De gudar som har dyrkats och som fortfarande dyrkas av nationerna är skapade av människor. De är produkter av ofullkomliga människor som ”blev tomma i sina tankegångar ... och bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot något som liknade bilden av en förgänglig människa och av fåglar och fyrfotadjur och krypande djur”. (Rom 1:21–23) Det är därför inte överraskande att dessa gudar återspeglar sina ofullkomliga tillbedjares egenskaper och svagheter. Ett av de hebreiska ord som används som benämning på avgudar eller falska gudar  betyder ordagrant ”något som är värdelöst”. (3Mo 19:4; Jes 2:20)

I Bibeln kallas Satan, Djävulen, för ”denna tingens ordnings gud”. (2Kor 4:4) Att Satan är den ”gud” det talas om här framgår av det som sägs senare i vers 4, nämligen att denne gud har ”förblindat de icke troendes sinne”. I Uppenbarelseboken 12:9 sägs det att han ”vilseleder hela den bebodda jorden”. Att Satan härskar över den nuvarande tingens ordning med dess regeringar framgår också av att han erbjöd Jesus ”världens alla kungariken” i utbyte mot ”en handling av tillbedjan”. (Mt 4:8, 9)

Den tillbedjan och vördnad som människor ger sina avgudar ger de i själva verket ”åt demoner och inte åt Gud”. (1Kor 10:20; Ps 106:36, 37) Jehova Gud kräver odelad hängivenhet. (Jes 42:8) Den som tillber en avgud förnekar den sanne Guden och stöder därigenom Jehovas främste motståndare, Satan, och hans demoner.

Bibeln nämner en rad gudar och gudinnor som dyrkades av folk i forna tider, men det går inte alltid att säga exakt vilka gudar det rör sig om.

Ursprunget till gudar och gudinnor. När man jämför de forntida folkens gudar och gudinnor finner man sådana slående likheter att det knappast kan vara en tillfällighet. Om detta skrev J. Garnier: ”Inte bara egyptierna, kaldéerna, fenicierna, grekerna och romarna, utan också hinduerna, buddhisterna i Kina och Tibet, goterna, anglosaxarna, druiderna, mexikanerna och peruanerna, urinnevånarna i Australien och till och med vildarna på Söderhavsöarna, måste alla ha fått sina religiösa föreställningar från en gemensam källa och ett gemensamt centrum. Överallt finner vi de mest häpnadsväckande sammanträffanden i fråga om riter, ceremonier, sedvänjor, traditioner och i fråga om deras respektive gudars och gudinnors namn och inbördes relationer.” (The Worship of the Dead, London 1904, sid. 3)

Bibelns vittnesbörd tyder på att det var i Shinars land som falska religiösa uppfattningar uppstod efter den stora översvämningen. Där började man bygga staden Babel och dess torn, sannolikt en ziggurat som skulle användas vid falsk tillbedjan. Detta skedde utan tvivel under ledning av Nimrod, ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. Byggarnas avsikt var inte att ära Jehova Gud, utan att förhärliga sig själva och göra sig ”ett berömt namn”. Det de gjorde var också i direkt strid med Guds avsikt att människorna skulle sprida ut sig över jorden. Den Allsmäktige omintetgjorde deras planer genom att skapa förvirring i deras språk. När de inte längre kunde förstå varandra slutade de efter hand att bygga på staden och skingrades. (1Mo 10:8–10; 11:2–9) Men Nimrod stannade uppenbarligen kvar i Babel, utvidgade sitt herravälde och grundade det första babyloniska riket. (1Mo 10:11, 12)

De som skingrades tog med sig sin falska religion och började utöva den på sitt nya språk och under de nya förhållanden som rådde där de slog sig ner. Människorna skingrades på Pelegs tid. Peleg föddes omkring hundra år efter den stora översvämningen och dog när han var 239 år. Eftersom både Noa och hans son Sem levde längre än Peleg, skingrades människorna under en tid då man fortfarande kände till vad som hade hänt i samband med den stora översvämningen och dessförinnan. (1Mo 9:28; 10:25; 11:10–19) Den kunskapen levde utan tvivel kvar i en eller annan form i minnet hos de kringspridda människorna. Något som tyder på det är att vissa drag i den bibliska skildringen återfinns i forntida mytologier, men i en förvrängd och polyteistisk form. I de gamla legenderna skildras vissa gudar som ormdödare, och många forntida folk dyrkade en gud som var en välgörare men som dog en våldsam död på jorden och sedan uppväcktes till liv igen. Detta kan tyda på att en sådan gud i själva verket var en människa som hade upphöjts till gud och som med orätt betraktades som den utlovade ”avkomman”. (Jfr 1Mo 3:15.) Myterna berättar om kärleksaffärer mellan gudarna och jordiska kvinnor och om de hjältedåd deras bastardavkomma utförde. (Jfr 1Mo 6:1, 2, 4; Jud 6.) Det finns knappast ett enda folk på jorden som inte har någon legend om en världsomfattande översvämning, och dessutom innehåller många legender spår av berättelsen om ett tornbygge.

