Uttrycket ”Guds Son” används i första hand om Kristus Jesus. Bland andra som omtalas som söner till Gud kan nämnas de förnuftsbegåvade andevarelser som Gud har skapat, Adam (innan han syndade) och människor som Gud har handlat med på grundval av ett förbundsförhållande.

”Den sanne Gudens söner”. Första gången uttrycket ”den sanne Gudens söner” förekommer är i 1 Moseboken 6:2–4, där det sägs att dessa söner före den världsomfattande översvämningen ”lade ... märke till människornas döttrar, att de var vackra; och de tog sig hustrur, nämligen alla som de valde ut”.

Många kommentatorer menar att dessa ”söner” var människor, män i Sets släktlinje. De grundar sitt påstående på det faktum att den gudfruktige Noa kom från Sets släktlinje, medan de andra släktlinjerna från Adam, dvs. Kains och hans bröders släktlinjer (1Mo 5:3, 4), tillintetgjordes i den stora översvämningen. De menar därför att detta att ”den sanne Gudens söner” tog sig hustrur bland ”människornas döttrar” betyder att Sets avkomlingar började gifta sig med kvinnor som tillhörde den onde Kains släktlinje.

Det finns dock inget som tyder på att Gud då gjorde någon sådan skillnad mellan släktlinjerna. Inget bibelställe tycks stödja tanken att det är äktenskap mellan människor i Sets och Kains släktlinjer som avses här eller att det var till följd av sådana äktenskap som ”de väldiga männen”, som omtalas i vers 4, föddes. Det är sant att uttrycket ”människosöner” (som de med ovannämnda uppfattning menar skall ställas i kontrast till uttrycket Guds söner) ofta används i negativ betydelse, men det är inte alltid så. (Jfr Ps 4:2; 57:4; Ord 8:22, 30, 31; Jer 32:18, 19; Dan 10:16.)

Guds änglasöner. Det finns dock en förklaring som har stöd i Bibeln. Nästa gång uttrycket ”den sanne Gudens söner” förekommer är i Job 1:6, och här är det tydligt att det är fråga om andevarelser, himmelska söner till Gud som samlas i Guds närvaro, och bland dem var också Satan, som hade ”strövat omkring på jorden”. (Job 1:7; se också Job 2:1, 2.) De ”Guds söner” som enligt Job 38:4–7 ”jublande ropade ut sitt bifall” när Gud lade jordens ”hörnsten” var uppenbarligen också änglar och inte människor som härstammade från Adam (som då ännu inte hade blivit skapad). Likaså är de ”Guds söner” som omnämns i Psalm 89:6 himmelska varelser, inte jordiska. (Se GUD [Hebreiska ord].)

De som har intagit ovannämnda ståndpunkt har uppfattningen att ”den sanne Gudens söner” i 1 Moseboken 6:2–4 inte skall identifieras med änglar, eftersom de menar att sammanhanget visar att det uteslutande handlar om människors ondska. Den här invändningen är dock inte hållbar, eftersom andevarelsers orätta inblandning i jordiska angelägenheter i allra högsta grad kunde medverka till människans ondska eller öka den. När Jesus var på jorden var onda andevarelser – även om de då inte materialiserade sig och var synliga – ansvariga för människors extremt onda handlingssätt. (Se DEMON; DEMONBESATTHET.) Att det var änglasöner till Gud som blandade sig i människornas angelägenheter före den stora översvämningen stämmer helt med sammanhanget i Första Moseboken, för  det förklarar i stor utsträckning varför situationen hade blivit så allvarlig.

Denna uppfattning har stöd i aposteln Petrus ord om ”andarna [som var] i fängelse, vilka hade varit olydiga en gång då Guds tålamod väntade i Noas dagar” (1Pe 3:19, 20), och om ”de änglar som syndade”, vilka nämns i samband med den ”forntida värld” på Noas tid som inte skonades (2Pe 2:4, 5), och i Judas uttalande angående ”de änglar som inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort”. (Jud 6) Om man förnekar att ”den sanne Gudens söner” i 1 Moseboken 6:2–4 var andevarelser, blir dessa uttalanden av de kristna bibelskribenterna gåtfulla, för då har man ingen förklaring till hur änglarna var olydiga eller vilket samband de hade med Noas tid.

