Det hebreiska ordet gevụl betyder ”gräns”, men det kan också beteckna det land eller område som ligger innanför en gräns. Det sägs således i Josua 13:23: ”Och Rubens söners gräns [hebr.: gevụl] blev Jordan; och som område [ughevụl] var detta Rubens söners arvedel.” Det grekiska ordet họrion (alltid i plural) avser ett geografiskt områdes ”gränser” (Apg 13:50; Mt 19:1), men återges också med ”gränsområden” och ”omgivningar”. (Mt 2:16; 15:22)

Gränser fastställda av Jehova. Före den stora översvämningen på Noas tid hade Gud drivit ut det första människoparet ur Edens trädgård, så att de var tvungna att leva utanför den. (1Mo 3:23, 24) Han hade också förvisat Kain från den mark varifrån Abels blod ”ropade högt” till honom. (1Mo 4:10, 11) Senare satte han en tidsgräns på ”120 år” (1Mo 6:3) för människorna innan den stora översvämningen skulle tillintetgöra de allra flesta av dem. (1Mo 6:13) Gud befallde dem som överlevde översvämningen att ”uppfylla jorden”, och när människorna gjorde ett försök att förhindra att de spreds över jorden ingrep han och tvingade dem att lyda befallningen. (1Mo 9:1, 19; 11:1–9)

Flera hundra år senare lovade Gud att Abraham och hans avkomma skulle få ett land med fastställda gränser. (1Mo 15:18–21; 2Mo 23:31) Gud tillät att kanaanéerna bodde kvar i landet under en förutsagd period på ”fyra hundra år”, men när ”amoréernas missgärning” var fullbordad såg han till att de blev fördrivna. (1Mo 15:13–16) Å andra sidan bestämde Jehova Gud också att israeliterna inte fick kränka edoméernas, moabiternas och ammoniternas gränser, eftersom dessa folkslag härstammade från släktingar till israeliternas förfäder. (5Mo 2:4, 5, 18, 19) Det är mot bakgrund av detta man skall förstå Moses ord i den sång som är upptecknad i 5 Moseboken 32:8: ”När den Högste gav nationerna en arvedel, när han skilde Adams söner från varandra, då fastställde han folkens gränser efter antalet av Israels söner.”

Det var på grundval av Jehovas oinskränkta rätt att fastställa sådana gränser som domaren Jefta senare försvarade israeliternas rätt till det land som Gud hade gett dem. (Dom 11:12–15, 23–27) Men eftersom israeliterna inte helhjärtat lydde Jehovas befallningar, tillät Jehova att några av de fientliga folkslagen bodde kvar innanför landets gränser (4Mo 33:55; Dom 2:20–23), och det var inte förrän  under Davids regering, ungefär 400 år efter det att israeliterna gick in i Kanaans land, som de tog kontroll över hela det utlovade landet. (2Sa 8:1–15)

I enlighet med sin tidigare varning tillät Jehova slutligen att hedniska nationer kränkte det utlovade landets gränser och förde israeliterna i landsflykt som straff för deras avfällighet. (5Mo 28:36, 37, 49–53; Jer 25:8–11) Genom sina profeter Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Daniel förutsade Gud världsväldenas uppgång och fall från Babylon och framåt. (Jes 13:1–14:4; 44:28–45:5; Jer 25:12–29; Hes 21:18–27; Dan 2, 7, 8; 11:1–12:4) Jehova har tillåtit att de politiska nationerna existerar och har makten över jorden under en ”fastställd tid”, men han har också förutsagt att de till slut skall bli tillintetgjorda och att deras politiska gränser skall utplånas, vilket skall ske genom det messianska kungariket. (Dan 2:44; jfr Upp 11:17, 18; 19:11–16.)

