Det inspirerade brev som ”Paulus, en apostel”, skrev på grekiska ”till församlingarna i Galatien”. (Gal 1:1, 2)

Skribent. I den inledande meningen sägs det att Paulus är skribenten. (Gal 1:1) Hans namn förekommer också senare i texten, och han omtalar sig själv i första person. (5:2) En del av brevet är skriven i självbiografisk stil, och där berättar Paulus om sin omvändelse och några av sina andra upplevelser. Det han säger om sin sjukdom i köttet (4:13, 15) stämmer överens med uttalanden i andra bibelböcker som ser ut att gälla samma sjukdom. (2Kor 12:7; Apg 23:1–5) Paulus skrev vanligen sina brev med hjälp av en sekreterare, men det här brevet, säger han, har han skrivit ”med egen hand”. (Gal 6:11) I sina andra brev sänder han nästan utan undantag hälsningar från sig själv och dem som är hos honom, men i det här brevet gör han inte det. Om det hade varit en bedragare som skrev Galaterbrevet, skulle han troligen ha nämnt en sekreterare och sänt hälsningar, som Paulus brukade göra. Skribentens sätt att vända sig till sina läsare och hans öppna, direkta stil talar alltså för att brevet är äkta. Ett påhittat brev skulle rimligtvis ha sett annorlunda ut.

Det är vanligtvis ingen som ifrågasätter att brevet är skrivet av Paulus, med undantag av dem som hävdar att han inte har skrivit några av de brev som normalt tillskrivs honom. Bland de icke-bibliska vittnesbörden om att Paulus är skribenten kan nämnas att Irenaeus (ca 180 v.t.) citerar från brevet och tillskriver Paulus orden.

Vilka brevet riktades till. Det har länge rått delade meningar om vilka församlingar som avses med uttrycket ”församlingarna i Galatien”. (Gal 1:2) Till stöd för uppfattningen att detta var icke namngivna församlingar i norra delen av provinsen Galatien framhåller en del att de som bodde i det området var galater i etniskt avseende, medan de som bodde i södra delen inte var det. I sina brev brukar Paulus emellertid använda de officiella romerska namnen på provinser, och på hans tid inbegrep provinsen Galatien de lykaoniska städerna Ikonion, Lystra och Derbe och den pisidiska staden Antiokia, som alla låg i söder. I alla dessa städer hade Paulus organiserat kristna församlingar på sin första missionsresa, då han reste tillsammans med Barnabas. Att brevet är riktat till församlingarna i Ikonion, Lystra, Derbe och Antiokia stämmer överens med att Barnabas omtalas som någon läsarna kände. (2:1, 9, 13) Det antyds inte på något ställe i Bibeln att de kristna i norra Galatien kände Barnabas eller att Paulus över huvud taget reste till det området.

Att Paulus utropade ”O ni oförståndiga galater” betyder inte att han bara riktade sig till en bestämd etnisk grupp som uteslutande härstammade från galler och som bodde i norra delen av Galatien. (Gal 3:1) Nej, Paulus tillrättavisade här enskilda individer i församlingarna i Galatien för att de hade låtit sig påverkas av judaister bland sig, judar som försökte uppnå rättfärdighet genom den mosaiska ordningen i stället för att bli förklarade rättfärdiga ”på grund av tro” under det nya förbundet. (2:15–3:14; 4:9, 10) I etniskt avseende bestod ”församlingarna i Galatien” (1:2), som Paulus skrev till, av en blandning av judar och icke-judar, och den sistnämnda gruppen omfattade både omskurna proselyter och oomskurna hedningar. Några var utan tvivel av keltisk härkomst. (Apg 13:14, 43; 16:1; Gal 5:2) Paulus omtalade alla dessa kristna som ”galater”, eftersom det område de bodde i kallades Galatien. Brevets innehåll visar genomgående att Paulus skrev till sådana som han kände, dvs. personer i södra delen av den romerska provinsen, inte till fullständigt främmande personer i norra delen, dit han uppenbarligen aldrig kom.

När det skrevs. Brevet omfattar inte någon särskild tidsperiod, men man har beräknat att det skrevs någon gång mellan år 50 och 52. Det framgår av Galaterna 4:13 att Paulus besökte galaterna minst två gånger innan han skrev brevet. Apostlagärningarna, kapitlen 13 och 14, beskriver en resa som Paulus och Barnabas företog till städerna i södra Galatien omkring år 47 och 48. Efter mötet i Jerusalem angående omskärelsen, omkring år 49, reste Paulus, nu tillsammans med Silas, tillbaka till Derbe och Lystra i Galatien och till andra städer där Paulus och Barnabas hade förkunnat Jehovas ord (Apg 15:36–16:1) på den första resan. Det var tydligen efter detta, medan Paulus befann sig någon annanstans på sin andra missionsresa eller eventuellt sedan han hade kommit hem igen till Antiokia i Syrien, som han fick höra det budskap som fick honom att skriva till ”församlingarna i Galatien”.