Det råder inget tvivel om att änglar ibland materialiserade sig i mänsklig gestalt och till och med åt och drack tillsammans med människor. (1Mo 18:1–22; 19:1–3) Jesu uttalande om att uppståndna män och kvinnor inte gifter sig eller blir bortgifta, utan är som ”änglar i himlen”, visar att dessa himmelska skapelser inte lever tillsammans i äktenskap, då det ju inte är någon könsskillnad bland dem. (Mt 22:30) Men detta betyder inte att de var ur stånd att materialisera sig och leva i äktenskap med kvinnor på jorden. Det är värt att lägga märke till att Judas nämner de änglar som inte behöll sin ursprungliga ställning, utan övergav sin ”tillbörliga boningsort” (vilket tydligtvis syftar på att de övergav andevärlden), och att han strax därefter säger: ”Så är också Sodom och Gomorra och städerna däromkring, sedan de på samma sätt som de förutnämnda hade bedrivit otukt i stor omfattning och hade gått ut efter kött för onaturligt bruk, ställda fram för oss som ett varnande exempel.” (Jud 6, 7) Det samlade bibliska vittnesbördet talar således för att det var änglar på Noas tid som avvek från Guds norm genom att göra sig skyldiga till handlingar som stred mot deras andliga natur. Det finns således inte någon grund för att tvivla på att de som kallas Guds ”söner” i 1 Moseboken 6:2–4 var Guds änglasöner, himmelska skapelser. (Se NEFILIM.)

Den förste jordiske sonen och hans avkomlingar. Adam var den förste på jorden som kallades ”son till Gud”, eftersom han skapades av Gud. (1Mo 2:7; Lu 3:38) När han dömdes till döden för att medvetet ha syndat och fördrevs från Guds helgedom i Eden, blev han i själva verket förskjuten av Gud och förlorade sitt sonförhållande till sin himmelske Fader. (1Mo 3:17–24)

Alla Adams avkomlingar har fötts med nedärvda syndfulla böjelser. (Se SYND.) Eftersom de härstammar från en som blivit förkastad av Gud, kan de inte på grundval av sin härstamning göra anspråk på att vara söner till Gud. Detta framgår av aposteln Johannes ord i Johannes 1:12, 13. Han visar att de som tog emot Kristus Jesus och utövade tro på hans namn fick ”myndighet att bli Guds barn, ... och de blev inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud”. Att vara son till Gud är alltså inte en ställning som Adams avkomlingar automatiskt uppnår vid födelsen. Detta och andra bibelställen visar att det efter syndafallet har krävts ett särskilt erkännande från Guds sida för att människor skulle kunna kallas hans ”söner”. Detta blir belyst genom hur Gud handlade med Israel.

”Israel är min son.” Till farao, som betraktade sig själv som en gud och som son till solguden Ra (Re), talade Jehova om Israel som ”min son, min förstfödde”, och han sade till den egyptiske härskaren: ”Släpp min son, så att han kan tjäna mig.” (2Mo 4:22, 23) Gud betraktade alltså hela Israels nation som sin ”son” därför att den var hans utvalda folk, en ”särskild egendom, bland alla folk”. (5Mo 14:1, 2) Inte bara därför att Jehova är källan till allt liv, utan i synnerhet därför att han i överensstämmelse med det abrahamitiska förbundet hade frambringat detta folk, som kallades med hans namn, omnämns han som israeliternas ”Skapare”, som ”han som har format” dem och som deras ”Fader”. (Jfr Ps 95:6, 7; 100:3; Jes 43:1–7, 15; 45:11, 12, 18, 19; 63:16.) Han hade hjälpt dem ”ända från moderlivet”, vilket tydligtvis syftade på början av deras utveckling som ett folk, och han hade ”format” dem, bestämt deras nationella struktur och särprägel, genom att ge dem lagförbundet och dra försorg om dem. (Jes 44:1, 2, 21; jfr Guds ord till Jerusalem i Hes 16:1–14 och Paulus ord i Gal 4:19 och 1Th 2:11, 12.) Jehova beskyddade dem, bar dem, förde dem till rätta och sörjde för dem på det sätt som en far skulle ta hand om sin son. (5Mo 1:30, 31; 8:5–9; jfr Jes 49:14, 15.) Som ”en son” skulle nationen ära sin Fader. (Jes 43:21; Mal 1:6) I annat fall skulle Israel inte leva upp till sitt sonförhållande. (5Mo 32:4–6, 18–20; Jes 1:2, 3; 30:1, 2, 9) Så var det med några av israeliterna som handlade skamligt och kallades ”belialssöner” (ett hebreiskt uttryck som återges med ”oduglingar” i 5Mo 13:13 och andra bibelställen; jfr 2Kor 6:15). De blev ”avfälliga söner”. (Jer 3:14, 22; jfr Jer 4:22.)

