Den metall som nämns först och flest gånger i Bibeln (1Mo 2:11), en ädelmetall som sedan urminnes tid varit högt värderad på grund av sin vikt, sin sällsynthet, sin bestående lyster, sin vackra glans och sin smidbarhet och formbarhet. Det finns flera hebreiska ord för guld, däribland zahạv (2Mo 25:11), charụts (Sak 9:3), kẹthem (Ps 45:9), paz (”luttrat guld”; Ps 19:10), seghọ̄r (”rent guld”; Job 28:15) och ’ōfịr (”guld från Ofir”; Job 22:24). De grekiska orden khrysọs och khrysịon, som förekommer i de kristna grekiska skrifterna, används om guldmynt, guldsmycken och metallen i allmänhet och dessutom i bildspråk. (Mt 10:9; 1Pe 3:3; Mt 2:11; 1Kor 3:12)

På grund av sin sällsynthet är guld tämligen värdebeständigt och lämpade sig därför väl som betalningsmedel och som ett mått på välstånd och anseende. (1Mo 13:2; 1Kr 21:25; Est 8:15) Prägling av guldmynt var emellertid en senare uppfinning. På grund av sin färg, glans och mycket goda korrosionshärdighet var guld särskilt användbart till smycken och dekorationer. (1Mo 24:22; 41:42; Dom 8:24–26; Ps 45:9, 13)

När gediget guld förekommer i naturen i sedimentära avlagringar och flodbäddar kan det på grund av sin höga densitet lätt avskiljas och utvinnas. I Jobs bok talas det om utvinning och luttring av guld. (Job 28:1, 2, 6)

 Användning i tältboningen och templet. Eftersom guld är så smidbart kan det hamras ut till otaliga former. Vid tillverkningen av tältboningen hamrades guld ut till bladguld som man överdrog olika föremål med och som man också skar till trådar, som vävdes in i delar av översteprästens klädnad. (2Mo 25:31; 30:1–3; 37:1, 2; 39:2, 3) Guld användes på liknande sätt när man byggde Salomos tempel. (1Ku 6:21–35; 2Kr 3:5–9) Genom att legera guld med andra metaller kan man öka hårdheten och användbarheten. Denna teknik var också känd i det forntida Israel. (1Ku 10:16; se ELEKTRUM.)

Stora mängder guld användes till tältboningen. Guldets nutida värde har beräknats till 96,5 miljoner kr. (2Mo 25:10–40; 38:24) Jämfört med den mängd guld som användes till Salomos praktfulla tempel var detta emellertid försvinnande lite. David hade avsatt inte mindre än 100 000 talenter guld till templet, vilket skulle motsvara 330 miljarder kr i dagens penningvärde. (1Kr 22:14) Lampställen och redskapen i templet – gafflar, skålar, kannor, kar, bägare osv. – var tillverkade av guld och silver. En del redskap var av koppar. Keruberna i det allra heligaste, rökelsealtaret och hela insidan av huset var beklädda med guld. (1Ku 6:20–22; 7:48–50; 1Kr 28:14–18; 2Kr 3:1–13)

Salomos intäkter. Stora mängder guld strömmade in till Salomos skattkammare från kungen av Tyros (120 talenter), från drottningen av Saba (120 talenter), från de årliga skatterna och tributerna samt från hans egen handelsflotta. Skildringen lyder: ”Vikten av det guld som kom in till Salomo under ett enda år uppgick till 666 talenter guld [ca 2,2 miljarder kr].” Därtill kom intäkter från handelsmän, ståthållare och andra. (1Ku 9:14, 27, 28; 10:10, 14, 15)

En plats varifrån Salomo lät hämta fint guld var Ofir. På en lerskärva som sägs vara från 700-talet f.v.t. har man funnit följande inskrift: ”Guld från Ofir till bet horon, trettio siklar.” (1Ku 9:28; 10:11; Job 28:16; se OFIR.)