Babyloniska gudar. Efter Nimrods död bör det ha fallit sig naturligt för babylonierna att hedra honom för att han hade grundat och byggt deras första stad och varit deras förste kung och för att han hade organiserat det ursprungliga babyloniska riket. Enligt traditionen dog Nimrod en våldsam död. Eftersom guden Marduk (Merodak) betraktades som Babylons grundare, har en del menat att Marduk representerar den till gud upphöjde Nimrod. Men det råder delade meningar bland forskarna när det gäller att identifiera gudar med bestämda personer.

Med tiden började man dyrka fler och fler gudar i det första babyloniska riket. Dess  gudavärld kom att omfatta ett antal triader av gudar. En sådan triad bestod av Anu (himmelsguden), Enlil (jord-, atmosfär- och vindguden) och Ea (vattnets gud). En annan triad bestod av månguden Sin, solguden Shamash och fruktbarhetsgudinnan Ishtar, som var Tammuz älskarinna eller gemål. (BILD, bd 2, sid. 529) Babylonierna hade också triader av djävlar, exempelvis Labartu, Labasu och Akhkhazu. Tillbedjan av himlakropparna fick en framträdande plats (Jes 47:13), och olika planeter förbands med särskilda gudar. Planeten Jupiter identifierades med Babylons huvudgud, Marduk; Venus med Ishtar, en kärleks- och fruktbarhetsgudinna; Saturnus med Ninurta, en krigs- och jaktgud och jordbrukets beskyddare; Merkurius med Nebo, en vishets- och jordbruksgud; Mars med Nergal, en krigs- och pestgud och herre över underjorden.

Städerna i det forntida Babylonien fick sina egna skyddsgudar, något som påminde om skyddshelgon. Det var Sin i Ur, Ea i Eridu, Enlil i Nippur, Nergal i Kuta, Nebo i Borsippa och Marduk (Merodak) i staden Babylon. När Hammurabi gjorde Babylon till Babyloniens huvudstad fick stadsguden Marduk naturligtvis ökad betydelse. Marduk fick med tiden överta tidigare gudars egenskaper med det resultatet att han trängde ut dem ur de babyloniska myterna. Under senare perioder blev egennamnet ”Marduk” ersatt med titeln ”Belu” (”ägare”), och till slut omtalades han vanligtvis som Bel. Hans hustru kallades Belit (”härskarinna”). (Se BEL; NEBO nr 4.)

Den bild som målas upp av gudarna och gudinnorna i de gamla babyloniska skrifterna är närmast en avspegling av syndfulla dödliga människor. Det berättas att gudarna föddes, hade kärleksförhållanden, gifte sig, fick barn, stred och rentav dog, som Tammuz gjorde. Det berättas att de kröp ihop som hundar av skräck för syndafloden. Det berättas också att gudarna var giriga, att de ofta ägnade sig åt frosseri och drack sig berusade. De hade ett häftigt temperament och var hämndlystna och misstänksamma mot varandra. Det rådde bittert hat mellan flera av dem. Ett par exempel: Tiamat, som planerade att döda de andra gudarna, blev besegrad av Marduk, som delade henne i två delar och skapade himlen av den ena delen och använde den andra när han grundlade jorden. Underjordens gudinna, Ereshkigal, befallde pestguden Namtaru att ta hennes syster Ishtar till fånga och slå henne med 60 plågor. (Se NERGAL.)

