Vid hoven i forntidens Orienten fick man träda fram inför kungen bara om han gav sin tillåtelse och man följde bestämda föreskrifter. De som önskade få audiens var i regel tvungna att först vända sig till en ämbetsman som kunde introducera dem och gå i god för dem. Om man gick in till perserkungen Ahasveros inre förgård utan att vara kallad straffades man med döden; men drottning Ester, som riskerade livet för att få tillträde till kungen, vann kungens ynnest och fick framföra sitt ärende. (Est 4:11, 16; 5:1–3) Sättet som Josefs bröder uppträdde på och det de sade visar hur noga man var med att inte väcka anstöt inför en kung, för Juda sade till Josef: ”Det är med dig som med farao.” (1Mo 42:6; 43:15–26; 44:14, 18) Att få audiens hos en jordisk härskare var med andra ord ofta mycket svårt och ett sällsynt privilegium, trots att härskaren bara var en ofullkomlig människa.

Att närma sig den helige Guden. Paulus sade i Athen att Gud ”inte är långt borta från någon enda av oss” (Apg 17:27), och på många ställen i Guds ord, Bibeln, framgår det att han är tillgänglig för sina skapelser. Men den som närmar sig honom måste uppfylla vissa krav och ha hans tillåtelse eller godkännande. Daniels syn av den majestätiska himmelska domstol där ”människosonen” får ”tillträde till den Gamle av dagar” och blir förd fram ”inför Honom” speglar den värdighet, respekt och ordning som omger universums suveräne härskare. (Dan 7:9, 10, 13, 14; jfr Jer 30:21.) Skildringen i Job 1:6 och 2:1 visar att Guds himmelska söner också inbjuds att träda fram inför honom vid bestämda tillfällen; att Satan var med bland dem måste givetvis ha berott på att den suveräne Guden tillät det.

Eftersom människorna gjordes till Skaparens avbild och likhet, med ett visst mått av hans egenskaper, och fick i uppdrag att ta hand om planeten jorden och djuren på den, behövde de kommunicera med sin Gud och Fader. (1Mo 1:26, 27) Ett sådant kommunicerande beskrivs i 1 Moseboken 1:28–30 och 2:16, 17.

Som fullkomliga människor utan skuldkänslor och medvetenhet om synd kunde Adam och Eva till en början närma sig Gud och tala med honom utan att känna att de behövde en medlare mellan sig och Skaparen; de var som barn inför en kärleksfull far. (1Mo 1:31; 2:25) Men när de syndade och gjorde uppror förlorade de detta förhållande och kom under dödens fördömelse. (1Mo 3:16–24) Det framgår inte om de därefter försökte närma sig Gud någon mer gång.

Genom tro, rätta gärningar och offer. Skildringen om hur Kain och Abel försökte närma sig Gud med hjälp av offer visar att tro och rätta gärningar var nödvändiga förutsättningar för att man skulle få tillträde till honom. Kain kunde således inte få Guds godkännande så länge han inte gjorde det som var gott. (1Mo 4:5–9; 1Jo 3:12; Heb 11:4) När man på Enos tid började ”anropa Jehovas namn” skedde det tydligtvis inte i uppriktighet (1Mo 4:26), eftersom den förste trogne man som nämns efter Abel inte är Enos utan Enok, som enligt skildringen ”höll i med att vandra med den sanne Guden”, vilket visar att hans försök att närma sig Gud godkändes. (1Mo 5:24; Heb 11:5) Enoks profetia, som nämns i Judas 14, 15, tyder dock på att praktiskt taget ingen på hans tid visade respekt för Gud. (Se ENOS.)

