Utvinning av metaller och mineral ur jordskorpan. Det är en industri som är nästan lika gammal som människan själv. I Första Moseboken berättas det om ”Tubal-Kain, som smidde alla slags verktyg av koppar och järn”. Han levde före den stora översvämningen på Noas tid. (1Mo 4:22) Omkring år 1513 f.v.t. skrev Mose om floden Pison: ”Det är den som flyter kring hela landet Havila, där det finns guld. Och guldet i det landet är fint.” (1Mo 2:11, 12) Man vet inte om guldet från Ofir kom från underjordiska malmådror eller om det utvanns genom vaskning. (1Ku 9:28; Job 28:16)

Metaller fanns förmodligen i viss utsträckning i förhållandevis ren form på eller nära  markytan. Efter hand övergick man till underjordsbrytning, och man drev schakt längs med malmkropparna. För omkring 3 600 år sedan beskrev Job att gruvarbetare ”bryter schakt långt från den plats där människor uppehåller sig”. Till ”dunklets och den djupa skuggans sten” firar de sig ner för att söka, ”de hänger där och dinglar” i sitt riskabla arbete med att få tag i de åtråvärda metallerna. (Job 28:1–11)

I det gamla Egypten bedrev man gruvbrytning i stor skala. När israeliterna drog ut ur landet förde de med sig metaller och dyrbara stenar som senare användes i förbindelse med uppförandet av tältboningen. (2Mo 12:35, 36; 35:22; 39:6–14) På Sinaihalvön, ca 80 km från berget Sinai, hade egyptierna gruvor där de bröt turkoser. Längs Röda havets östkust har man funnit spår av egyptisk gruvbrytning.

Mose beskrev det utlovade landet som israeliterna var på väg in i som ”ett land vars stenar är järn och ur vars berg du kommer att bryta koppar”. (5Mo 8:9; se JÄRN; KOPPAR, BRONS, MALM; LUTTRING.)