Det som nämnts här ovan kan ge en viss uppfattning om den miljö den trogne Abraham lämnade när han drog ut ur den kaldeiska staden Ur, som då hade sjunkit djupt ner i babylonisk avgudadyrkan. (1Mo 11:31; 12:1; Jos 24:2, 14, 15) Århundraden senare fördes tusentals judiska fångar bort till Babylon, ”ett land med huggna bilder” och ”smutsiga avgudar”. (Jer 50:1, 2, 38; 2Ku 25)

Assyriska gudar. De assyriska gudarna och gudinnorna är i stort sett identiska med de babyloniska. Men en gud, huvudguden Assur, fanns av allt att döma bara i den assyriska gudavärlden. Eftersom Assyrien är uppkallat efter Assur, menar somliga att denne gud egentligen är Sems son Assur, som avgudadyrkare hade upphöjt till gud. (1Mo 10:21, 22)

Även om den babyloniske guden Marduk också dyrkades i Assyrien, förblev staden Babylon centrum för dyrkan av honom. Centrum för dyrkan av Assur flyttades däremot när kungarna i Assyrien bytte residensstad. Man byggde också helgedomar åt Assur i olika delar av Assyrien. Assurs viktigaste symbol var ett militärt standar som man tog med sig ända ut på slagfältet. En cirkel eller skiva med vingar, ofta avbildad så att en skäggig mansfigur kommer upp ur den, var en symbol för guden Assur. På några avbildningar ser man att mansfiguren håller en båge eller är i färd med att skjuta en pil. En annan avbildning av Assur väcker tanken på en triad. Förutom den centrala figuren som utgår från cirkeln kan man se två människohuvuden över vingarna, en på var sida om den centrala figuren. (Se BILD, bd 2, sid. 529; ASSYRIEN; NISROK.)

Efter Samarias fall 740 f.v.t. hamnade de landsflyktiga från tiostammarsriket, Nordriket, bland assyrierna. (2Ku 17:1–6) Senare förutsade profeten Nahum att Assyriens huvudstad, Nineve, och dess gudar skulle förstöras, och det skedde 632 f.v.t. (Nah 1:1, 14)

Egyptiska gudar. De gudar och gudinnor som tillbads av egyptierna visar tydliga tecken på att ha babyloniska rötter. Det fanns triader av gudar och till och med tredubbla triader, ”enneader”. En av de populära triaderna bestod av Osiris, hans hustru Isis och deras son Horus. (BILD, bd 2, sid. 529)

Osiris var den mest omtyckte av de egyptiska gudarna och ansågs vara son till jordguden Geb och himmelsgudinnan Nut. Det sades att Osiris äktade Isis och härskade som kung över Egypten. Enligt mytologin blev Osiris dödad av sin bror Seth och sedan uppväckt igen till en ställning som domare och kung över de  döda. Förhållandet mellan Osiris och Isis och deras respektive särdrag bär en slående likhet med förhållandet mellan den babyloniske guden Tammuz och gudinnan Ishtar och deras särdrag. Många forskare menar därför att dessa gudar är identiska.

Dyrkan av mor och son var också mycket utbredd i Egypten. Isis blir ofta avbildad med barnet Horus i famnen. Dessa bilder påminner så mycket om bilderna av ”madonnan och barnet” att en del i kristenheten av okunskap har vördat dem. (BILD, bd 2, sid. 529) Det finns vittnesbörd som tyder på att löftet i Eden om den avkomma som skulle krossa ormens huvud felaktigt hade tillämpats på guden Horus. (1Mo 3:15) Horus avbildas ibland som en som trampar på krokodiler och tar i ormar och skorpioner. Enligt en berättelse som handlar om att Horus skulle hämnas sin far Osiris död förvandlade sig Seth, som hade dödat Osiris, till en orm.

Den heliga symbolen crux ansata (det egyptiska korset) förekommer mycket ofta på egyptiska skulpturer och målningar. Denna så kallade livets symbol liknar ett ”T” med en oval ögla upptill och representerade troligen de manliga och kvinnliga fortplantningsorganen i förening. De egyptiska gudarna är ofta avbildade med crux ansata i handen. (BILD, bd 2, sid. 530)

Många djur blev vördade och betraktade som heliga av egyptierna, exempelvis falken, flodhästen, gamen, grodan, ibisen, katten, kon, krokodilen, lejonet, ormen, schakalen, skarabén, skorpionen, tjuren, vargen och väduren. Några av dem var heliga i en del av Egypten men inte i en annan, och detta ledde ibland till inbördeskrig. Det var inte bara så att djuren var helgade åt vissa gudar, utan några av dem betraktades rentav som en inkarnation av en gud eller en gudinna. Exempelvis betraktades Apistjuren som inkarnationen av guden Osiris, och den ansågs dessutom ha utgått från guden Ptah.