Om det var under Paulus ett och ett halvt år långa uppehåll i Korinth som han skrev  brevet (Apg 18:1, 11), blev det troligen skrivet någon gång mellan hösten år 50 och våren år 52, dvs. under samma period som han skrev sina kanoniska brev till thessalonikerna.

Om han däremot skrev det under sitt korta uppehåll i Efesos eller när han hade kommit tillbaka till Antiokia i Syrien, där han tillbringade ”någon tid” (Apg 18:22, 23), skrevs det omkring år 52. Det är emellertid inte troligt att brevet skrevs i Efesos. Paulus stannade nämligen bara en kort tid där, och ifall han hade varit så pass nära Galatien när han fick höra om problemen där skulle han antagligen ha besökt bröderna personligen eller förklarat i brevet varför han inte kunde besöka dem just då.

Det som sägs i brevet om att galaterna ”så fort” lät sig ledas bort från honom som hade kallat dem (Gal 1:6) kan tyda på att brevet skrevs kort efter det att Paulus hade besökt galaterna. Men även om det skrevs först år 52, i Antiokia i Syrien, skulle det fortfarande röra sig om ett snabbt avvikande från tron.

Kanoniskt. Tidiga vittnesbörd om att brevet är kanoniskt finns i det muratoriska fragmentet och i skrifter av Irenaeus, Klemens av Alexandria, Tertullianus och Origenes. Dessa män omtalar brevet vid namn, tillsammans med alla eller de flesta av de 26 andra böckerna i de kristna grekiska skrifterna. Det nämns också vid namn i Markions förkortade kanon, och även Kelsos, som var motståndare till kristendomen, hänsyftar på det. Alla de viktigaste förteckningarna över de inspirerade Skrifternas kanoniska böcker från tiden före tredje kyrkomötet i Karthago år 397 inbegriper Galaterbrevet. Brevet finns i dag bevarat tillsammans med åtta andra inspirerade brev av Paulus i papyrushandskriften Chester Beatty II (P⁴⁶), en handskrift som dateras till ca år 200. Detta visar att de första kristna erkände Galaterbrevet som ett av Paulus brev. Andra gamla handskrifter, exempelvis Codex Sinaiticus, Codex Alexandrinus, Codex Vaticanus 1209, Codex Ephraemi Syri rescriptus och Codex Claromontanus  liksom den syriska Peshitta, innehåller också Galaterbrevet. Dessutom är brevet helt i harmoni med Paulus andra skrifter och med Bibelns övriga böcker, varifrån det finns många citat.

Omständigheter kring brevet. Brevet avspeglar många av de karaktärsdrag som var kännetecknande för befolkningen i Galatien på Paulus tid. Galliska kelter hade invaderat området norrifrån på 200-talet f.v.t., och det keltiska inflytandet var därför starkt. Kelterna (eller gallerna) betraktades som ett vilt och barbariskt folk, och det har sagts att de frambar krigsfångar som människooffer. I den romerska litteraturen har de också beskrivits som ett mycket känslofullt och vidskepligt folk som hade många ritualer, vilket antagligen gjorde att de inte kände sig tilltalade av kristendomen, som var så gott som fri från ritualer.

Ändå kan det ha varit många i församlingarna i Galatien som kom från den befolkningsgruppen och tidigare hade haft sådana drag. Det kan också ha funnits många som hade konverterat från judendomen och som inte helt hade frigjort sig från ceremonierna och föreskrifterna i Moses lag utan fortfarande var noga med att iaktta dem. Den ombytliga och ostadiga natur som man tillskrev galater av keltisk härkomst kan vara förklaringen till att några i församlingarna i Galatien först var nitiska för Guds sanning men kort därefter blev ett lätt byte för sanningens motståndare, som höll sig strängt till Moses lag och som insisterade på att man måste låta omskära sig och hålla lagens övriga bestämmelser för att bli räddad.

Judaisterna, som dessa fiender till sanningen kan kallas, höll uppenbarligen liv i striden om omskärelsen även efter det att apostlarna och andra äldste i Jerusalem hade avgjort saken. Det kan också hända att en del av de kristna i Galatien gav efter för frestelsen att följa de låga moralnormer som folk i allmänhet levde efter. Den sista delen av brevet, från och med kapitel 5, vers 13, kan tyda på det. När aposteln Paulus fick höra att de hade avvikit från tron skrev han i vilket fall som helst ett brev till dem med rättframma råd och kraftfulla uppmaningar. Det är tydligt att Paulus omedelbara syfte med brevet var att försvara sitt apostlaskap, bekämpa judaisternas falska lära och styrka bröderna i församlingarna i Galatien.

