Getter är idisslande slidhornsdjur som vanligtvis har långt och relativt rakt hår. Det finns flera hebreiska och grekiska ord för getter av båda könen och för killingar. Det vanliga hebreiska ordet för ”get” är ‛ez. (3Mo 3:12) Ett annat är sa‛ịr, som oftast betecknar ”bock” och som ordagrant betyder ”hårig”, ”luden”. (Jfr 1Mo 27:11, där ett ord som skrivs på samma sätt och kommer från samma rot har återgetts med ”luden”.) Ett handjur som ledde en hjord betecknades med det hebreiska ordet ‛attụdh, som brukar återges med ”bock”. (4Mo 7:17; jfr Jer 50:8, not.) Samma ord användes bildligt om härskare eller ledare och har återgetts med ”bocklika  ledare”. (Jes 14:9; Sak 10:3) De grekiska orden för ”getabock” är trạgos och ẹrifos. (Mt 25:32; Heb 9:12, 13)

Den vanligaste getrasen i Palestina är Capra hircus mambrica, som har långa hängande öron och bakåtböjda horn. De flesta getter av denna art är svarta, och det är sällsynt med spräckliga. (1Mo 30:32, 35) Bockar omnämns som en av handelsvarorna från Tyros. (Hes 27:21)

På Bibelns tid kan gethjordarna ha varit relativt stora. Nabal hade till exempel 1 000 getter. (1Sa 25:2, 3) Jakob gav bland annat 200 getter och 20 bockar som gåva åt Esau. (1Mo 32:13, 14) Araberna kom till kung Jehosafat i Juda med 7 700 bockar. (2Kr 17:11)

Geten var av stort värde för hebréerna. (Ord 27:26) Den försåg dem med mjölk, och av mjölken kunde de göra smör och ost. (Ord 27:27) Hebréerna åt också getkött, särskilt från killingar. (1Mo 27:9; 5Mo 14:4; Dom 6:19; 13:15; Lu 15:29) Till påskmåltiden kunde man ta antingen en årsgammal bagge eller en årsgammal getabock. (2Mo 12:5) Av gethår vävde man tyg som användes till olika föremål. (4Mo 31:20) ”Kedars tält” kan ha varit tillverkade av svart gethår (HV 1:5), och gethår användes till tältduken i tältboningen. (2Mo 26:7; 35:26) Gethudar användes till skinnläglar (se 1Mo 21:15) och även till kläder. Några av de förkristna vittnen för Jehova som blev förföljda gick klädda i sådana kläder. (Heb 11:37)

Enligt Moses lag var det förbjudet att äta fettet av en get som hade framburits som offer (3Mo 7:23–25; se FETT) och att koka en killing i dess mors mjölk. (2Mo 23:19; 34:26; 5Mo 14:21; se MJÖLK.)

Geten var ett offerdjur som frambars som brännoffer (3Mo 1:10; 22:18, 19), gemenskapsoffer (3Mo 3:6, 12), syndoffer (Esr 8:35) och skuldoffer (3Mo 5:6). Alla förstfödda killingar skulle offras, men inte förrän de var minst åtta dagar gamla. (3Mo 22:27; 4Mo 18:17) Den som inte var präst eller hövding och som syndade ouppsåtligt skulle som syndoffer frambära en honkilling (eller ett tacklamm). (3Mo 4:28, 32) Vid vissa tillfällen offrades getter som syndoffer för hela Israels nation. (3Mo 23:19; 4Mo 28:11, 15, 16, 22, 26–30; 29:1–39; 2Kr 29:20–24; Esr 6:17) Om en hövding syndade, skulle han frambära en bockkilling som syndoffer. (3Mo 4:22–26) På försoningsdagen användes två bockar. Den ena frambars som syndoffer för de 12 icke-levitiska stammarna, och den andra var ”för Asasel” och sändes ut i vildmarken. (3Mo 16:1–27; se ASASEL; FÖRSONINGSDAGEN.) De getter som frambars som offer kunde naturligtvis inte ta bort synder i egentlig mening, utan de var bara en bild av Jesu Kristi offer, som fullt ut kan försona synder. (Heb 9:11–14; 10:3, 4)

Bildspråk och profetior. Håret på flickan från Shulem liknades vid en hjord getter, kanske för att hennes svarta hår var så glänsande eller för att hon hade så många lockar. (HV 4:1; 6:5) När israeliternas lilla här stod inför araméernas väldiga styrkor, jämfördes den med ”två små gethjordar”. (1Ku 20:27) Benämningarna ”getter” och ”bockar” användes symboliskt om människor, ofta om motståndare till Jehova. (Jes 34:6, 7; jfr Jer 51:40; Hes 34:17; Sak 10:3.) I Jesu liknelse om fåren och getterna är getterna en bild av dem som inte vill göra gott mot de minsta av hans bröder. (Mt 25:31–46)

Getabocken i Daniels profetia var en bild av det grekiska (eller grekisk-makedoniska) världsväldet. (Dan 8:5–8, 21) Angående detta sägs det i The Imperial Bible-Dictionary (utgiven av P. Fairbairn, London 1874, bd I, sid. 664): ”Det är intressant att makedonierna själva använde den [getabocken] som en symbol för sin nation. Det finns fortfarande monument där den här symbolen förekommer, till exempel en väggpelare i Persepolis. På den avbildas en get med ett enda väldigt horn i pannan och en perser som håller om hornet, en symbol för att Persien underkuvade Makedonien.” (Detta skedde mot slutet av 500-talet f.v.t.)

I 5 Moseboken 14:4, 5, där det talas om vilka djur som fick ätas, har det hebreiska ordet ’aqqọ̄ översatts med ”vildget”. Många forskare menar att ’aqqọ̄ kan vara samma djur som je‛elịm, alltså den nubiska stenbocken. (Se STENBOCK.)