En människa som uppsåtligt dödade ett heligt djur blev enligt Herodotos (II, 65–67) straffad med döden. Om djuret dödades ouppsåtligt utdömde prästerna böter. Men den som dödade en ibis eller en hök måste dö även om det hade skett oavsiktligt, och det var ofta en rasande pöbel som genomförde avrättningen. När en katt dog rakade alla i huset av sig ögonbrynen, och när en hund dog rakade de sig över hela kroppen. Heliga djur blev mumifierade och begravda under omfattande ceremonier. Bland de mumifierade djur man har hittat finns falkar, katter, krokodiler och tjurar.

I myterna tillskrivs de egyptiska gudarna mänskliga svagheter och ofullkomligheter. Enligt berättelserna led de svåra kval, kände rädsla och befann sig ofta i fara. Guden Osiris blev dödad. Horus led i barndomen av svåra magsmärtor, huvudvärk och dysenteri, och han dog av ett skorpionsting men blev uppväckt igen. Isis ansågs ha haft en bröstböld. Det berättades att solguden Ra (Re) med åren miste sin kraft och började dregla. Hans liv var i fara när han blev biten av en magisk orm som Isis hade skapat, men han återhämtade sig när Isis uttalade magiska ord över honom. Sekhmet, en gudinna som representerade solens ödeläggande kraft, beskrevs som blodtörstig. Det sades att hon var så förtjust i att döda människor att Ra fruktade för människosläktets fortlevnad. För att rädda mänskligheten från utrotning fördelade han 7 000 krus med en blandning av öl och granatäppelsaft över slagfältet. Sekhmet trodde att det var människoblod och drack det begärligt tills hon blev så berusad att hon inte kunde fortsätta dödandet. Neftys drack sin bror Osiris (som var gift med hennes syster Isis) berusad och hade sedan sexuellt umgänge med honom. Solgudarna Tem och Horus masturberade.

När farao gjorde Josef till den näst högste härskaren i Egypten blev Josef intressant nog upphöjd över dem som tillbad Egyptens falska gudar. (1Mo 41:37–44)

De tio plågorna. Genom de tio plågor Jehova sände över egyptierna förödmjukade han deras gudar och verkställde sin dom över dem. (2Mo 12:12; 4Mo 33:4; BILDER, bd 2, sid. 530) Den första plågan, som bestod i att Nilen och alla Egyptens vatten förvandlades till blod, drog vanära över Nilguden Hapi. Att fisken i Nilen dog var ett hårt slag mot den egyptiska religionen, för vissa fiskar vördades och blev rentav mumifierade. (2Mo 7:19–21) Grodan uppfattades som en symbol för fruktbarhet och egyptiernas föreställning om uppståndelsen, och den var helgad åt grodgudinnan Heket. Plågan med grodorna drog därför vanära över den gudinnan. (2Mo 8:5–14) Den tredje plågan tvingade de magiutövande prästerna att erkänna sig besegrade, eftersom de inte lyckades förvandla stoft till myggor genom sina hemliga konster. (2Mo 8:16–19) Guden Thoth tillskrevs äran för att ha uppfunnit magiska eller hemliga konster, men inte ens den guden kunde hjälpa de magiutövande  prästerna att upprepa den tredje plågan.

Från och med den fjärde plågan gjordes en tydlig avgränsning mellan egyptierna och den sanne Gudens tillbedjare. När svärmar av styngflugor invaderade egyptiernas hus drabbades inte israeliterna i Gosen. (2Mo 8:23, 24) Nästa plåga, en pest som kom över boskapen, blev till vanära för flera gudar, exempelvis kogudinnan Hathor, tjuren Apis och himmelsgudinnan Nut, som egyptierna föreställde sig som en ko med stjärnor fästa på buken. (2Mo 9:1–6) Böldplågan drog vanära över de gudar och gudinnor som ansågs ha förmågan att bota, exempelvis Thoth, Isis och Ptah. (2Mo 9:8–11) Det kraftiga haglet blev till skam för de gudar som ansågs ha kontroll över naturkrafterna, exempelvis Reshpu, som tydligen betraktades som blixtens herre, och Thoth, som sades ha makt över regnet och åskan. (2Mo 9:22–26) Gräshoppsplågan innebar ett nederlag för de gudar som enligt folkets mening kunde ge goda skördar. En av dem var fruktbarhetsguden Min, som betraktades som grödornas beskyddare. (2Mo 10:12–15) Det tjocka mörker som kom över landet blev till vanära för solgudarna Ra och Horus och även för månguden Thoth, som man menade hade placerat solen, månen och stjärnorna på deras platser. (2Mo 10:21–23)