 Det var i denna nationella bemärkelse och på grundval av det förbundsförhållande israeliterna stod i till Gud som han behandlade dem som sina söner. Detta framgår av att Gud, samtidigt som han kallar sig själv den ”som har gjort” dem, också kallar sig deras ”Återköpare” och deras ”äkta man och ägare”. Det sistnämnda uttrycket visar att Israels förhållande till honom var som en hustrus förhållande till sin man. (Jes 54:5, 6; jfr Jes 63:8; Jer 3:14.) När israeliterna kallade Jehova ”vår Fader” var det tydligtvis med tanke på deras förbundsförhållande till honom och i erkännande av att det var han som hade format deras nation. (Jes 63:16–19; jfr Jer 3:18–20; Hos 1:10, 11.)

Efraims stam blev den mest framträdande av det norra rikets tio stammar, och ofta står dess namn för hela riket. Eftersom Jehova valde att låta Efraim få den förstföddes välsignelse av sin farfar, Jakob, i stället för att låta den gå till Manasse, som egentligen var Josefs förstfödde son, kunde Jehova med rätta tala om Efraims stam som ”min förstfödde”. (Jer 31:9, 20; Hos 11:1–8, 12; jfr 1Mo 48:13–20.)

Enskilda israeliter som kallades ”söner”. Gud benämnde också vissa enskilda personer bland israeliterna som sina ”söner” i en viss bemärkelse. Psalm 2, som handlar om Guds ”son”, är i första hand tillämplig på David, som enligt Apostlagärningarna 4:24–26 har skrivit den här psalmen. (Ps 2:1, 2, 7–12) Som framgår av sammanhanget i Apostlagärningarna fick psalmen längre fram en uppfyllelse på Kristus Jesus. Eftersom Gud i psalmen inte talar till ett spädbarn, utan till en vuxen man, när han säger: ”Du är min son, jag har i dag blivit din fader”, måste David ha trätt in i detta sonförhållande genom att Gud utvalde honom till att vara kung och handlade som en far med honom. (Jfr Ps 89:3, 19–27.) På liknande sätt sade Jehova om Davids son Salomo: ”Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son.” (2Sa 7:12–14; 1Kr 22:10; 28:6)

Sonförhållandet går förlorat. När Jesus var på jorden fortsatte judarna att hävda att de hade Gud som sin ”Fader”. Men Jesus sade rakt på sak till några av sina motståndare att de var från sin fader Djävulen, för de lyssnade till Guds motståndare och gjorde hans vilja och gärningar, vilket visade att de inte var från Gud. (Joh 8:41, 44, 47) Detta visar återigen att Adams avkomlingar inte blir Guds söner genom härstamning efter köttet, utan genom att träda in i ett andligt förhållande till Gud, vilket han har gjort möjligt, och att ett sådant förhållande är beroende av att ”sönerna” bevarar sin tro på Gud, återspeglar hans egenskaper, gör hans vilja och troget tjänar honom i enlighet med hans avsikter och intressen.

Kristna söner till Gud. Som framgår av Johannes 1:11, 12 var det bara några av israeliterna, nämligen de som visade tro på Kristus Jesus, som fick ”myndighet att bli Guds barn”. De som tillhörde denna judiska ”kvarleva” (Rom 9:27; 11:5) gjordes genom Kristi återlösningsoffer fria från lagförbundet, som visserligen var fullkomligt och gott men som ändå fördömde dem som syndare och syndens slavar. De blev således befriade av Kristus för att de skulle kunna ”få adoptionen som söner” och bli arvingar genom Gud. (Gal 4:1–7; jfr Gal 3:19–26.)