”De bestämda gränserna” för människornas boende. Paulus sade till athenarna att Gud ”har förordnat om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna [grek.: horothesịas, ordagr.: ”fastställandet av gränser”] för deras [människornas] boende”. (Apg 17:26) I Psalm 74:17 uttrycks en liknande tanke med avseende på Skaparen: ”Du fastställde alla jordens gränser; sommar och vinter – du formade dem.” Den Högste har satt naturliga gränser i form av floder, sjöar, hav och berg, och dessa är avgörande för var människor har bosatt sig. (Jfr Jer 5:22.)

Stammarnas gränser. (KARTA, bd 1, sid. 744) Vid den tid då israeliterna erövrade det utlovade landet hade Rubens stam, Gads stam och halva Manasses stam redan fått sin arvedel på den östra sidan av Jordan, ”mot soluppgången”. (4Mo 32:1–5, 19, 33–42; 34:14, 15; Jos 13:8–13, 15–32) När israeliterna hade fört krig i sex år för att kuva kanaanéerna hade tiden kommit att fastställa gränserna väster om Jordan för de övriga nio stammarna och den andra hälften av Manasses stam. Jehova gav anvisningar om att Josua, prästen Eleasar och en hövding ur varje stam skulle ha tillsynen över fördelningen av landet. (4Mo 34:13–29; Jos 14:1) Man gjorde så som Jehova tidigare hade befallt Mose: ”Åt en stor stam skall du ge en stor arvedel, och åt en liten stam skall du ge en liten arvedel. Varje stam skall få en arvedel i förhållande till antalet mönstrade. Men landet skall fördelas genom lottkastning.” (4Mo 26:52–56; 33:53, 54)

Det verkar således som om fördelningen av landet stammarna emellan styrdes av två faktorer: resultatet av lottkastningen samt stammens storlek. Det kan ha varit så att lottkastningen bara angav ungefärligen var varje stams arvslott skulle vara, om den skulle ligga i norr, söder, öster eller väster, längs kusten eller i bergstrakten. Eftersom det var Jehova som vägledde lottkastningen, bidrog detta tillvägagångssätt till att man undvek avundsjuka och stridigheter mellan stammarna. (Ord 16:33) På det sättet kunde Gud också leda det hela så att stammarnas placering stämde med den inspirerade profetia som patriarken Jakob uttalade på sin dödsbädd. (1Mo 49:1–33)

När lottkastningen hade visat var varje stam skulle få sitt område, måste det avgöras hur stort stammens område skulle vara. Detta skedde på grundval av den andra faktorn: stammens storlek. ”Ni skall fördela landet åt er som besittning genom lottkastning, efter era släkter. Den släkt som är stor skall ni ge en större arvedel, och den som är liten skall ni ge en mindre arvedel. Var och en skall få sin arvedel där lotten faller ut.” (4Mo 33:54) Det geografiska läge som bestämdes av lottkastningen stod fast, men arvedelens storlek kunde anpassas efter behov. När det visade sig att Judas område var för stort, minskades det genom att Simeons stam fick delar av det. (Jos 19:9)

Det verkar inte som om arvedelens storlek enbart bestämdes av stammens storlek, eftersom Dans stam fick ett av de minsta områdena trots att den var näst folkrikast av stammarna. Andra faktorer, till exempel terrängförhållanden, jordmån och antalet städer, kan ha spelat in. (Jfr Jos 17:14–18.)

När gränserna för stammarnas områden var fastställda, kunde de enskilda familjerna tilldelas sina jordlotter, vilket inte verkar ha skett genom lottkastning, utan under tillsyn av Eleasar, Josua och hövdingarna. (Jos 17:3, 4) I 5 Moseboken 19:14 sägs det därför att man inte skulle flytta sin medmänniskas gränsmärken ”när stamfäderna har fastställt gränserna” för arvedelarna. (Se GRÄNSMÄRKE.)

