Uttrycket avser de goda nyheterna om Guds kungarike och om räddningen genom tron på Jesus Kristus. I Bibeln kallas de för ”de goda nyheterna om kungariket” (Mt 4:23), ”Guds goda nyheter” (Rom 15:16), ”de goda nyheterna om Jesus Kristus” (Mk 1:1), ”de goda nyheterna om Guds oförtjänta omtanke” (Apg 20:24), ”fridens goda nyheter” (Ef 6:15) och ”eviga goda nyheter” (Upp 14:6).

Det grekiska ord som har översatts med ”goda nyheter” (”evangelium” i 1917 och en del andra översättningar) är euaggẹlion. En ”evangelieförkunnare” är en förkunnare av de goda nyheterna. (Apg 21:8; 2Ti 4:5)

Innehåll. De ovanstående benämningarna ger en uppfattning om de goda nyheternas innehåll och omfattning. De består av alla de sanningar som Jesus talade om och lärjungarna skrev om. Före deras tid hade män och kvinnor satt sitt hopp till Gud och haft tro på honom till följd av den kunskap de hade om honom, men Guds avsikt och oförtjänta omtanke gjordes först uppenbara ”genom det tydliga framträdandet av vår Räddare, Kristus Jesus, som har avlägsnat döden men har spritt ljus över liv och oförgänglighet genom de goda nyheterna”. (2Ti 1:9, 10)

Flera hundra år tidigare hade Gud förkunnat de goda nyheterna för Abraham och därigenom visat genom vilket medel han hade för avsikt att tillhandahålla de goda nyheterna. Han sade: ”Genom dig skall alla nationerna välsignas.” (Gal 3:8) Längre fram, genom profeten Jesaja, talade Jehova om att de goda nyheterna skulle förkunnas. Jesus Kristus läste ur den profetian i synagogan i Nasaret och sade sedan: ”I dag har detta skriftställe som ni just hörde blivit uppfyllt.” (Lu 4:16–21) Jesajas profetia beskrev syftet med de goda nyheter som skulle förkunnas och verkningarna av dem, i synnerhet efter det att Messias hade kommit. (Jes 61:1–3)

Utbredning. Vid Jesu födelse sade en ängel till några herdar: ”Var inte rädda, ty se, jag förkunnar för er goda nyheter om en stor glädje som allt folket skall få.” (Lu 2:10) Johannes döparen beredde väg för Jesu predikande av de goda nyheterna genom att han sade till judarna: ”Ändra sinne, för himlarnas kungarike har kommit nära.” (Mt 3:1, 2) Jesus sade om Johannes predikande: ”Från Johannes döparens dagar intill den här stunden är himlarnas kungarike det mål som folk tränger sig fram emot, och de som tränger sig fram griper det.” (Mt 11:12)

Under sin jordiska tjänst förkunnade Jesus de goda nyheterna endast för judar och proselyter. Han sade: ”Jag har inte blivit utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” (Mt 15:24) När han sände ut de 12 apostlarna gav han dem anvisningen: ”Gå inte bort till nationernas väg och gå inte in i en samarisk stad, utan gå i stället ständigt till de förlorade fåren av Israels hus.” (Mt 10:5, 6) Vid ett tillfälle förkunnade han för en samarisk kvinna (samarierna var besläktade med israeliterna), men det berodde inte på att han hade gått in i hennes stad för att predika. Kvinnan och andra samarier reagerade emellertid så positivt att Jesus stannade hos dem två dagar. (Joh 4:7–42)

Efter sin död och uppståndelse gav Jesus sina lärjungar befallningen: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Mt 28:19, 20) Han berättade också för dem att deras förkunnararbete skulle nå ut till ”jordens mest avlägsna del”. (Apg 1:8) Men under de följande cirka tre och ett halvt åren ledde den heliga anden lärjungarna till att bara förkunna för judar och samarier. Därefter blev Petrus sänd av Gud till den romerske officeren Cornelius hushåll med de goda nyheterna. (Apg 10, 11; 15:7) Från och med då blev de goda nyheterna förkunnade i största möjliga omfattning över ett så stort område som möjligt.

Betydelse. Aposteln Paulus skrev med stor övertygelse om den anordning för räddning som Gud hade gjort genom Jesus Kristus. Han förklarade att om någon förkunnade för galaterna något utöver vad de hade fått lära sig, något som i själva verket var en annan lära, då skulle denne ”vara under förbannelse”. Sedan framhöll Paulus källan till de goda nyheter som han förkunnade: ”Jag har  nämligen varken tagit emot dem av en människa eller blivit undervisad om dem, utan jag tog emot dem genom en uppenbarelse av Jesus Kristus.” (Gal 1:8, 11, 12) De här kraftfulla orden var nödvändiga, för redan då var det några som försökte kullkasta den sanna tron genom att predika ”andra goda nyheter”. (2Kor 11:4; Gal 1:6, 7) Paulus varnade för att ett avfall skulle komma och sade att ”denna laglöshets hemlighet” redan var verksam. Han uppmanade de kristna att komma ihåg syftet med de goda nyheterna och att stå fasta och behålla sitt grepp om de traditioner som apostlarna hade undervisat dem i under den heliga andens ledning. (2Th 2:3, 7, 14, 15; se TRADITION.)