Folk av nationerna, som tidigare hade varit ”utan Gud i världen” (Ef 2:12), blev också försonade med Gud genom tron på Kristus och blev adopterade av Gud som söner. (Rom 9:8, 25, 26; Gal 3:26–29)

Precis som Israel hade varit ett förbundsfolk blev dessa kristna ett förbundsfolk när de fördes in i ”det nya förbundet”, som hade gjorts giltigt genom Kristi utgjutna blod. (Lu 22:20; Heb 9:15) Men när det gäller de kristna handlar Gud med dem som enskilda individer, när han tar med dem i detta förbund. Eftersom de lyssnar till de goda nyheterna och utövar tro, blir de kallade till att bli Guds Sons medarvingar. (Rom 8:17; Heb 3:1) De ”har förklarats rättfärdiga” av Gud på grundval av sin tro på lösenoffret (Rom 5:1, 2) och blir således frambringade ”genom sanningens ord” (Jak 1:18) och ”föds på nytt” som döpta kristna som är avlade av Guds ande som hans söner, vilka kommer att få leva som andevarelser i himlen (Joh 3:3; 1Pe 1:3, 4). De har inte fått en slaveriets ande – ett slaveri som blev följden av Adams överträdelse – utan ”en ande som hör adoption som söner till”, och genom denna ande ropar de: ”Abba, Fader!” (”Abba” är en tilltalsform som uttrycker ömhet och förtrolighet.) (Rom 8:14–17; se ABBA; ADOPTION [I kristen bemärkelse].) Tack vare Kristi bättre prästadöme, det bättre förbund som han är medlare för och Guds oförtjänta omtanke, som kommer till uttryck genom honom, är dessa av anden pånyttfödda kristnas förhållande till Gud som hans söner mer förtroligt än det förhållande som det köttsliga Israel hade. (Heb 4:14–16; 7:19–25; 12:18–24)

Sonförhållandet måste bevaras. Deras ”nya födelse” till detta levande hopp (1Pe 1:3)  är inte i sig själv någon garanti för att de fortsätter att vara Guds söner. De måste låta sig ledas av ”Guds ande”, inte av sitt syndiga kött, och de måste vara villiga att lida som Kristus gjorde. (Rom 8:12–14, 17) De måste vara ”Guds efterliknare, som älskade barn” (Ef 5:1), och efterlikna hans gudomliga egenskaper frid, kärlek, barmhärtighet och omtanke (Mt 5:9, 44, 45; Lu 6:35, 36), vara ”klanderfria och oskyldiga”, när det gäller sådant som kännetecknar en ”förvriden och förvänd generation” som de omges av (Flp 2:15), rena sig själva från orättfärdiga handlingar (1Jo 3:1–4, 9, 10), lyda Guds bud och ta emot hans tuktan (1Jo 5:1–3; Heb 12:5–7).

Fullständig adoption som söner. Även om de är kallade till att bli Guds barn, har de, så länge de är i köttet, bara fått ”förskottet på det som skall komma”. (2Kor 1:22; 5:1–5; Ef 1:5, 13, 14) Det var därför som aposteln kunde tala om sig själv och sina medkristna som några som redan var ”Guds söner” och ändå säga: ”Vi själva som har förstlingen, nämligen anden, ja, vi själva suckar tungt inom oss, medan vi ivrigt väntar på adoption som söner, frigörelsen från våra kroppar genom lösen.” (Rom 8:14, 23) När de har segrat över världen genom att vara trogna intill döden, uppnår de alltså det fulla förverkligandet av sitt sonförhållande genom att de blir uppväckta som Guds andesöner och som ”bröder” till Guds främste Son, Kristus Jesus. (Heb 2:10–17; Upp 21:7; jfr Upp 2:7, 11, 26, 27; 3:12, 21.)

De som är Guds av anden pånyttfödda barn och har denna himmelska kallelse vet att de är kallade. I Romarna 8:16 står det: ”Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.” Detta betyder tydligtvis att deras ande verkar som en inre drivkraft som får dem att reagera positivt när Guds ande genom hans inspirerade ord talar om detta himmelska hopp och likaså när han handlar med dem genom sin ande. På så vis blir de förvissade om att de verkligen är Guds andliga barn och arvingar.

