Att ge gåvor har ända sedan urminnes tider haft en viktig funktion i människans dagliga liv. Sedan Abrahams till åren komne tjänare fått bekräftelse på att Jehova hade utvalt Rebecka till hustru åt Isak gav han henne smycken. (1Mo 24:13–22) När han också hade fått Laban och Betuel att samtycka till äktenskapet gav han ytterligare gåvor åt Rebecka och dessutom ”dyrbarheter åt hennes bror och åt hennes mor”. (1Mo 24:50–53) Längre fram gav Abraham allt han ägde åt Isak, men han gav gåvor åt de söner som han hade fått med sina bihustrur och sände bort dem. (1Mo 25:5, 6; jfr 2Kr 21:3.)

Det kan ha varit en sedvänja på patriarkernas tid att ge gåvor åt sådana som hade drabbats av motgångar. När Jehova ”vände ... [Jobs] fångna tillstånd” kom Jobs bröder, systrar och forna vänner för att trösta honom, och de gav honom också var och en ”ett penningstycke och en guldring”. (Job 42:10, 11)

Gåvor för att uppnå fördelar. Det var vanligt att man gav gåvor för att uppnå något önskvärt. Jakob gav sin bror Esau en imponerande gåva bestående av husdjur för att finna ynnest inför hans ögon. (1Mo 32:13–18; 33:8) Man kan bättre förstå varför Jakob insisterade på att Esau skulle ta emot gåvan när man tänker på att det enligt österländsk sed var ett tecken på att man inte beviljades ynnest om gåvan avböjdes. (1Mo 33:10) Jakobs söner följde sin fars uppmaning och tog med sig en gåva som bestod av landets bästa produkter för att vinna ynnest hos den stränge livsmedelsförvaltaren i Egypten (som i själva verket var deras egen bror, Josef). (1Mo 42:30; 43:11, 25, 26) Kung Asa sände silver och guld som en gåva till Ben-Hadad för att förmå honom att bryta sitt förbund med Basa, Israels kung. (1Ku 15:18, 19)

Att gåvor kan resultera i fördelar för givaren framgår av ordspråket: ”En människas gåva öppnar vägen för henne, och den för henne fram inför de stora.” (Ord 18:16) En gåva kan dämpa vrede, men ingen gåva, hur stor den än är, kan mildra det våldsamma raseri en  man känner mot den som begår äktenskapsbrott med hans hustru. (Ord 21:14; 6:32–35)

Gåvor till kungar, profeter och andra. Av allt att döma var det vanligt att de som trädde fram inför en kung hade med sig gåvor. Några som inte visade Saul respekt och inte bar fram någon gåva till honom benämns som ”oduglingar”. Salomo i synnerhet fick gåvor i överflöd av dem som kom från fjärran länder för att höra hans vishet. De astrologer som kom för att se den ”judarnas kung” som hade fötts följde helt enkelt den här sedvänjan när de överlämnade gåvor till det lilla barnet, Jesus. (1Sa 10:27; 1Ku 10:10, 24, 25; Mt 2:1, 2, 11; se också 2Ku 20:12; 2Kr 17:5.) De som ville rådfråga en profet tog ibland också med sig en gåva till honom. (1Sa 9:7; 2Ku 8:8, 9) Men Guds profeter förväntade sig inte och bad inte om någon gåva för sina tjänster, vilket framgår av att Elisa vägrade att ta emot ”en välsignelsegåva” av Naaman. (2Ku 5:15, 16)

Man gav ofta gåvor som belöning till dem som framgångsrikt hade fullgjort en uppgift. (2Sa 18:11; Dan 2:6, 48; 5:16, 17, 29) En frigiven slav skulle enligt den mosaiska lagen inte sändas bort tomhänt. Han skulle få med sig en gåva i form av något från småboskapshjorden, något från tröskplatsen och något från olje- och vinpressen. (5Mo 15:13, 14) Särskilt glädjefyllda tillfällen kunde också vara förbundna med att man gav varandra gåvor. (Est 9:20–22; jfr Upp 11:10.)

I förbindelse med helgedomen. Gud tog ut leviterna som en gåva åt Arons hus, som sådana som hade blivit givna åt Jehova för att utföra tjänsten vid helgedomen. (4Mo 18:6, 7) Gibeoniterna och andra som hade satts att tjäna vid helgedomen kallades netinimtjänare; det hebreiska uttrycket ”netinim” betyder ”sådana som har blivit givna”. (Jos 9:27; 1Kr 9:2; Esr 8:20) De bidrag som gavs till tjänsten vid helgedomen och även offren omtalas som gåvor. (2Mo 28:38; 3Mo 23:37, 38; 4Mo 18:29; Mt 5:23, 24; Lu 21:1)

Eftersom Jehova är Skaparen äger han allting. När man ger materiella ting för att främja sann tillbedjan, återlämnar man således bara en del av det som man ursprungligen har fått av Gud. (Ps 50:10; 1Kr 29:14)

Förmaningar när det gäller gåvor. Eftersom gåvor i form av mutor kan ”fördärva hjärtat” och ”vränga rätten”, bör man enligt Bibeln hata sådana gåvor. De som jagar efter gåvor fördöms. (5Mo 16:19, 20; Pre 7:7; Ord 15:27; Jes 1:23; se MUTA.) En man som ”berömmer sig av en gåva som är lögn” och inte handlar i överensstämmelse med sina ord liknas vid moln och vind som inte ger något regn. (Ord 25:14) Den som ger gåvor kan få många vänner, men hans gåvor kan inte garantera honom bestående vänskap. (Ord 19:6)

I de kristna grekiska skrifterna blir vissa sedvänjor i förbindelse med att ge gåvor kraftigt fördömda. Jesus kritiserade de skriftlärda och fariséerna för att de överträdde budet om att man skall ära sin far och sin mor. De menade att om någon förklarade att hans materiella ägodelar var en gåva tillägnad Gud var han befriad från förpliktelsen att använda dem för att hjälpa sina föräldrar, även om han själv kunde fortsätta att göra bruk av dem. (Mt 15:1–6; se KORBAN.) Det finns inget berömvärt i att ge bara därför att man hoppas på att få något igen. (Lu 6:30–36; 14:12–14) Den som vill behaga Jehova måste ge i osjälviskhet och utan att göra någon stor affär av det. (Mt 6:2–4; 1Kor 13:3)

Gåvor bland de kristna. De första kristna gav gåvor eller bidrag till hjälp för sina nödställda bröder. (Rom 15:26; 1Kor 16:1, 2) Men alla sådana gåvor var frivilliga, som det framgår av Paulus ord: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2Kor 9:7) Dessutom hjälpte dessa kristna dem som var fullt upptagna i den kristna tjänsten, så som aposteln Paulus var. Men även om Paulus uppskattade de gåvor som hans bröder sände honom, traktade han inte efter att få sådana gåvor. (Flp 4:15–17)

De kristna kan ge gåvor som är av större värde än materiella ting. De kan ge av sin tid och sina förmågor för att bygga upp andra mentalt och andligt, något som skänker ännu större lycka. Den största gåva som någon kan ge är förståelse av Guds ord, eftersom detta kan leda till att mottagaren får evigt liv. (Joh 6:26, 27; 17:3; Apg 20:35; 2Kor 12:15; Upp 22:17; se BARMHÄRTIGHETSGÅVOR.)