JEHOVA – namnet på universums suveräne Herre. Det är det namn som han själv har valt att förknippas med. Tetragrammet (de fyra bokstäver som Guds namn skrivs med på hebreiska) förekommer närmare 7 000 gånger i Bibelns hebreiska text – mycket oftare än någon av de beskrivande titlar som används om Gud. Namnet är inte bara en beteckning. Det skiljer den sanne Guden från alla andra gudar, däribland de människogjorda gudarna. Det är det namn som alla förnuftsbegåvade skapelser bör känna, ära och hålla heligt.

Namnet Jehova identifierar himlens och jordens Skapare (1Mo 2:4), Jesu Kristi Gud och Fader (Mt 4:10; Joh 20:17), den som har lovat att upprätta ”nya himlar och en ny jord” där rättfärdighet skall råda (Jes 65:17, 25; 2Pe 3:13).

Märkligt nog saknas Guds namn i många nutida bibelöversättningar. Varför det? Bland judarna uppstod med tiden en vidskeplig föreställning om att det var fel att uttala Guds namn. Detta ledde först till att judarna slutade att uttala namnet och sedan till att man tog bort det i grekiska bibelhandskrifter. Så småningom blev det så att man i de flesta översättningar helt ersatte Guds namn med sådana uttryck som ”Herren” och ”Gud”. Det är anmärkningsvärt att det endast var det viktigaste namnet av alla – Jehova – som man behandlade så, inte de andra namnen i Bibeln.

Det är dock mycket viktigt för alla människor att känna Guds namn. (Rom 10:13) Detta innebär mycket mer än att bara veta vad Guds egennamn är. Man måste också känna honom som bär det namnet och leva på ett sätt som är i överensstämmelse med de avsikter som är förbundna med det. Alla som tillber den sanne Guden har ansvaret att flitigt göra hans namn känt för andra, precis som Jesus gjorde. (Joh 17:6, 26) Jehova Gud har lovat att välsigna dem som känner, använder och ärar hans stora namn. (Ps 91:14)