Noa hade tillträde till Gud och blev bevarad vid liv tack vare att han var rättfärdig och oklanderlig. (1Mo 6:9–19) Efter den stora översvämningen närmade han sig Gud genom att frambära ett offer, precis som Abel hade gjort. Noa blev då välsignad, och Gud talade om för honom vad som ytterligare krävdes för att få hans godkännande. Gud berättade också om ett förbund med allt kött som garanterade att det aldrig mer skulle komma en världsomfattande översvämning. (1Mo 8:20, 21; 9:1–11) Uttrycket ”Jehova, Sems Gud”, tyder uppenbarligen på att Noas son Sem hade vunnit större ynnest hos Gud än sina två bröder. (1Mo 9:26, 27)

Melkisedeks prästadöme. Även om Noa utförde tjänst vid ett altare för sin familjs räkning är det först på Melkisedeks tid som det talas om en ”präst” som representerar andra som önskar närma sig Gud. Melkisedeks prästadöme erkändes av Abraham, som ”gav honom en tiondel av allt”. (1Mo 14:18–20) Melkisedek framställs i Hebréerna 7:1–3, 15–17, 25 som en profetisk bild av Kristus Jesus.

Andra patriarker närmar sig Gud. Abraham kunde tack vare sitt förhållande till Gud kallas Guds ”vän” (Jes 41:8; 2Kr 20:7; Jak 2:23), och det framhålls att grunden till förhållandet var hans tro och lydnad och det att han närmade sig Gud respektfullt med hjälp av altaren och offer (1Mo 18:18, 19; 26:3–6; Heb 11:8–10, 17–19). Gud ingick ett förbund med honom. (1Mo 12:1–3, 7; 15:1, 5–21; 17:1–8) Omskärelsen skulle vara ett tecken på det här förbundsförhållandet, och den var under en tid ett krav för alla som ville ha Guds godkännande. (1Mo 17:9–14; Rom 4:11) Den  ställning som Abraham hade gjorde att han kunde be för andra (1Mo 20:7), men han visade alltid djup respekt för Jehova och hans representanter (1Mo 17:3; 18:23–33). Job, en avlägsen släkting till Abraham, agerade som präst för sin familj genom att offra brännoffer för familjemedlemmarna (Job 1:5), och han bad också för sina tre ”vänner”, och ”Jehova bönhörde Job” (Job 42:7–9).

Isak och Jakob, som var arvingar till det löfte Abraham hade fått, närmade sig Gud genom att anropa ”Jehovas namn” i tro och genom att bygga altaren och frambära offer. (Heb 11:9, 20, 21; 1Mo 26:25; 31:54; 33:20)

Mose blev befalld av Guds ängel att inte komma närmare den brinnande busken och att ta av sig sandalerna, eftersom han stod på ”helig mark”. (2Mo 3:5) Som Guds utvalde representant i Israels nation hade Mose möjlighet att träda inför Jehova på ett unikt sätt, eftersom Jehova talade ”ansikte mot ansikte” med honom. (4Mo 12:6–13; 2Mo 24:1, 2, 12–18; 34:30–35) Mose var liksom Melkisedek en profetisk bild av Kristus Jesus. (5Mo 18:15; Apg 3:20–23)

Vikten av att närma sig Gud på rätt sätt. Strax innan lagförbundet ingicks befallde Jehova hela Israels folk att helga sig i tre dagar och tvätta sina kläder. Det sattes en gräns för hur nära de fick komma berget Sinai, och den människa eller det djur som rörde vid berget skulle straffas med döden. (2Mo 19:10–15) Därefter förde Mose ”folket ut ur lägret för att möta den sanne Guden” och lät dem ställa sig vid foten av berget. Medan det blixtrade och dundrade och ett starkt ljud av ett horn hördes gick Mose upp på berget, som omgavs av rök och eld, för att ta emot villkoren för förbundet. (2Mo 19:16–20) Mose fick befallningen: ”Låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Jehova, för att han inte skall bryta ut mot dem.” (2Mo 19:21–25) ”Prästerna” som nämns här avser möjligen framträdande israelitiska män ”som regelbundet ... [närmade] sig Jehova”, var och en för sin familjs räkning, precis som Job gjorde.