Den allra största förödmjukelsen för de egyptiska gudarna och gudinnorna var att de förstfödda dog. (2Mo 12:12) Härskarna i Egypten utgav sig för att själva vara gudar, söner till Ra (Amon-Ra). Man menade att Ra (Amon-Ra) hade sexuellt umgänge med drottningen. Den son hon sedan fick betraktades därför som en inkarnerad gud och vigdes åt Ra (Amon-Ra) i hans tempel. När faraos förstfödde dog var det därför som om en gud dog. (2Mo 12:29) Detta måste i sig självt ha varit ett hårt slag mot den egyptiska religionen, och dessutom visade det att alla gudarna var fullständigt maktlösa, eftersom ingen av dem kunde rädda de förstfödda egyptierna från döden. (Se AMON nr 4.)

Kanaaneiska gudar. Upplysningar i icke-bibliska källor tyder på att guden El betraktades som skaparen och den högste härskaren. Han tycks inte ha befattat sig så mycket med jordiska angelägenheter, men det berättas att andra gudar gång på gång vände sig till honom med sina önskemål. El skildras som en upprorisk son som avsatte och kastrerade sin egen far och som en blodtörstig tyrann, en mördare och en äktenskapsbrytare. I Ras Shamra-texterna omtalas El som Fader och Tjuren, och det sägs att han hade grått hår och grått skägg. Hans gemål var Ashera. Hon omtalas som gudarnas stammoder, medan El tilldelas rollen som gudarnas stamfar.

Den viktigaste kanaaneiske guden var fruktbarhetsguden Baal, himlens, regnets och stormens gud. (Dom 2:12, 13) I Ras Shamra-texterna kallas Baal ofta Dagons son, men det sägs också att han var son till El. Baals syster Anat omtalar El som sin far, och han kallar henne sin dotter. Det verkar alltså som om Baal betraktades som Els son, men han kan också ha uppfattats som Els sonson. I de mytologiska texterna berättas det att Baal angrep och besegrade Jam, havsguden, som tycks ha varit Els favoritson. Men Baal dödades i en strid med Mot, som också ansågs vara son till El och som var dödens och torkans gud. Kanaan hade alltså i likhet med Babylon en gud som dog en våldsam död och sedan väcktes till liv igen. (Se BAAL nr 4.)

De viktigaste gudinnor som nämns i Ras Shamra-texterna är Anat, Ashera och Ashtoret. Deras roller tycks till stor del överlappa varandra. I Syrien, där Ras Shamra-texterna hittades, betraktades Anat möjligen som Baals hustru, eftersom det berättas att hon hade sexuellt umgänge med Baal, trots att hon flera gånger kallas Jungfrun. I Bibeln är det dock bara Ashtoret och den heliga pålen, Ashera, som nämns i förbindelse med Baal. Det är därför möjligt att även Ashera och Ashtoret ibland betraktades som Baals hustrur. (Dom 2:13; 3:7; 10:6; 1Sa 7:4; 12:10; 1Ku 18:19; se ASHTORET; HELIG PÅLE; HELIG STOD.)

Ras Shamra-texternas skildring av Anat ger en antydan om den depraverade bild kanaanéerna förmodligen hade av sina gudar, eftersom kanaanéerna utan tvivel delade många av syriernas föreställningar. Anat beskrivs som den vackraste av Baals systrar, men hon har ett ytterst våldsamt temperament. Det sägs att hon hotar med att krossa sin far Els huvud så att hans skägg skall ”rinna av blod” och hans ”gråa skägg av inälvsblod” om han inte gör som hon vill. Vid ett annat tillfälle drar hon ut och dödar allt som kommer i hennes väg. Hon fäster huvuden på sin rygg och händer vid sitt bälte, och det sägs att hon vadar knähögt i krigarnas blod och till sin hals i kämparnas inälvor. Hennes förtjusning över blodsutgjutelsen beskrivs med orden: ”Hennes inre svällde upp av skratt, hennes hjärta fylldes av glädje.” (Kanaaneiska myter och legender, O. Wikander, 2003, sid. 49, 55)

 Den depraverade och avskyvärda form av avgudadyrkan som kanaanéerna utövade visar tydligt att Guds beslut om att landets invånare skulle tillintetgöras var berättigat. (3Mo 18; 5Mo 9:3, 4) Men israeliterna verkställde inte Guds dom fullt ut, och de förnedrande handlingar som var knutna till dyrkan av kanaanéernas gudar blev därför med tiden en snara för dem. (Ps 106:34–43; se också KANAAN, KANAANÉER nr 2.)