Judaisterna var listiga och hycklande. (Apg 15:1; Gal 2:4) Dessa falska lärare hävdade att de representerade församlingen i Jerusalem, och de satte sig upp mot Paulus och förnekade hans myndighet som apostel. När de ville att de kristna skulle bli omskurna var det inte med tanke på galaternas bästa utan för att blidka judarna och minska deras fientlighet mot kristendomen. Judaisterna ville slippa bli förföljda för Kristi skull. (Gal 6:12, 13)

För att nå sitt mål hävdade judaisterna att Paulus hade fått sitt uppdrag indirekt, via några framträdande män i den kristna församlingen, och inte av Kristus Jesus själv. (Gal 1:11, 12, 15–20) De ville att galaterna skulle bli deras efterföljare (4:17), och för att omintetgöra Paulus inflytande måste de först få andra att tro att han inte var en apostel. De påstod tydligen att Paulus själv predikade omskärelse när han tyckte att det var fördelaktigt. (1:10; 5:11) De försökte åstadkomma någon form av blandning mellan kristendomen och judendomen genom att de inte direkt förnekade Kristus, men ändå hävdade att galaterna skulle ha nytta av omskärelsen, att den skulle hjälpa dem att gå framåt i kristendomen och att den dessutom skulle göra dem till söner till Abraham, med vilken omskärelseförbundet ursprungligen ingicks. (3:7)

Paulus motbevisade grundligt dessa falska lärares påståenden och byggde upp bröderna i Galatien så att de skulle kunna stå fasta i Kristus. Det är uppmuntrande att se att församlingarna i Galatien verkligen förblev trogna mot Kristus och stod fasta som pelare för sanningen. Aposteln Paulus besökte dem på sin tredje missionsresa (Apg 18:23), och aposteln Petrus riktade sitt första brev till bland andra galaterna (1Pe 1:1).

[Ruta på sidan 761]

HUVUDPUNKTER I GALATERBREVET

Ett brev som betonar vikten av att värdesätta den frihet som de sanna kristna har genom Jesus Kristus

Skrivet ett eller möjligen flera år efter det att galaterna hade fått den styrande kretsens beslut om att omskärelsen inte var ett krav för de kristna

Paulus försvarar sitt apostlaskap

Paulus hade inte fått sitt apostlaskap av människor utan hade blivit förordnad av Jesus Kristus och Fadern; han frågade inte apostlarna i Jerusalem till råds innan han började förkunna de goda nyheterna; först efter tre år gjorde han ett kort besök hos Kefas och Jakob (1:1, 13–24)

De goda nyheter han förkunnade hade han inte tagit emot av människor utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus (1:10–12)

När Paulus reste till Jerusalem tillsammans med Barnabas och Titus med anledning av frågan om omskärelsen, var det till följd av en uppenbarelse; han fick inte veta något nytt av Jakob, Petrus och Johannes, utan de erkände hans myndighet som apostel för nationerna (2:1–10)

I Antiokia tillrättavisade Paulus Petrus för att han avskilde sig från icke-judiska kristna av fruktan för tillresta bröder från Jerusalem (2:11–14)

En människa förklaras rättfärdig uteslutande genom tro på Kristus, inte genom laggärningar

Om man kunde bli förklarad rättfärdig genom laggärningar, skulle Kristus ha dött till ingen nytta (2:15–21)

Galaterna fick Guds ande på grund av att de tog emot de goda nyheterna i tro, inte på grund av laggärningar (3:1–5)

De som är sanna söner till Abraham är de som har samma slag av tro som han (3:6–9, 26–29)

De som försöker uppnå rättfärdighet genom laggärningar är under förbannelse, eftersom de inte kan hålla lagen fullkomligt (3:10–14)

Lagen gjorde inte löftet i förbindelse med det abrahamitiska förbundet ogiltigt, utan den tjänade till att göra överträdelserna påtagliga och fungerade som en uppfostrare som ledde till Kristus (3:15–25)

Stå fasta i den kristna friheten

Genom sin död befriade Jesus Kristus dem som var under lagen och gjorde det möjligt för dem att bli Guds söner (4:1–7)

Om de på nytt började ge akt på dagar, månader, särskilda tider och år, skulle detta vara detsamma som att de vände tillbaka till slaveri och kom i samma ställning som Ismael, tjänsteflickan Hagars son, som tillsammans med sin mor sändes bort från Abrahams hushåll (4:8–31)

Nu när de har blivit befriade från synden och inte längre är bundna av lagen skall de stå emot var och en som försöker få dem att ta på sig ett slavok (1:6–9; 5:1–12; 6:12–16)

De kristna skall inte missbruka sin frihet, utan låta sig ledas av Guds ande, visa andens frukt i sitt liv och sky köttets gärningar (5:13–26)

De som begår ett felsteg skall föras till rätta i en ande av mildhet; var och en är emellertid förpliktad att bära sin egen ansvarsbörda (6:1–5)