad trogna män och kvinnor under förkristen tid från Abel och framåt säger aposteln att ingen av dessa fick ”uppfyllelsen av löftet, ty Gud hade förutsett något bättre för oss, för att de inte skulle göras fullkomliga utan oss”. (Heb 11:39, 40) De som här omtalas som ”oss” är tydligtvis de smorda kristna (Heb 1:2; 2:1–4), ”som har andel i den  himmelska kallelsen” (Heb 3:1) och för vilka Kristus har ”invigt ... en ny och levande väg” in till den heliga platsen i Guds närhet i himlen. (Heb 10:19, 20) Den himmelska kallelsen innefattar tjänsten som Guds och Kristi präster i himlen under Kristi tusenåriga styre. De får också ”makt att döma”. (Upp 20:4–6) Det som omtalas som ”något bättre”, det som Gud hade förutsett för dessa smorda kristna, måste därför vara det himmelska livet och de privilegier som dessa kallade får. (Heb 11:40) Uppenbarandet av dem när de tillsammans med Kristus skrider till handling från himlen för att förinta den onda världsordningen skall emellertid medföra befrielse från slaveriet under förgängelsen för dem av ”skapelsen” som söker uppnå ”Guds barns härliga frihet”. (Rom 8:19–22) Hebréerna 11:35 visar att trogna människor under förkristen tid bevarade sin ostrafflighet under lidanden, ”för att de skulle kunna vinna en bättre uppståndelse”, tydligtvis en uppståndelse som var bättre än den som de ”döda” som nämns i början av versen fick, personer som uppväcktes men dog igen. (Jfr 1Ku 17:17–23; 2Ku 4:17–20, 32–37.) När det sägs om dessa trogna förkristna vittnen att de skall ”göras fullkomliga”, måste det därför ha avseende på att de skall uppstå och återföras till liv och på att de därefter skall göras fria ”från slaveriet under förgängelsen” genom översteprästen Kristi Jesu tjänst och hans underprästers tjänst under tusenårsriket.

Människorna uppnår återigen fullkomlighet på jorden. Enligt bönen: ”Låt din vilja ske, så som i himlen så också på jorden”, skall planeten jorden få erfara hur Guds avsikter blir fullständigt förverkligade. (Mt 6:10) Den onda världsordningen under Satans herravälde skall utplånas. Alla fel och brister hos överlevande som fortsätter att visa lydnad och tro skall tas bort, så att allt uppfyller Guds normer för förträfflighet, fullständighet och sundhet. Att detta innefattar att människorna och de jordiska förhållandena skall bli fullkomliga framgår av Uppenbarelseboken 5:9, 10. Det sägs där att människor som har köpts ”åt Gud” (jfr Upp 14:1, 3) skall göras till ”ett kungarike och till präster åt vår Gud, och de skall härska som kungar över jorden”. Under lagförbundet ingick det i prästernas plikter att representera människor inför Gud när de frambar sina offer, men de skulle också värna om nationens fysiska hälsa genom att tjänstgöra vid reningen av dem som var orena och bedöma om en person hade blivit frisk från spetälska. (3Mo 13–15) Dessutom skulle prästerna medverka till att förbättra och bevara folkets andliga och mentala sundhet. (5Mo 17:8–13; Mal 2:7) Eftersom lagen hade ”en skugga” av de ”goda ting” som skulle komma, kan man förvänta att det himmelska prästerskapet under Kristus Jesus skall utföra ett liknande arbete under hans tusenåriga styre. (Heb 10:1; Upp 20:4–6)

Den friköpta mänskligheten skall få uppleva att tårar, sorg, skrik, smärta och död inte finns mer. Den profetiska bilden i Uppenbarelseboken 21:1–5 utgör en försäkran om detta. Genom Adam spred sig synd och därmed lidande och död till alla människor (Rom 5:12); detta hör till ”det som en gång var” och som skall tas bort. Döden är syndens lön, och ”som den siste fienden skall döden göras till intet” genom Kristi kungarikes styre. (Rom 6:23; 1Kor 15:25, 26, 56) För lydiga människor innebär detta att de återställs till det fullkomliga tillstånd som människan hade i början av mänsklighetens historia i Eden. De kommer alltså att kunna glädja sig åt fullkomlighet inte bara när det gäller tro och kärlek, utan också när det gäller syndfrihet, genom att de helt och fullt lever upp till Guds rättfärdiga normer för människor. Profetian i Uppenbarelseboken 21:1–5 gäller också Kristi tusenåriga styre, eftersom det ”nya Jerusalem”, som kommer ner från himlen och som förbinds med att människornas lidanden upphör, sägs vara Kristi ”brud” eller förhärligade församling, dvs. de som utgör det kungliga prästerskapet under Kristi tusenåriga styre. (Upp 21:9, 10; Ef 5:25–32; 1Pe 2:9; Upp 20:4–6)

Den fullkomlighet som människorna uppnår kommer att vara relativ, begränsad till den mänskliga sfären. Men den kommer ändå att medföra att de kan glädja sig åt livet på jorden fullt ut. ”Inför ... [Jehovas] ansikte mättas man av glädje”, och ”Guds tält är bland människorna”, dvs. bland lydiga människor som Jehovas ansikte är vänt mot, vilket innebär att de har hans godkännande. (Ps 16:11; Upp 21:3; jfr Ps 15:1–3; 27:4, 5; 61:4; Jes 66:23.) Fullkomlighet betyder emellertid inte, som man ofta tror, att alla olikheter utraderas. I djurriket, som är Jehovas fullkomliga verk (1Mo 1:20–24; 5Mo 32:4), finns det enastående variation. Planeten jordens fullkomlighet är inte heller oförenlig med variation, förändringar och kontraster; den ger rum för det enkla och det komplexa, det alldagliga och det fantasifulla, det sura och det söta, det ojämna och det jämna, ängar och skogar, berg  och dalar. Den omfattar den tidiga vårens upplivande friskhet, sommarens värme med dess klarblå himmel, hösten med dess prunkande färger, vintern med den nyfallna snöns rena skönhet. (1Mo 8:22) Fullkomliga människor kommer därför inte att stereotypt likna varandra eller ha exakt samma personlighet, anlag och talanger. Som definitionerna i inledningen av artikeln visar är detta inte nödvändigtvis den innebörd som ligger i ordet fullkomlighet.