Medo-persiska gudar. Kungarna i det medo-persiska väldet var av allt att döma anhängare av zoroastrismen. Man kan inte med säkerhet säga om Cyrus den store höll sig till den läran, men från och med Darius I:s tid nämner de kungliga inskrifterna upprepade gånger Ahura Mazda, zoroastrismens högste gud. Darius I talade om Ahura Mazda som himlens, jordens och människans skapare, och han menade att det var denne gud som hade gett honom vishet, fysiska förmågor och kungamakten.

Zoroastrismen präglas av dualism, dvs. tron på två oberoende gudomliga väsen, ett gott och ett ont. Ahura Mazda betraktades som skaparen av allt gott, medan Angra Mainyu uppfattades som skaparen av allt ont. Man trodde att Angra Mainyu kunde framkalla jordskalv, oväder, sjukdomar och död och orsaka oroligheter och krig. Man trodde också att mindre betydelsefulla andar hjälpte de båda gudarna att utföra sin verksamhet.

Symbolen för Ahura Mazda påminner mycket om symbolen för den assyriske Assur – en bevingad cirkel, ibland avbildad så att en skäggig mansfigur med en vertikal fågelstjärt utgår från den.

Ahura Mazda ingick möjligen i en triad. Det antyds av att Artaxerxes Mnemon bad om att bli beskyddad av Ahura Mazda, Anahita (en fruktbarhets- och vattengudinna) och Mithra (ljusets gud). Han såg det också som ett ynnestbevis från dessa tre gudar att han kunde återuppbygga pelarhallen i Susa.

En rad forskare har förknippat Anahita med babyloniernas Ishtar. E. O. James skriver: ”Hon tillbads som ’den stora gudinna som bär namnet Frun’, den ’allsmäktiga och obefläckade’, som renar ’mäns säd och kvinnors moderliv och mjölk’. ... Hon var i själva verket den iranska motsvarigheten till den syriska Anat, den babyloniska Inanna-Ishtar, den hettitiska gudinnan Komana och den grekiska Afrodite.” (The Cult of the Mother-Goddess, 1959, sid. 94)

Enligt den grekiske historikern Herodotos tillbad perserna också naturelementen och himlakropparna. Han skriver: ”Om persernas seder och bruk känner jag följande. De har inte för vana att uppresa gudabilder och tempel och altaren, ja de anser dem galna, som gör sådant, antagligen därför, tänker jag, att de i motsats till hellenerna inte anser gudarna ha mänsklig natur. De brukar i stället gå upp på de högsta bergstopparna och där offra åt Zeus, i det att de kallar hela himlavalvet för Zeus. De offrar åt solen, månen, jorden, elden, vattnet och vindarna. Dessa är de enda, åt vilka de från begynnelsen har offrat. Sedan har de lärt sig att offra åt Urania [Afrodite]; de har lärt det av assyrierna och araberna. Och assyrierna kallar Afrodite för Mylitta, araberna för Alilat och perserna för Mitras.” (I, 131; i den sv. utgåvan Herodotos historia, 2000, sid. 75)

Avesta, zoroastrismens samling av heliga texter, innehåller faktiskt böner till elden och vattnet, till planeter och till ljuset från solen, månen och stjärnorna. Elden omtalas också som Ahura Mazdas son.

Trots att kung Cyrus kan ha varit anhängare av zoroastrismen omtalades han i en av Bibelns profetior som den som Jehova hade utvalt till att omstörta Babylon och befria de judiska fångarna. (Jes 44:26–45:7; jfr Ord 21:1.) Efter Babylons ödeläggelse 539 f.v.t. kom israeliterna under det zoroastriska medo-persiska väldet.