Berättelsen om fördelningen av landet väster om Jordan visar att de första områdena tillföll Juda (Jos 15:1–63), Josef (Efraim) (Jos 16:1–10) och den del av Manasses stam som bosatte sig väster om Jordan (Jos 17:1–13), och deras gränser och städer räknas upp. Därefter verkar det som om arbetet med att fördela  landet avbröts för en tid, eftersom det sägs i berättelsen att israeliternas läger flyttades från Gilgal till Silo. (Jos 14:6; 18:1) Det sägs inte hur lång tid som förflöt, men det berättas att Josua till sist tillrättavisade de återstående sju stammarna för att de var så långsamma med att ta resten av landet i besittning. (Jos 18:2, 3) Det har lagts fram olika förklaringar till varför de sju stammarna hade denna inställning. Några kommentatorer menar att de på grund av att de hade tagit så mycket byte under erövringen och att det inte var någon överhängande fara för ett angrepp från kanaanéernas sida kan ha fått känslan av att det inte var någon brådska med att ta resten av landet i besittning. En sak som kan ha bidragit till deras ovillighet var att det fanns mäktiga fiender kvar i området. (Jos 13:1–7) Dessutom var de kanske inte lika väl förtrogna med denna del av det utlovade landet som med de områden som redan hade fördelats.

För att skynda på det hela sände Josua en delegation på tjugoen man, tre från var och en av de sju stammarna. Dessa skulle ”kartlägga landet i sju delar”, och när de hade kartlagt det ”efter städer” kastade Josua lott för att få veta Jehovas beslut. (Jos 18:4–10) Stammarnas områden beskrivs i Josua 18:11–19:49.

Levis prästerliga stam blev inte tilldelad något område som sin arvedel utan fick 48 städer med tillhörande betesmarker i de övriga stammarnas områden. (Jos 13:14, 33; 21:1–42)

Andra gränser. Med hjälp av lagförbundet höll Jehova israeliterna avskilda som sitt utvalda folk i 1 545 år (3Mo 20:26), men genom sin Sons offerdöd och upphävandet av lagförbundet rev han den bildliga ”skiljemur” som höll de icke-judiska folken åtskilda från judarna. I Efesierna 2:12–16 anspelar Paulus på den skiljemur (soreg) som fanns på tempelområdet. Eftersom det var belagt med dödsstraff för icke-judar att passera denna gräns, var den en passande bild av den skiljelinje som lagförbundet hade skapat.

Under det nya förbundet med Kristus Jesus som medlare skapades en andlig avgränsning som var långt mer verkningsfull än någon geografisk gräns, en avgränsning som skilde den kristna församlingens andliga nation från den övriga mänskligheten. (Joh 17:6, 14–19; 1Pe 2:9–11) Jehova hade långt tidigare profeterat att han skulle bygga Sion med dyrbara ädelstenar och göra alla dess gränser av ”behagfulla stenar”, och Jesus citerade en vers i denna profetia och tillämpade den på sina lärjungar. (Jes 54:12, 13; Joh 6:45; jfr Upp 21:9–11, 18–21.) De andliga gränserna får inte kränkas, och Gud säger varnande att de som gör det kommer att bli tillintetgjorda. (Jfr Jes 54:14, 15 och 60:18 med 1Kor 3:16, 17.)

Omvänt krävs det också att de som utgör denna andliga nation håller sig innanför dess område genom att de respekterar de moraliska gränser som satts upp. (1Kor 5:9–13; 6:9, 10; 1Th 4:3–6) De måste också hålla sig innanför de andliga gränser som skiljer dem från falsk tillbedjan och det som hör till världen (2Kor 6:14–18; Jak 4:4; Upp 18:4) samt bestämmelserna om det rätta förhållandet mellan de kristna och ”de överordnade myndigheterna” (Rom 13:1, 5; 1Pe 2:13–16; Apg 4:19, 20; 5:29), mellan man och hustru (1Kor 7:39; 1Pe 3:1, 7) och när det gäller många andra av livets områden.

Paulus visade också att det fanns gränser mellan de områden som de kristna tilldelats att förkunna i. (2Kor 10:13–16)