Guds barns härliga frihet. Aposteln talar om ”den härlighet som skall uppenbaras på oss”, och han säger vidare: ”Skapelsen väntar ju med spänd förväntan på att Guds söner skall uppenbaras.” (Rom 8:18, 19) Eftersom dessa söners härlighet är himmelsk, är det tydligt att uppenbarandet av deras härlighet kan ske först efter det att de har uppväckts till liv i himlen. (Jfr Rom 8:23.) Av 2 Thessalonikerna 1:6–10 framgår det att det är mer som är inbegripet; det talas där om ”Herren Jesu uppenbarelse” i samband med att han verkställer ”rättsligt straff” på dem som Gud har dömt och att det kommer att ske ”vid den tid då han kommer för att förhärligas i förbindelse med sina heliga”. (Se UPPENBARELSE.)

Eftersom Paulus säger att ”skapelsen” väntar på denna uppenbarelse och sedan ”själv skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och uppnå Guds barns härliga frihet”, måste det vara andra förutom Guds himmelska ”söner” som får nytta av deras uppenbarelse i härlighet. (Rom 8:19–23) Det grekiska ord som har återgetts med ”skapelse” kan beteckna allt som är skapat, människor, djur och det livlösa skaparverket, samt själva skapelseakten, skapandet. Men Paulus säger här att ”skapelsen” väntar ”med spänd förväntan”, att den är ”lagd under fruktlösheten, [men] inte av sin egen vilja”, att den ”skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och uppnå Guds barns härliga frihet” och att den ”fortsätter att sucka tillsammans” precis som de kristna ”sönerna” suckar inom sig. Det är därför tydligt att han talar om den mänskliga skapelsen, om människosläktet, och inte om skaparverket i allmänhet, som också omfattar djur, växter och andra skapelser, både levande och livlösa. (Jfr Kol 1:23.) Detta måste därför betyda att när Guds söner uppenbaras i härlighet, kommer detta att öppna vägen för andra i människosläktet att också bli Guds söner och uppnå den frihet som ett sådant förhållande medför. (Se FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG [Andra rättfärdiga]; STOR SKARA.)

Att Kristus Jesus enligt profetian skall bli ”Evig fader” (Jes 9:6) och att Guds kristna ”söner” blir hans ”bröder” (Rom 8:29) visar att det måste vara andra i människosläktet som uppnår liv genom Kristus Jesus, andra än de som är hans medarvingar och kungar och präster tillsammans med honom. Dessa andra blir hans undersåtar som han skall härska över. (Jfr Mt 25:34–40; Heb 2:10–12; Upp 5:9, 10; 7:9, 10, 14–17; 20:4–9; 21:1–4.)

Det är också värt att lägga märke till att Jakob (1:18) talar om dessa av anden pånyttfödda ”söner” till Gud som ”en förstling av hans skapelser”, ett uttryck som liknar det som används om ”de etthundrafyrtiofyra tusen” som enligt Uppenbarelseboken 14:1–4 är ”köpta från människorna”. Att det finns ”en förstling” antyder att det senare kommer att skördas mer, och ”skapelsen” i Romarna 8:19–22 är tydligtvis en sådan efterskörd, eller senare skörd, av människor som genom tro på Kristus Jesus till slut blir söner i Guds universella familj.

 När Jesus talade om den framtida ”tingens ordning” och ”uppståndelsen från de döda” till liv i denna ordning, sade han att dessa människor blir ”Guds barn genom att vara uppståndelsens barn”. (Lu 20:34–36)

Som framgår av det som nämnts här ovan kan benämningen ”Guds söner” betraktas ur olika synvinklar, och vad slags sonförhållande det rör sig om måste avgöras i varje enskilt fall.

Kristus Jesus, Guds Son. I Johannes evangelium betonas särskilt Jesu föremänskliga tillvaro som ”Ordet”, och det sägs att ”Ordet blev kött och bodde ibland oss, och vi fick en syn av hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader”. (Joh 1:1–3, 14) Att Jesus inte blev Guds Son först när han föddes som människa framgår av Jesu egna ord, till exempel när han sade: ”Vad jag har sett hos min Fader talar jag” (Joh 8:38, 42; jfr Joh 17:5, 24), men också av klara och tydliga uttalanden av hans inspirerade apostlar. (Rom 8:3; Gal 4:4; 1Jo 4:9–11, 14)

