[Gịhon] Betyder ”frambrytande”, ”framforsande”.

1. En av de fyra floder som var förgreningar av den flod som utgick från Eden; det sägs att den flöt ”kring hela landet Kush”. (1Mo 2:10, 13) Det går inte att med någon som helst säkerhet identifiera floden i dag. Åtminstone från geografisk ståndpunkt sett verkar det inte troligt att ”landet Kush” här avser Etiopien, vilket det ofta gör i senare skildringar. Namnet skulle kunna avse det område som var bebott av Kush innan de olika folkslagen skingrades efter språkförbistringen i Babel. (1Mo 11:9) Några förknippar Gihon med floden Araxes (dagens Aras), som rinner upp i bergen nordväst om Vansjön och mynnar ut i Kaspiska havet. En del lexikografer förbinder ”landet Kush” i 1 Moseboken 2:13 med kassiterna (akkadiska: kassu), ett folk som bodde i Mesopotamiens östliga bergstrakter och som nämns i gamla kilskriftstexter men vars historia är höljd i dunkel. (Lexicon in Veteris Testamenti Libros, L. Koehler och W. Baumgartner, Leiden 1958, sid. 429; A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, Brown, Driver och Briggs, 1980, sid. 469) En annan synpunkt som är värd att notera är att vissa arabiska  folk på Arabiska halvön kallades Kusi eller Kushim, vilket antyds i Habackuk 3:7, där Kusan nämns som en parallell till Midjan, uppenbarligen som ett annat namn på samma land eller som ett namn på ett grannland. Det finns alltså flera möjligheter, men eftersom den stora översvämningen på Noas tid tycks ha förändrat jordens topografi, är det omöjligt att komma fram till någon säker slutsats. (Se KUSH nr 2.)

2. En källa som i dag kallas Ha Gihon och som springer upp i en naturlig grotta i Kidrondalen strax öster om den norra änden av den del av Jerusalem som i gamla tider kallades ”Davidsstaden”. (2Kr 32:30) På Bibelns tid stod källan för en stor del av stadens vattenförsörjning, eftersom det bara fanns två källor där i närheten. Namnet Gihon är passande, eftersom det emellanåt bokstavligen forsar fram vatten ur källan – upp till fyra, fem gånger om dagen efter en regnig vinter, men inte lika ofta under den torra årstiden.

Det antas i allmänhet att härföraren Joab på något sätt använde sig av Gihonkällan för att ta sig in i det näst intill ointagliga jebuseiska fästet och göra det möjligt för David att erövra Jerusalem. (1Kr 11:6) Det är visserligen problematiskt att översätta den hebreiska texten i 2 Samuelsboken 5:8, men den vanliga återgivningen tyder på att det fanns en ”vattentunnel” där och att David syftade på den när han uppmuntrade till att man skulle angripa staden. År 1867 upptäckte Charles Warren en vattenkanal som gick från grottan där Gihonkällan springer upp till en damm, eller en reservoar, ca 20 m därifrån. Över dammen finns ett 11 m högt lodrätt schakt genom berget, och vid toppen av schaktet kunde man stå och sänka ner behållare med rep för att hämta upp vatten från dammen. Från schaktet ledde en närmare 39 m lång, sluttande gång upp till stadens inre delar. Man menar att jebuséerna på det här sättet hade tillgång till sin vattenkälla även när de inte kunde vistas utanför stadsmurarna på grund av fientliga angrepp. Även om Gihonkällan inte uttryckligen nämns i skildringen, antar man att Joab och hans män med stort mod tog sig in i staden genom denna vattentunnel.

Det var vid Gihon som Salomo blev smord till kung på Davids befallning. Processionen som sedan följde Salomo tillbaka till staden kunde inte ses från källan En-Rogel, som låg 700 m från Gihon, men de glada ropen från processionen kunde utan svårigheter höras av den förmätne Adonia och hans gäster som hade fest där. (1Ku 1:9, 10, 33–41)

Vid arkeologiska utgrävningar har man även frilagt en gammal ytlig kanal som ledde från Gihonkällan söderut längs ”Davidsstadens” sluttning. Kanalen slutade i en damm nedanför södra spetsen av den utlöpare som den forntida staden var byggd på, i närheten av den plats där Kidrondalen och Tyropoiondalen möts. Eftersom kanalen är byggd med en mycket svag lutning, flöt vattnet fram långsamt och stilla. Det är troligen den här kanalen som åsyftas i Jesajas profetia, som uttalades på kung Ahas tid (761–746 f.v.t.). I profetian ställs ”Siloas vatten, som flyter så stilla”, som motsats till den våldsamma översvämning som de invaderande assyrierna skulle orsaka när de angrep Juda. (Jes 8:5–8)

När assyrierna hotade med att angripa Jerusalem på Hiskias tid (732 f.v.t.) såg Hiskia till att stadens vattentillgångar inte skulle kunna falla i fiendens hand. (2Kr 32:2–4) Andra Krönikeboken 32:30 visar att Hiskia, möjligen vid ett annat tillfälle, stoppade strömmen i den tidigare kanalen från Gihon och ledde vattnet till västsidan av ”Davidsstaden”, en  bra bit innanför stadens murar. Hur han lyckades med detta fick man klarhet i 1880, då man fann en inskrift på väggen i en vattentunnel som mynnade ut i det som i dag kallas Siloamdammen på västra sidan av den gamla ”Davidsstaden”. Inskriften, som är skriven med gammalhebreiska bokstäver och anses vara från 700-talet f.v.t., beskriver hur tunneln höggs ut genom berget av två arbetslag som arbetade mot varandra från var sitt håll. När röjningen av tunneln var klar 1910 visade det sig att den var 533 m lång, hade en genomsnittshöjd av 1,8 m och bitvis var bara 50 cm bred. Denna fantastiska ingenjörsbedrift är uppenbarligen resultatet av de åtgärder Hiskia vidtog för att säkerställa Jerusalems tillgång till Gihons vatten.

Hiskias son, kung Manasse, utvidgade under sin regering (716–662 f.v.t.) Jerusalems befästningsverk genom att bygga en yttre mur till ”Davidsstaden väster om Gihon”, vilket betyder att Gihon inte hamnade innanför muren. (2Kr 32:33; 33:14)

Vattnet från Gihon rinner än i dag genom ”Siloamtunneln”, som man menar att Hiskia byggde.