Under lagförbundet. Genom lagförbundet infördes en anordning som gav enskilda individer och nationen som helhet möjlighet att närma sig Gud genom ett insatt prästerskap och föreskrivna offer, och detta var förknippat med en helig tältboning och senare ett tempel. Leviten Arons söner tjänade som präster för folkets räkning. Om andra, även leviter som inte tillhörde Arons släktlinje, förmätet närmade sig altaret eller de heliga redskapen för att utföra sådan tjänst, fick de plikta med livet. (3Mo 2:8; 4Mo 3:10; 16:40; 17:12, 13; 18:2–4, 7) Prästerna skulle uppfylla stränga krav som gällde både fysisk och ceremoniell renhet, och de skulle bära en godkänd klädnad när de närmade sig altaret eller ”den heliga platsen”. (2Mo 28:40–43; 30:18–21; 40:32; 3Mo 22:2, 3) Om de inte visade respekt för de gudomliga anvisningarna eller bröt mot dem när de trädde fram inför den suveräne Guden, medförde det dödsstraff, som i fallet med två av Arons egna söner. (3Mo 10:1–3, 8–11; 16:1) Av hela folket var det bara Aron och de som efterträdde honom som överstepräst som fick gå in i det allra heligaste inför förbundsarken, som var förknippad med Jehovas närvaro, men översteprästen fick bara gå in dit en gång om året, på försoningsdagen. (3Mo 16:2, 17) I denna privilegierade ställning förebildade Aron Kristus Jesus som Guds överstepräst. (Heb 8:1–6; 9:6, 7, 24)

Vid invigningen av templet i Jerusalem närmade sig kung Salomo Jehova på folkets vägnar. Salomo bad om att Jehovas ögon dag och natt skulle vara öppna och vända mot det här huset som Jehova hade fäst sitt namn vid och att han skulle höra de enträgna böner som bads av kungen, folket och de utlänningar som slöt sig till Israel, ja av alla som bad ”vända mot detta hus”. På det sättet var Jehova tillgänglig för alla, från kungen till den ringaste bland folket. (2Kr 6:19–42)

I frågor som berörde hela nationen var det kungen, prästen eller profeten som närmade sig Gud. Vid vissa tillfällen tog man reda på Guds vilja med hjälp av urim och tummim, som översteprästen förvarade hos sig. (1Sa 8:21, 22; 14:36–41; 1Ku 18:36–45; Jer 42:1–3) Den som överträdde Jehovas lag om hur man skulle närma sig honom blev straffad, som i fallet med Ussia (2Kr 26:16–20), och det kunde medföra att kommunikationen med Gud blev helt avskuren, som i fallet med Saul (1Sa 28:6; 1Kr 10:13). Att Jehova inte tillät att man tog lätt på hans, den suveräne Herrens, närvaro eller på föremål som var förknippade med den framgår av det som hände när Abinadabs son Ussa grep tag i förbundsarken för att stötta den; det ledde till att ”Jehovas vrede [flammade] upp mot Ussa, och den sanne Guden slog honom där för den vanvördiga handlingen”. (2Sa 6:3–7)

Ritualer och offer inte tillräckliga i sig. En del hävdar att tillbedjan av Jehova gick från att vara en ritual- och offerreligion till  att bli en moralreligion, men vittnesbörden visar något helt annat. Ritualer och offer har aldrig varit tillräckliga i sig, utan har bara utgjort en symbolisk juridisk grund för att man skall kunna närma sig Gud. (Heb 9:9, 10) När allt kommer omkring har det alltid varit Jehova själv som har avgjort vem han har tagit emot. Det framgår tydligt av Psalm 65:4: ”Lycklig är den som du utväljer och låter komma dig nära, så att han får bo på dina förgårdar.” Gång på gång betonades det att tro, rättfärdighet, rättvisa, frihet från blodskuld, sannfärdighet och lydnad mot Guds uttryckliga vilja krävdes av den som ville närma sig Gud. Det betydde att inte var och en som kom med gåvor till universums Suverän fick gå upp på Jehovas berg, utan bara den som hade ”oskyldiga händer och ett rent hjärta”. (Ps 15:1–4; 24:3–6; 50:7–23; 119:169–171; Ord 3:32; 21:3; Hos 6:6; Mik 6:6–8) Om något av detta saknades, var offer, fasta och även böner något avskyvärt och värdelöst i Guds ögon. (Jes 1:11–17; 58:1–9; 29:13; Ord 15:8) När man hade begått något orätt var det nödvändigt att man hade en förkrossad ande och ett bedrövat hjärta innan man kunde närma sig Gud och få hans godkännande. (Ps 51:16, 17) Prästernas tjänst togs inte emot av Gud med välvilja om prästerna föraktade hans namn och frambar offer som inte var godtagbara. (Mal 1:6–9)