”Enfödd”. En del kommentatorer menar att det är fel att översätta det grekiska ordet monogenẹ̄s med ”enfödd”. De påpekar att den sista delen av ordet (genẹ̄s) inte kommer av gennạō (avla, föda), utan av gẹnos (slag), och att uttrycket därför syftar på ”den enda av sin art eller sitt slag”. I många översättningar kallas Jesus därför Guds ”ende son” (AT, JB, RS, 2000) i stället för Guds ”enfödde Son”. (Joh 1:14; 3:16, 18; 1Jo 4:9) Uttryckets enskilda led har visserligen inte karaktär av verb och innehåller inte tanken på att bli född, men användningen av ordet innefattar definitivt tanken på härstamning eller födelse, för det grekiska ordet gẹnos kan översättas ”härstamning”, ”ätt”, ”anförvanter”, ”ättling”, ”släkte”. Det återges med ”släkte” i 1 Petrus 2:9. I den latinska Vulgata återger Hieronymus monogenẹ̄s med unigenitus, som betyder ”enfödd” eller ”ende”. Ett stort antal lexikografer erkänner detta samband mellan det grekiska uttrycket och tanken på födelse eller härstamning.

Edward Robinsons Greek and English Lexicon of the New Testament (1885, sid. 471) definierar monogenẹ̄s som ”enfödd, dvs. enda barnet”. Greek-English Lexicon to the New Testament av W. Hickie (1956, sid. 123) har också ”enfödd”. I Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, utgiven av G. Kittel, sägs det: ”μονο- [mono-] betecknar inte härstamningens källa, utan dess art. Således betyder μονογενής [monogenẹ̄s] ’den enda avkomlingen’, dvs. utan syskon. Detta är tanken i ordet enfödd. Det syftar på föräldrarnas enda barn, först och främst i dess förhållande till föräldrarna. ... Ordet kan dock också användas mer allmänt, utan att syfta på härstamning, i betydelsen ’unik’, ’utan like’, ’oförliknelig’, men man bör inte blanda ihop dessa betydelser och sätta likhetstecken mellan slag, eller klass, och sätt.” (Bd IV, 1942, sid. 745, 746)

Angående användningen av uttrycket i de kristna grekiska skrifterna (”Nya testamentet”) sägs det i det sistnämnda verket (sid. 739–741): ”Det betyder ’enfödd’. ... I [Joh] 3:16, 18; 1Jo 4:9; [Joh] 1:18 jämförs Jesu förhållande inte bara med ett ensamt barns förhållande till sin far. Det är den enföddes förhållande till Fadern. ... I Joh 1:14, 18; 3:16, 18; 1Jo 4:9 betecknar μονογενής mer än att Jesus är unik eller oförliknelig. I alla dessa verser kallas han uttryckligen Sonen, och han betraktas som sådan i 1:14. I Joh syftar μονογενής på Jesu härkomst. Han är μονογενής som den enfödde.”

Med tanke på dessa uttalanden och Bibelns eget klara vittnesbörd finns det ingen grund för att invända mot översättningar som visar att Jesus inte bara är Guds unike eller oförliknelige Son, utan också hans ”enfödde Son” och således Guds avkomling, frambringad av Gud. Detta bekräftas av att apostlarna talade om denne Son som ”den förstfödde av all skapelse” och som ”Han som är född [form av gennạō] av Gud” (Kol 1:15; 1Jo 5:18) och av att Jesus själv sade att han var ”Guds skaparverks början”. (Upp 3:14)

Jesus är Guds ”förstfödde” (Kol 1:15), den som skapades först av Gud. I sin föremänskliga tillvaro kallades han ”Ordet”. (Joh 1:1) Ordet ”begynnelse” i Johannes 1:1 kan inte syfta på Guds, Skaparens, ”begynnelse”, eftersom han är evig och inte har någon begynnelse, eller början. (Ps 90:2) Det måste därför syfta på skaparverkets början, när Gud frambringade Ordet som sin förstfödde Son. I flera andra bibelställen används uttrycket ”början” på samma sätt om början av en period eller en levnadsbana, till exempel ”början” av den kristna levnadsbanan för dem som Johannes skrev sitt första brev till (1Jo 2:7; 3:11), ”början” av Satans upproriska kurs (1Jo 3:8) eller ”början” av Judas avvikelse från rättfärdigheten. (Joh 6:64; se JUDAS nr 4 [Judas blir förrädare].) Jesus är Guds ”enfödde Son” (Joh 3:16) i den bemärkelsen att han är den ende av Guds himmelska och jordiska söner som är skapad av Gud själv, för alla andra skapades genom eller  ”med hjälp av” denne förstfödde Son. (Kol 1:16, 17; se ENFÖDD; JESUS KRISTUS [Hans föremänskliga tillvaro].)