Bestämmelser angående guldet i erövrade städer. Gud befallde israeliterna att förstöra de hedniska folkens gudabilder: ”Du skall inte ha begär till det silver och det guld som finns på dem och inte ta det för egen del, så att du fångas i en snara; ty det är något som är avskyvärt för Jehova, din Gud. Och du skall inte föra in något avskyvärt i ditt hus och så bli något som är vigt åt tillintetgörelse likt det. Du skall helt och fullt vämjas vid det och fullständigt avsky det, ty det är något som är vigt åt tillintetgörelse.” (5Mo 7:25, 26) Avgudabilderna och allt som hörde till dem brändes därför upp i eld, och det guld och silver som var på dem maldes vid några tillfällen till stoft. (2Mo 32:20; 2Ku 23:4)

Andra guld- och silverföremål i erövrade städer kunde israeliterna ta efter att ha renat dem genom att låta dem ”gå genom eld”. (4Mo 31:22, 23) Jeriko utgjorde ett undantag, eftersom den staden var förstlingen av israeliternas erövringar i Kanaan. Dess guld och silver (förutom det som fanns på avgudar) skulle ges till prästerna för att användas i helgedomen. (Jos 6:17–19, 24)

Vishet och tro är bättre än guld. Även om guld i likhet med andra materiella rikedomar har stort värde, kan det inte ge sin ägare liv (Ps 49:6–8; Mt 16:26), och oavsett hur mycket guld man har kan man inte köpa den sanna vishet som kommer från Jehova (Job 28:12, 15–17, 28). Hans lagar, hans bud och hans tuktan är mycket mer åtråvärda än luttrat guld i mängd. (Ps 19:7–10; 119:72, 127; Ord 8:10) Guld kan inte befria någon på Jehovas vredes dag. (Sef 1:18)

Människor som lever i ett materialistiskt samhälle förlöjligar tron på en Gud och menar att den är utan värde. Aposteln Petrus framhåller emellertid trons oöverträffade varaktighet och bestående värde. Han säger att den prövade äktheten hos tron är av mycket större värde än guld, som visserligen kan motstå eld men som likväl är förgängligt och kan förstöras på andra sätt. De kristna måste gå igenom prövningar som ibland kan vara svåra, men detta tjänar till att bevisa äktheten i deras tro. (1Pe 1:6, 7) Sann tro kan tåla alla tänkbara prövningar.

Bildspråk. Job använde guld som en symbol för materialism, något han måste undvika för att kunna behaga Jehova. (Job 31:24, 25) Å andra sidan är guld på grund av sin skönhet, dyrbarhet och renhet en passande symbol i beskrivningen av den heliga staden, det nya Jerusalem, och dess breda gata. (Upp 21:18, 21)

Huvudet på bildstoden i Nebukadnessars dröm var av guld, och resten av bildstoden bestod av mindre värdefulla material. Daniel förklarade att bildstodens delar representerade världsvälden. Huvudet av guld representerade Nebukadnessar, dvs. den babyloniska dynasti som började med Nebukadnessar. (Dan 2:31–33, 37–40) Babylon omtalas också  symboliskt som ”en gyllene bägare i Jehovas hand” genom vilken han verkställde sina domar över nationerna. (Jer 51:7)

I tältboningen som Mose uppförde användes guld i det heliga, dit prästerna gick in för att utföra sina plikter, och i det allra heligaste, dit endast översteprästen hade tillträde. Eftersom det allra heligaste med den gyllene förbundsarken representerade himlen, Guds boning, och eftersom bara prästerna och inga andra israeliter hade tillträde till det heliga, är det rimligt att anta att dessa avdelningar i helgedomen symboliserar det som har anknytning till Guds himmel och hans ”kungliga prästerskap”, dvs. de som har andel i den himmelska kallelsen, och till deras tjänst och plikter inför Gud. (1Pe 2:9; Heb 9:1–5, 9, 11, 12, 23–25; 3:1) Detta prästerskap skildras således symboliskt som åtskilt från de människor på jorden som det betjänar.

Den vise man som skrev bibelboken Predikaren uppmuntrar den unge mannen att tjäna sin Skapare medan han fortfarande har sin styrka och kraft i behåll och att göra det innan ”den gyllene skålen krossas”. Han åsyftar uppenbarligen hjärnan och det skålliknande kraniet som omsluter den. Krossandet av kraniet är en bild av att man dör. (Pre 12:6, 7)