Att närma sig Gud beskrivs också som att träda fram inför en domstol och ställa sig inför domaren för att bli dömd. (2Mo 22:8; 4Mo 5:16; Job 31:35–37; Jes 50:8) I Jesaja 41:1, 21, 22 uppmanar Jehova folkgrupperna att träda närmare och lägga fram sin rättstvist och sina argument för honom som domare.

Grunden för att närma sig Gud under det nya förbundet. Lagförbundet med alla djuroffer pekade som en symbolisk juridisk grund fram emot en mer överlägsen grund som gör det möjligt för människor att närma sig Gud. (Heb 9:8–10; 10:1) Denna grund infördes i och med det nya förbundet, som skulle göra det möjligt för alla att lära känna Jehova, ”från den minste ... till den störste”. (Jer 31:31–34; Heb 7:19; 8:10–13) Som den ende medlaren för det nya förbundet blev Kristus Jesus ”vägen”. Han sade: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6, 13, 14) Det som skilde judarna från de oomskurna icke-judiska nationerna, som stod utanför Guds förbund med nationen Israel, avlägsnades genom Kristi död. Som Paulus skrev: ”Genom honom har vi, båda folken, tillträde till Fadern genom en enda ande.” (Ef 2:11–19; Apg 10:35) Att man har tro på återlösningen och på Gud som den som ”belönar dem som uppriktigt söker honom” är förutsättningen för att man genom Jesus Kristus skall få närma sig Gud fridfullt och bli välvilligt mottagen av honom. (Heb 11:6; 1Pe 3:18) De som närmar sig Gud genom Kristus Jesus som sin överstepräst och medlare vet att Kristus ”alltid är vid liv för att lägga sig ut för dem” (Heb 7:25), och de kan tillitsfullt ”med ett fritt och öppet tal gå fram till den oförtjänta omtankens tron” (Heb 4:14–16; Ef 3:12). De är inte rädda för att de skall bli fördömda när de träder fram (Rom 8:33, 34), men de visar ändå den vördnad och gudsfruktan som är passande när man närmar sig Gud, ”allas domare” (Heb 12:18–24, 28, 29).

En kristen som närmar sig Gud frambär andliga offer. (1Pe 2:4, 5; Heb 13:15; Rom 12:1) Materiella tempel och bilder av guld, silver och sten hjälper en inte på något sätt att närma sig den sanne Guden. (Apg 7:47–50; 17:24–29; jfr Ef 2:20–22.) Världens vänner är Guds fiender; Gud står emot de övermodiga, men ödmjuka människor som har rena händer och ett rent hjärta kan närma sig Gud, och då närmar han sig dem. (Jak 4:4–8)

Smorda kristna, som har ett himmelskt hopp, har ”genom Jesu blod” en väg ”in till den heliga platsen”, och eftersom de känner den store prästen ”över Guds hus”, kan de ”gå fram med ett sant hjärta i trons fulla visshet”. (Heb 10:19–22)

Psalmisten sammanfattar hur viktigt det är att man tillitsfullt närmar sig Gud, när han säger: ”Ty se, de som håller sig borta från dig förgås. Du tystar var och en som i otrohet lämnar dig. Men det är gott för mig att jag närmar mig Gud. Den suveräne Herren Jehova gör jag till min tillflykt för att förkunna alla dina gärningar.” (Ps 73:27, 28; se BÖN.)