[Gemạrja] Betyder ”Jehova har fulländat (fullbordat)”.

1. ”Avskrivaren Safans son”; en av furstarna under Jehojakims regering (628–618 f.v.t.). Gemarja hade sin egen matsal i templets övre förgård, och det var här Baruk läste högt ur den bok som profeten Jeremia hade dikterat för honom. Mikaja, Gemarjas son, lyssnade till den första uppläsningen ur boken, och han gick till furstarna och återgav Jehovas ord för dem. De sände sedan bud till Baruk och bad honom komma och läsa boken för dem. När de hörde bokens ord, uppmanade de Baruk och Jeremia att gömma sig. När bokrullen senare lästes för kung Jehojakim, var Gemarja en av de furstar som vädjade till kungen att inte bränna upp den. (Jer 36:10–25)

I Jerusalem har man funnit en lerklump med ett sigillavtryck, vilken en gång varit fäst vid ett dokument. Inskriften på den löd: ”Tillhör Gemarja [hebr.: Gemarjạhu], Safans son.” Man menar att den är från 600-talet f.v.t. eller däromkring, och ägaren antas vara den Gemarja som omnämns i Jeremia, kapitel 36.

2. ”Hilkias son, som Sidkia, Judas kung, sände till Babylon till Nebukadnessar.” Vid det här tillfället sände Jeremia ett brev genom Gemarja och Elasa till de landsflyktiga judarna som hade förts till Babylon tillsammans med Jehojakin (Jekonja) 617 f.v.t. (Jer 29:1–3)