Betyder ”från (tillhörande) Gadara”.

Benämning på invånarna i ett område där Jesus Kristus drev ut demoner ur två män. Enligt vad som anses vara de bästa tillgängliga handskrifterna använde Matteus ursprungligen uttrycket ”gadarenernas land”, medan Markus och Lukas i sina skildringar av samma händelse använde uttrycket ”gerasenernas land”. (Mt 8:28; Mk 5:1; Lu 8:26)

Båda områdena sägs ligga på ”andra sidan”, dvs. på östra sidan, av Galileiska sjön. ”Gadarenernas land” kan ha syftat på området kring staden Gadara (nutida Umm Qays), 10 km sydöst om Galileiska sjön. På mynt från Gadara är ofta ett skepp avbildat, och det tyder på att området sträckte sig ända till Galileiska sjön och alltså kan ha omfattat åtminstone en del av ”gerasenernas land” på östra sidan av sjön. Vissa förbinder ”gerasenernas land” med trakterna kring Kursi, en stad som Origenes och Eusebios identifierade med Gergesa. Den ligger på Galileiska sjöns östra strand och omkring 20 km norr om Gadara. Den passar bäst in på den geografiska beskrivningen i skildringen. Andra förbinder det här landet med det stora område som hade sitt centrum i staden Gerasa (Jerash), 55 km sydsydöst om Galileiska sjön, och menar att detta område sträckte sig ända upp till östra sidan av sjön och innefattade ”gadarenernas land”. Skildringen i Matteus står i vilket fall som helst inte i strid med skildringen i Markus och Lukas.

 I närheten av en icke namngiven stad i gadarenernas land träffade Jesus Kristus två ovanligt vildsinta demonbesatta män. De höll till bland gravarna, antingen gravar som var uthuggna i berget eller naturliga grottor som användes som gravar. När Jesus drev ut demonerna tillät han dem att fara in i en stor svinhjord, som därefter störtade sig utför en brant och drunknade i Galileiska sjön. De som bodde i området blev så upprörda över detta att de enträget bad Jesus att bege sig av därifrån. (Mt 8:28–34)

Matteus nämner två män, men Markus (5:2) och Lukas (8:27) riktar uppmärksamheten på bara en, säkert på grund av att hans fall var mer anmärkningsvärt. Han var kanske våldsammare och hade kanske varit i demonernas våld under längre tid än den andre mannen, och det är möjligt att det bara var han som sedan ville följa med Guds Son. Jesus tillät inte mannen att göra det utan sade till honom att i stället göra känt vad Gud hade gjort för honom.

Jesus handlade här annorlunda än han brukade, för i vanliga fall uppmanade han andra att inte berätta om de underverk han utförde. Han ville uppenbarligen inte skapa uppståndelse och att människor skulle dra slutsatser på grundval av sensationshistorier. Han ville i stället att de skulle komma fram till att han var Kristus på grundval av säkra bevis. Detta uppfyllde också den profetia som Jesaja uttalade: ”Han skall inte träta eller ropa högt, inte heller skall någon höra hans röst på de breda gatorna.” (Mt 12:15–21; Jes 42:1–4) Men det var lämpligt att göra ett undantag när det gällde mannen som hade varit demonbesatt. Han kunde avge ett vittnesbörd för människor som Guds Son skulle komma att ha begränsad kontakt med, särskilt med tanke på att han uppmanades att lämna området. Mannens närvaro skulle vittna om Jesu förmåga att göra gott, och det skulle motverka ofördelaktiga rykten som kanske var i omlopp på grund av den förlorade svinhjorden. (Mk 5:1–20; Lu 8:26–39; se SVIN.)