Vördnad, tillbedjan och tjänst riktad mot Gud i lojalitet mot hans universella suveränitet. Bibeln använder det grekiska substantivet eusẹbeia och det besläktade adjektivet, adverbet och verbet. Det substantiv som används i Bibeln kan ordagrant översättas ”det att vörda väl” och betecknar vördnad eller hängivenhet för det som är alltigenom heligt och rättfärdigt. (Jfr 2Pe 1:6, Int.) Motsatsen till ”gudhängivenhet” är ”ogudaktighet” eller ”vanvördnad” (grek.: asẹbeia).

I boken Christian Words skriver Nigel Turner: ”Eusebeia förekommer emellanåt i samtida inskrifter i en betydelse som antyder personlig religiös hängivenhet, ... men i den romerska periodens allmängrekiska var ordets mer vanliga betydelse ’lojalitet’. ... För de kristna är eusebeia den högsta formen av hängivenhet för Gud.” (1981, sid. 111) I Bibeln syftar uttrycket ”gudhängivenhet” på lojal hängivenhet riktad mot Jehova Gud personligen.

Det besläktade adjektivet eusebẹ̄s, som förekommer i Apostlagärningarna 10:2, 7 och i 2 Petrus 2:9, betyder ”gudhängiven”. Enligt John A. H. Tittmann uttrycker eusebẹ̄s ”den vördnad för Gudomen som visar sig i handlingar, särskilt i tillbedjan av Gud; ... den som visar denna fromhet i handling är [eusebẹ̄s]”. (Remarks on the Synonyms of the New Testament, Edinburgh 1833, bd I, sid. 253, 254)

Verbet eusebẹō används i 1 Timoteus 5:4, där det förklaras hur barn och barnbarn bör uppträda mot sin mor, farmor eller mormor som har blivit änka. Enligt A Greek and English Lexicon of the New Testament av Edward Robinson (1885, sid. 307) kan eusebẹō helt enkelt betyda att vara from mot någon, och det kan vara mot vem som helst. I vissa översättningar sägs det därför att barn och barnbarn ”först och främst [skall] lära sig att visa vördnad för sin egen familj”. (SFB; jfr JB, Åk.) Det är emellertid Gud som har instiftat familjeanordningen (Ef 3:14, 15), och Guds hushåll liknas i Bibeln vid en familj. Därför skulle vördnad, eller gudhängivenhet, som visas inom den kristna familjen i själva verket vara vördnad för Gud och lydnad mot hans bud beträffande familjen och uppförandet familjemedlemmar emellan. I överensstämmelse med den förståelsen lyder återgivningen i Nya världens översättning: ”Om någon änka har barn eller barnbarn, så låt dessa först lära sig att visa gudhängivenhet i sitt eget hushåll.”

”Gudhängivenhetens heliga hemlighet”. Det främsta exemplet i att visa gudhängivenhet är Jesus Kristus. Aposteln Paulus skrev till Timoteus: ”Ja, denna gudhängivenhetens heliga hemlighet är erkänt stor: ’Han gjordes uppenbar i kött, blev förklarad rättfärdig i ande, blev sedd av änglar, blev predikad bland nationer, blev trodd i världen, blev upptagen i härlighet.’” (1Ti 3:16) Den fullkomlige Adam hade inte utgjort ett fullkomligt exempel i att visa gudhängivenhet. Och hans avkomlingar, som alla föddes ofullkomliga, kunde inte göra det. Vem skulle då kunna göra det? När Guds Son kom till jorden och bevarade sin ostrafflighet blev den frågan besvarad, och den heliga hemligheten blev uppenbarad. Han var den som Timoteus skulle se upp till som det fullkomliga exemplet i att visa gudhängivenhet. (1Ti 3:15)

Jesus Kristus var den enda människa som i varje avseende visade fullkomlig gudhängivenhet och därmed bevisade att någon som är människa i köttet kan visa sådan hängivenhet. Under svåra prövningar och ända till slutet av sitt jordiska liv förblev Jesus ”lojal, sveklös, obefläckad, skild från syndarna”. (Heb 7:26) Det fanns ingen brist i hans ostrafflighet som gjorde att han kunde anklagas inför Gud. Innan han dog sade han: ”Jag har segrat över världen”, och: ”Världens härskare kommer. Och han har ingen hållhake på mig.” (Joh 16:33; 14:30) Det fanns ingen orättfärdighet hos honom. Han kunde med rätta säga till sina fiender: ”Vem av er bevisar att jag är skyldig till synd?” (Joh 8:46) Det som blev uppenbarat när ”gudhängivenhetens heliga hemlighet” avslöjades är så storslaget och betyder så mycket för mänskligheten att det skall förkunnas i hela världen. Jesus Kristus själv är mönstret för kristen gudhängivenhet och för kristet uppförande i församlingen.