Föds som en andlig Son och återvänder till ett himmelskt sonförhållande. Jesus förblev naturligtvis Guds Son när han hade fötts som människa, precis som han hade varit det i sin föremänskliga tillvaro. Han föddes inte som ett resultat av att Maria blev befruktad med säd från en man som härstammade från Adam, utan det var genom Guds heliga ande. (Mt 1:20, 25; Lu 1:30–35; jfr Mt 22:42–45.) Jesus förklarade att han var Guds Son. Som tolvåring sade han till sina jordiska föräldrar: ”Visste ni inte att jag måste vara i min Faders hus?” De förstod inte vad detta betydde, utan trodde kanske att han använde uttrycket ”Fader” om Gud på samma sätt som israeliterna i allmänhet använde uttrycket. (Lu 2:48–50)

Omkring 30 år efter sin födelse som människa blev Jesus döpt av Johannes döparen, och då kom Guds ande över honom, och Gud sade: ”Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig.” (Lu 3:21–23; Mt 3:16, 17) Vid det tillfället blev människan Jesus tydligtvis en av anden pånyttfödd Son med hoppet om att få återvända till livet i himlen, och han blev smord med ande till att bli Guds förordnade kung och överstepräst. (Joh 3:3–6; jfr Joh 17:4, 5; se JESUS KRISTUS [Hans dop].) I samband med förvandlingen på berget, när Jesus i en syn sågs i Guds kungarikes härlighet, kom Gud med ett liknande uttalande. (Jfr Mt 16:28 och Mt 17:1–5.) Med hänsyftning på Jesu uppståndelse från de döda tillämpade Paulus en del av Psalm 2 på denna händelse, i det han citerade Guds ord: ”Du är min son, jag har i dag blivit din Fader.” Han riktade också uppmärksamheten på en del av det Gud sade när han ingick sitt förbund med David: ”Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son.” (Ps 2:7; 2Sa 7:14; Apg 13:33; Heb 1:5; jfr Heb 5:5.) När Jesus uppväcktes från de döda till liv som andevarelse, blev han förklarad ”vara Guds Son” (Rom 1:4) och ”förklarad rättfärdig i ande”. (1Ti 3:16)

Precis som David som vuxen kunde bli Guds son i en särskild bemärkelse, blev Kristus Jesus också Guds Son på ett speciellt sätt genom sitt dop och genom sin uppståndelse, och tydligtvis också när han trädde in i Guds kungarikes fulla härlighet.

Med orätt anklagad för hädelse. Eftersom Jesus kallade Gud sin Fader anklagade illasinnade judar honom för hädelse och sade: ”Du, fast du är en människa, gör dig själv till en gud.” (Joh 10:33) De flesta bibelöversättningar har här ”Gud” skrivet med stor begynnelsebokstav; Torreys översättning har dock liten begynnelsebokstav (”gud”), och i den mellanradiga översättningen i The Emphatic Diaglott står det ”en gud”. Återgivningen ”en gud” har först och främst stöd i Jesu eget svar, i vilket han citerade från Psalm 82:1–7. I denna psalm sägs det inte att människor kallas ”Gud”, utan att de kallas ”gudar” och ”den Högstes söner”.

Sammanhanget visar att de som Jehova i den här psalmen kallade ”gudar” och ”den Högstes söner” var israelitiska domare som hade dömt orättfärdigt, så att Jehova nu själv måste döma ”mitt ibland gudarna”. (Ps 82:1–6, 8) Eftersom Jehova kunde använda dessa uttryck om sådana människor, gjorde Jesus sig inte alls skyldig till hädelse när han sade: ”Jag är Guds Son.” Dessa domare visade genom sina gärningar att de inte var värdiga att kallas ”den Högstes söner”, men Jesus visade genom sina gärningar klart och tydligt att han var i gemenskap med sin Fader och i full samstämmighet med honom. (Joh 10:34–38)