Ädel och varmhjärtad villighet att glädja andra genom att ge på ett frikostigt och generöst sätt. Det hebreiska ordet nadhịv, som återges med ”frikostig” i Jesaja 32:8, kan också återges med ”villig” och ”ädel”. (Ps 51:12; 47:9; 4Mo 21:18, not) Det grekiska substantivet haplọtēs (”givmildhet” [2Kor 8:2; 9:11]; ”frikostighet” [Rom 12:8]; ”uppriktighet” [Ef 6:5]) har grundbetydelsen ”enkelhet” (2Kor 11:3, Int). Jehova är givmildheten personifierad och den som fullständigt fyller sina lydiga skapelsers behov ”i överensstämmelse med ... [sin] vilja”. (1Jo 5:14; Flp 4:19) Varje god och fullkomlig gåva kommer från honom, däribland vishetens gåva. (Jak 1:5, 17)

Mose uppmanade israeliterna att utveckla den här gudomliga egenskapen, givmildhet, också när de lånade ut mot pant. ”Du [skall] inte vara hårdhjärtad eller tillsluta din hand för din fattige broder. Nej, du skall frikostigt öppna din hand för honom. ... Du skall villigt ge åt honom, och ditt hjärta får inte vara ogint när du ger åt honom. ... Därför befaller jag dig och säger: ’Du skall frikostigt öppna din hand för din nödställde och fattige broder i ditt land.’” (5Mo 15:7–11)

I ordspråket heter det: ”Den frikostiga själen [ordagr.: En välsignelsegåvas själ (En själ med en välsignelsegåva)] blir själv fet [välmående], och den som ger andra rikligt att dricka får också själv rikligt att dricka.” (Ord 11:25) Jesus Kristus uttryckte det så här: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apg 20:35) Han sade också: ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” (Lu 6:38)

I den kristna församlingen. Aposteln Paulus uttryckte den här sanningen på ytterligare ett annat sätt: ”Den som sår sparsamt, han skall också skörda sparsamt; och den som sår rikligt, han skall också skörda rikligt.” Eftersom det förhåller sig så sade aposteln vidare: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2Kor 9:6, 7) Därefter hänvisade Paulus till Jehovas stora givmildhet som utgör ett exempel för oss. Han är den som rikligt förser såningsmannen med säd att så och bröd att äta, och han berikade bröderna i Korinth ”för varje form av givmildhet”, så att de skulle kunna vara givmilda mot andra. Paulus sade att sådana uttryck för givmildhet resulterade i ”en tacksägelse till Gud”. (2Kor 9:8–13)

Paulus uppmuntrade till samma slags givmildhet när han skrev till romarna: ”Den som delar ut, han bör göra det med frikostighet.” (Rom 12:8) Till hebréerna skrev han: ”För övrigt: glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer.” (Heb 13:16) Församlingarna i Makedonien utgjorde goda exempel på givmildhet. De hade med glädje gett ”utöver sin verkliga förmåga” och bidragit trots sin djupa fattigdom, och det fick ”deras givmildhets rikedom att överflöda”. (2Kor 8:1–4)

Dessa bibelställen som handlar om givmildhet och frikostighet står inte i strid med andra verser som fördömer otacksamma och lata personer. Den som är lat och inte plöjer när det är kallt förtjänar inte att få någonting när han tigger i skördetiden; den som vägrar att arbeta har inte rätt att dra nytta av andras givmildhet. (Ord 20:4; 2Th 3:10) Bara de änkor som uppfyllde vissa krav skulle föras upp på listan över sådana som kunde få understöd. (1Ti 5:9, 10) De bidrag som församlingarna i Galatien, Makedonien och Akaja samlade in skulle inte gå till behövande icke-kristna i allmänhet, utan till ”de heliga” som var i nöd. (1Kor 16:1; 2Kor 9:1, 2)