Måste uppövas; knyts till förnöjsamhet. En kristen kan bara uppnå full gudhängivenhet genom att anstränga sig för att uppöva den egenskapen. Han måste också uthärda motstånd och förföljelse. (2Ti 3:12) Den kristnes mål med sin övning är inte att skaffa sig materiell vinning. Ändå kan han uppnå stor vinning om han är förnöjsam, om han fortsätter att visa gudhängivenhet och viljan att klara sig med det han har. Gudhängivenheten ”har med sig ett löfte om livet nu”, nämligen ett löfte om andlig hälsa, tillfredsställelse, lycka och en mening med livet, och den har dessutom med sig ett löfte om det liv ”som skall komma”. (1Ti 4:7, 8; 6:6–8; jfr Ord 3:7, 8; 4:20–22.)

Även om den som är gudhängiven får uppleva svårigheter och förföljelse behöver han  inte vara rädd, för ”Jehova vet ... att befria de gudhängivna ur prövningen”. (2Pe 2:9) Aposteln Petrus ger de kristna rådet att till sin uthållighet foga gudhängivenhet. (2Pe 1:5, 6) Han förmanar dem att vara människor som kännetecknas av ”gärningar som hör ett heligt uppförande och gudhängivenhet till”, så att de kan överleva domen på Jehovas dag. (2Pe 3:7, 10, 11; 1Pe 4:18)

Gudhängivenhetens kraft. Den som säger sig vara gudhängiven måste erkänna att gudhängivenheten har kraft att förändra hans personlighet, och han måste vara uppriktig och äkta i sin gudsfruktan. (1Ti 6:11; Ef 4:20–24) Han måste erkänna att gudhängivenhetens väg är utstakad i Guds ord, och han måste följa de anvisningar som finns där. (Tit 1:1; 2Pe 1:3) Eftersom gudhängivenheten riktas mot Jehova Gud personligen, kommer man att lära känna honom personligen genom hans ord och hans ande, få ett förtroligt förhållande till honom och börja likna honom mer och mer, ja bli hans efterliknare. (Ef 5:1) Man kommer att i allt högre grad reflektera Jehova Guds goda egenskaper. (2Kor 3:18)

Om någon som säger sig tjäna Gud litar till sina egna uppfattningar i stället för att hålla sig till Bibeln och om hans lära inte ”stämmer överens med gudhängivenhet”, och alltså inte återspeglar att han har hängivenhet för Gud, blir han ”sjuk i sinnet”. (1Ti 6:3, 4) Aposteln Paulus varnade sin yngre medtjänare Timoteus för ogudaktiga personer som utgav sig för att vara gudhängivna. Han uppmuntrade Timoteus att handskas rätt med sanningens ord och sky tomt prat som kränker det som är heligt, så att han inte skulle vika av från gudhängivenhetens väg. Därefter påpekade han att det skulle finnas några som skulle utöva allt slags ondska och ha en hycklande yttre form av gudhängivenhet men visa sig falska när det gällde dess kraft. (2Ti 2:15, 16; 3:1–5) Judas visar också att sådana människor inte har någon verklig vördnad eller hängivenhet för Gud, att de inte respekterar eller uppskattar Guds oförtjänta omtanke och att de använder gudhängivenheten som ett medel för att nå materialistiska mål och tillfredsställa sinnliga begär. Deras hyckleri ger sig till känna genom tygellösa handlingar. (Jud 4)

Vad är ”laglöshetens hemlighet”, som Paulus nämner?

Här handlar det om en annan hemlighet, en hemlighet som är den diametrala motsatsen till Jehovas ”heliga hemlighet”. Den kallas ”denna laglöshets hemlighet”. Den var en hemlighet för de sanna kristna på aposteln Paulus tid, eftersom ”laglöshetens människa” ännu inte hade framträtt som en tydligt etablerad och identifierbar klass. Och även efter det att denna ”människa” hade tagit form skulle dess identitet förbli en gåta för de flesta, eftersom den skulle utöva sin ondska under en täckmantel av gudhängivenhet och i gudhängivenhetens namn. Det skulle i själva verket röra sig om ett avfall från den sanna gudhängivenheten. Paulus sade att ”denna laglöshets hemlighet” redan var verksam på hans tid, eftersom ett laglöst inflytande gjorde sig gällande i den kristna församlingen, ett inflytande som efter hand skulle leda till att den avfälliga klassen framträdde. Men till slut skulle Jesus Kristus undanröja denna ”människa” vid sin närvaros tydliga framträdande. Denna avfälliga ”människa”, som var ledd av Satan och verkade som hans redskap, skulle upphöja sig ”över allt som sägs vara ’gud’ eller föremål för dyrkan” (grek.: sẹbasma). Denna stora motståndare till Gud skulle således vara ytterst bedräglig och dra tillintetgörelse över dem som följde dess sedvänjor. Orsaken till att ”laglöshetens människa” skulle ha framgång var att den skulle utöva sin ondska under ett hycklande sken av gudhängivenhet. (2Th 2:3–12; jfr Mt 7:15, 21–23.)