Grekiska gudar. En undersökning av de gudar och gudinnor som dyrkades i antikens Grekland avslöjar spår av babyloniskt inflytande. George Rawlinson, som var professor vid universitetet i Oxford, sade: ”Den slående likheten mellan det kaldeiska systemet och den klassiska mytologins system tycks vara värd särskild uppmärksamhet. Denna likhet är alltför genomgående och alltför stor i vissa avseenden för att det skall kunna vara en slump. I Greklands och Roms gudaskara och i Kaldeens gudaskara urskiljer man samma allmänna gruppering; samma släktskap och härstamning spåras inte sällan; och i vissa fall ger kaldeiska källor den mest noggranna belysning och förklaring av till och med välbekanta namn och titlar hos de klassiska gudomligheterna. Vi kan knappast tvivla på att det på ett eller annat sätt förekommit ett utbyte av trosuppfattningar – en överföring på ett mycket tidigt stadium av mytologiska uppfattningar och idéer, från Persiska  vikens stränder till länderna kring Medelhavet.” (The Seven Great Monarchies of the Ancient Eastern World, 1885, bd I, sid. 71, 72)

I de myter som berättar om hur guden Apollon dödade ormen Python och om hur Herakles (son till Zeus och en jordisk kvinna, Alkmene) i sin späda barndom dödade två ormar kan man möjligen se en förvrängning av Guds uttalande om den utlovade avkomman. Det bekanta temat med en gud som dör och sedan väcks till liv igen dyker också upp. Exempelvis firade man varje år en högtid till minne av att Adonis dog en våldsam död och sedan uppstod igen. Det var huvudsakligen kvinnor som grät över hans död; de bar avbildningar av hans kropp i ett slags liktåg och kastade dem senare i havet eller i källor. Även Dionysos (Bacchus) våldsamma död och återuppståndelse firades av grekerna. Både han och Adonis har identifierats med den babyloniske guden Tammuz.

De grekiska gudarna och gudinnorna påminner mycket om vanliga män och kvinnor i myterna. Gudarna uppfattades visserligen som mycket större än människorna och överträffade dem i skönhet och styrka, men deras kroppar beskrevs som mänskliga kroppar. Gudarnas kroppar betraktades som oförgängliga därför att det flöt ”ikor” i stället för blod i deras ådror. Ändå trodde man att människorna kunde tillfoga gudarna plågsamma sår med sina vapen. Det sades emellertid att såren alltid läkte och att gudarna förblev ungdomliga.

De grekiska gudarna skildras för det mesta som mycket omoraliska och behäftade med mänskliga svagheter. De grälade med varandra, stred mot varandra och konspirerade mot varandra. Det sades att Zeus, grekernas främste gud, hade avsatt sin far Kronos från tronen. Tidigare hade Kronos själv avsatt och till och med kastrerat sin far Uranos. Både Uranos och Kronos skildras som grymma fäder. Uranos tog de barn hans hustru Gaia födde åt honom och spärrade genast in dem i underjorden. Han lät dem inte ens se ljuset. Kronos å sin sida slukade de barn som Rhea födde åt honom. Äktenskapsbrott, otukt, incest, våldtäkt, lögn, stöld, dryckenskap och mord är några av de onda handlingar som vissa gudar sades ha begått. De som ådrog sig en guds eller gudinnas misshag fick mycket grymma straff. Satyren Marsyas, som utmanade guden Apollon i en musikalisk tävling, blev fastbunden vid en trädstam av Apollon och flådd levande. Gudinnan Artemis lär ha förvandlat jägaren Aktaion till en hjort och fått hans egna hundar att äta upp honom som straff för att han hade sett henne naken.

En del menade naturligtvis att dessa myter bara var produkter av diktarnas fantasi. Men om detta skrev Augustinus på 400-talet v.t.: ”Vad angår det försvar som framförs, att berättelserna om gudarna inte är sanna utan bara diktares påfund och osanna påhitt, så är detta ännu mer avskyvärt ifall man respekterar sin religions renhet. Och vilken mer uttänkt eller bedräglig list kan man föreställa sig om man betraktar den djävulska ondskan? För när man baktalar en hederlig och värdig härskare i ett land, är då inte detta baktaleri desto mer ont och oförlåtligt ju mer det avviker från sanningen?” (De civitate Dei [Om gudsstaten], bok II, kap. IX) Den entusiasm folk i allmänhet visade för diktarnas berättelser när de framfördes på de grekiska teatrarna visar dessutom att man inte betraktade dem som baktaleri utan godtog dem. Gudarnas omoral tjänade som en ursäkt för människors orätta handlingar, och detta föll folket i smaken. (Se GREKLAND, GREKER [Grekisk religion].)