Jesus menade att det var viktigare att troget hålla fast vid de goda nyheterna och förkunna dem än att bevara det nuvarande livet, och Paulus insåg att det var livsviktigt att troget förkunna dem. (Mk 8:35; 1Kor 9:16; 2Ti 1:8) Man skulle kanske förlora det man höll allra kärast och även bli utsatt för förföljelse, men man skulle få hundrafalt nu, ”hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar, ... och i den kommande tingens ordning evigt liv”. (Mk 10:29, 30)

De goda nyheterna är som en prövosten när det gäller vilken dom människor skall få: Om man tar emot de goda nyheterna och lyder dem blir man räddad; om man avvisar dem och inte lyder dem leder det till tillintetgörelse. (1Pe 4:5, 6, 17; 2Th 1:6–8) I synnerhet med tanke på detta är det nödvändigt att man har rena motiv när man förkunnar de goda nyheterna och att man förkunnar dem av hjärtat, av kärlek till dem som lyssnar. Apostlarna var så övertygade om att de goda nyheterna var livsviktiga och de var så fyllda av Guds ande och av kärlek att de gav sina åhörare inte bara de goda nyheterna utan också sina ”egna själar”. (1Th 2:8) Enligt Guds anordning hade förkunnarna av de goda nyheterna rättigheten att ta emot materiell hjälp av dem som de predikade för. (1Kor 9:11–14) Men Paulus och hans nära medarbetare satte så stort värde på förmånen att få bära fram de goda nyheterna att de var noga med att inte göra några förtjänster på det, nej, de ville inte ens riskera att ge intryck av att göra det. Paulus beskriver i 1 Korinthierna 9:15–18 och 1 Thessalonikerna 2:6, 9 hur han handlade i det här avseendet.

Fiender. De goda nyheterna har mött hårt motstånd, och följande ord av aposteln Paulus visar vem som ligger bakom fientligheten: ”Om nu de goda nyheter vi förkunnar verkligen är beslöjade, så är de beslöjade bland dem som är på väg att förgås, bland vilka denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinne, för att det upplysande ljuset från de härliga goda nyheterna om Kristus, som är Guds avbild, inte skall stråla igenom.” (2Kor 4:3, 4) De första fienderna till de goda nyheterna var judarnas religiösa ledare. Men deras fientlighet ledde till något gott för icke-judar, eller folk av nationerna, på så sätt att den gav icke-judar möjlighet att ha del i löftet ”i gemenskap med Kristus Jesus genom de goda nyheterna”. (Rom 11:25, 28; Ef 3:5, 6)

Fiender till de goda nyheterna orsakade de kristna mycket lidande och gjorde det nödvändigt för apostlarna att kämpa en hård kamp inför styresmän för att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna, så att dessa skulle kunna förkunnas så fritt som möjligt. (Flp 1:7, 16; jfr Mk 13:9–13; Apg 4:18–20; 5:27–29.)

Jesu jordiska tjänst och hans återkomst. Under omkring sex månader innan Jesus kom till Johannes döparen för att bli döpt förkunnade Johannes: ”Ändra sinne, för himlarnas kungarike har kommit nära.” Och när Jesus framträdde pekade han ut honom som ”Guds Lamm som tar bort världens synd”. (Mt 3:1, 2; Joh 1:29) Han riktade alltså människors uppmärksamhet på den efterlängtade messianske kungen. (Apg 19:4)

När Jesus var på jorden förkunnade han och hans lärjungar: ”Himlarnas kungarike har kommit nära.” (Mt 4:17; 10:7) Den smorde Jesus, dvs. Kristus, Kungen, sade till fariséerna, sina fiender: ”Guds kungarike är i er mitt.” (Lu 17:20, 21) Detta var temat för eller själva kärnpunkten i de goda nyheterna under Jesu jordiska förkunnartjänst. Men efter Jesu död sägs det inget om att lärjungarna fortsatte att förkunna att kungariket hade ”kommit nära”. De förkunnade i stället de goda nyheterna att Jesus hade gett sitt liv som en lösen för att ge räddning och sedan stigit upp till himlen, där han hade satt sig på Guds högra sida. De förkunnade också att Jesus längre fram skulle komma tillbaka och upprätta sitt kungarike. (Heb 10:12, 13; 2Ti 4:1; Upp 11:15; 12:10; 22:20; jfr Lu 19:12, 15.)

Jesu lärjungar frågade honom: ”Vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” I sitt svar nämnde  Jesus flera saker som skulle hända vid den tiden. Han sade bland annat: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (Mt 24:3, 14; Mk 13:10; jfr Kol 1:23.) Omkring år 96 såg aposteln Johannes i en uppenbarelse en ”ängel flyga i midhimlen”. Ängeln hade ”eviga goda nyheter att förkunna som ett glatt budskap för dem som bor på jorden och för varje nation och stam och språk och folk, och han sade med hög röst: ’Frukta Gud och ge honom ära, därför att stunden för hans dom har kommit.’” (Upp 14:6, 7) De här inspirerade orden visar att i ”de sista dagarna” skulle de goda nyheterna om Guds kungarike förkunnas i större omfattning än någonsin tidigare.