Under sin tjänst kom Paulus i kontakt med människor som tillbad de grekiska gudarna Zeus och Hermes. (Apg 14:12, 13) Athenarna visade sin fruktan för gudomligheterna genom att bygga många tempel och altaren. (Apg 17:22–29) Den grova sexuella omoral som hörde samman med grekernas gudsdyrkan påverkade även den kristna församlingen i Korinth, och aposteln Paulus fann det nödvändigt att tillrättavisa den församlingen. (1Kor 5)

Romerska gudar. Romarnas religion var starkt påverkad av etruskerna, ett folk som vanligtvis antas ha kommit från Mindre Asien. Den spådomskonst etruskerna utövade vittnar tydligt om att deras religion hade sina rötter i Babylonien. En bronsmodell av en lever som man har funnit i Piacenza i den italienska regionen Emilia-Romagna liknar exempelvis de levermodeller i lera som man har hittat i Mesopotamien och som användes vid spådom. När romarna övertog etruskernas gudar övertog de i själva verket ett babyloniskt arv. (Se ASTROLOGER.) Den romerska triad som bestod av Jupiter (den högste guden, himlens och ljusets gud), Juno (Jupiters gemål och den som styrde över kvinnliga angelägenheter) och Minerva (hantverkets gudinna) motsvarar etruskernas Tinia, Uni och Menerva.

 Med tiden införlivades de framträdande grekiska gudarna i den romerska gudavärlden, men under andra namn. Även andra länders gudar upptogs bland de romerska, däribland persernas Mithra (vars födelsedag firades den 25 december) och den frygiska fruktbarhetsgudinnan Kybele och den egyptiska Isis, som båda har identifierats med babyloniernas Ishtar. De romerska kejsarna blev också upphöjda till gudar.

Saturnus blev dyrkad för att han ansågs ha fört in Rom i en guldålder. Saturnalierna var en högtid som firades till hans ära och som ursprungligen bara varade en dag men som senare utsträcktes till att firas sju dagar i senare delen av december. Firandet präglades av stort festande. Man gav varandra gåvor, exempelvis vaxfrukter och ljus, och till barnen gav man lerdockor. Medan högtiden varade dömde man inte ut några straff. Skolor och domstolar var stängda; till och med krigshandlingar inställdes. Slavar bytte plats med sina herrar och kunde tala fritt utan att behöva frukta något straff.

De första kristna vägrade att delta i romarnas gudsdyrkan, däribland kejsardyrkan. Det ledde till att de blev utsatta för intensiv förföljelse. De var kompromisslösa i sitt beslut att ”lyda Gud som ... härskare mer än människor”. De vägrade att låta romerska härskare bli föremål för den tillbedjan som med rätta tillhörde Gud. (Apg 5:29; Mk 12:17; se ROM [Religion].)

Nationernas gudar i kontrast till Jehova. Många av de gudar som nämns i Bibeln är nu inte mer än namn i historieböckerna. Även om det hände att deras tillbedjare rentav offrade sina barn åt dem var de inte i stånd att rädda dem som sökte deras hjälp i tider av nöd. (2Ku 17:31) Den segerrike assyriske kungen sade därför självsäkert genom sin talesman Rabsake: ”Har någon av nationernas gudar någonsin befriat sitt land ur Assyriens kungs hand? Var är Hamats och Arpads gudar? Var är Sefarvajims, Henas och Ivas gudar? Har de befriat Samaria ur min hand? Vilken bland ländernas alla gudar har befriat sitt land ur min hand? Skulle då Jehova kunna befria Jerusalem ur min hand?” (2Ku 18:28, 31–35) Men Jehova svek inte sitt folk så som dessa falska gudar hade gjort. På en enda natt slog Jehovas ängel ihjäl 185 000 man i assyriernas läger. Den stolte assyriske kungen Sanherib återvände förödmjukad till Nineve, där han senare blev dödad av två av sina söner i sin gud Nisroks tempel. (2Ku 19:17–19, 35–37) Ja, ”folkens alla gudar är värdelösa gudar, men Jehova har gjort himlen”. (Ps 96:5)

Förutom att falska gudar har samma egenskaper som de människor som har frambringat dem, börjar också människor likna de gudar de tillber. Ett exempel på det är kung Manasse i Juda som var så hängiven falska gudar att han till och med lät sin son gå genom eld. Men Manasses nitiska avgudadyrkan gjorde honom inte till en bättre kung. Han blev i stället lik de blodtörstiga gudar han tillbad, och han utgöt oskyldigt blod i mycket stor mängd. (2Ku 21:1–6, 16) I skarp kontrast till detta försöker den sanne Gudens tillbedjare efterlikna sin fullkomlige Skapare och uppvisa hans andes frukt: kärlek, glädje, frid, tålamod, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet och självbehärskning. (Ef 5:1; Gal 5:22, 23)