Det grekiska ordet blasfēmịa, som ofta har återgetts med ”hädelse”, har grundbetydelsen kränkande, nedsättande, skymfligt tal, oavsett om det är riktat mot Gud eller mot människor. (Jfr Upp 16:11; Mt 27:39.) På svenska är ordet ”hädelse” eller ”blasfemi” (som kommer av blasfēmịa) däremot begränsat till att omfatta yttrande eller handling som uttrycker upprörande ringaktning av Gud eller av något som hålls heligt. (Se HÅNANDE, SKYMFANDE.)

Att Guds ärkefiende fick namnet Diạbolos (”djävul”, ”baktalare”) visar att han var den förste som gjorde sig skyldig till hädelse. När han talade till Eva i Eden uttryckte han sig i förtäckta och försåtliga ordalag, men det var tydligt att han framställde Skaparen som opålitlig eller osannfärdig. (1Mo 3:1–5) Satan har alltsedan dess varit den främste anstiftaren till hädelse. (Joh 8:44–49)

På Enos tid började man ”anropa Jehovas namn”, men man kan inte ha gjort det på ett uppriktigt och tillbörligt sätt, för långt dessförinnan hade Abel utan tvivel använt Guds namn när han vände sig till Gud. (1Mo 4:26; Heb 11:4) Om anropandet på Enos tid bestod i att man missbrukade Guds namn och använde det om människor eller om föremål som tillbads som avgudar, så som en del bibelkännare menar, var det fråga om hädelse. (Se ENOS.)

Den trogne Job oroade sig för att hans barn kanske vid något tillfälle hade ”förbannat Gud i sitt hjärta” genom att tänka syndiga tankar. När Job sedan själv fick utstå mycket svårigheter syndade han inte och ”tillskrev inte Gud något otillbörligt” trots Motståndarens hädiska försök att få honom att förbanna Gud ”rakt i ansiktet”. (Job 1:5, 11, 20–22; 2:5–10) Jobs tre ”vänner” framställde medvetet eller omedvetet Gud i en oriktig dager och ”förklarade Gud skyldig”, och samtidigt antydde de att Job hade talat och handlat hädiskt. (Job 15:6, 25; 32:3; 42:7, 8)

Under lagförbundet. De tre första av ”de tio orden” handlar om Jehova Guds enastående ställning som universums Suverän och hans ensamrätt till tillbedjan. Det sägs också varnande: ”Du skall inte bruka Jehovas, din Guds, namn på ett ovärdigt sätt, ty Jehova kommer inte att lämna den ostraffad som brukar hans namn på ett ovärdigt sätt.” (2Mo 34:28; 20:1–7) Det var förbjudet att nedkalla ont över Gud och att förbanna en hövding. (2Mo 22:28) Den första berättelse som därefter nämner ett tillfälle då det yttrades en hädelse handlar om en son till en israelitisk kvinna och en egyptisk man. Under ett slagsmål med en israelit började denne son ”skymfa Namnet och nedkalla ont över det”. Jehova bestämde att överträdaren skulle stenas till döds, och  han fastställde att detta skulle vara straffet för den som i framtiden skymfade Jehovas namn, oavsett om det var en infödd israelit eller en bofast främling. (3Mo 24:10–16)

Kort därefter gjorde sig det stora flertalet av israeliterna skyldiga till respektlöst knotande mot Jehova. Av den orsaken dömdes de till att vandra 40 år i vildmarken, och de som var 20 år eller äldre dömdes till att dö där. (4Mo 14:1–4, 11, 23, 29; 5Mo 1:27, 28, 34–39) Deras hädiska inställning fick dem till och med att vilja stena Guds trogna tjänare. (4Mo 14:10) Kora, Datan och Abiram riktade visserligen sitt skymfliga tal mot Mose och Aron, Guds representanter, men innan Gud avrättade upprorsmakarna och dem av deras hushåll som hade ställt sig framför deras tält sade Mose till dem som iakttog det hela: ”Då vet ni att de här männen har handlat respektlöst mot Jehova” – nämligen genom att visa ringaktning för hans teokratiska förordnanden. (4Mo 16:1–3, 30–35)

Även när någons handlingar var i strid mot Guds förbundslagar, utan att han direkt uttalade en hädelse mot Jehova Gud, kunde det tydligtvis sägas om honom att han skymfade Jehova. Den som ouppsåtligt bröt mot Guds lag kunde få förlåtelse, men den som gjorde det avsiktligt, vare sig han var infödd israelit eller bofast främling, skulle avrättas som en som hade skymfat Jehova och föraktat hans ord och bud. (4Mo 15:27–31; jfr 5Mo 31:20; Neh 9:18, 26.)

Andra som enligt de hebreiska skrifterna gjorde sig skyldiga till hädelse var prästen Elis söner (1Sa 3:12, 13) och Rabsake, en hednisk assyrisk ämbetsman (2Ku 19:4–6, 22, 23). Den oskyldige Nabot förklarades skyldig till hädelse och dömdes till döden på grundval av falska vittnesmål. (1Ku 21:10–13) Senare fördömde Jehova Gud de falska profeter som gav lugnande besked till dem som inte hade någon respekt för Jehova. (Jer 23:16, 17) Jehova varnade uttryckligen för att han skulle ge dem som smädade honom deras tillbörliga lön ”i deras famn”. (Jes 65:6, 7; jfr Ps 10:13; Jes 8:20–22.) På grund av Israels avfällighet blev Jehovas namn vanhelgat bland nationerna. (Jes 52:4, 5; Hes 36:20, 21)

Med tiden gav den rabbinska läran upphov åt den felaktiga uppfattningen att det enligt 3 Moseboken 24:10–23 var förbjudet och hädiskt att ens uttala namnet Jehova. Och när domarna vid den religiösa domstolen hörde vittnesmål om att den anklagade förmodades ha uttalat hädiska ord, skulle de enligt talmudisk tradition riva sönder sina kläder, efter det mönster som ges i 2 Kungaboken 18:37; 19:1–4. (The Jewish Encyclopedia, 1976, bd III, sid. 237; jfr Mt 26:65.)

I de grekiska skrifterna. Aposteln Paulus visar vilken innebörd som ligger i ordet blasfēmịa när han i Romarna 2:24 använder det besläktade verbet blasfēmẹō i citat från Jesaja 52:5 och Hesekiel 36:20, 21.

Det är också hädelse att tillskriva sig själv egenskaper eller rättigheter som endast kan tillskrivas Gud eller att tillskriva andra personer eller föremål sådana egenskaper eller rättigheter. (Jfr Apg 12:21, 22.) De judiska religiösa ledarna anklagade Kristus Jesus för hädelse för att han sade att vissa människors synder var förlåtna (Mt 9:2, 3; Mk 2:5–7; Lu 5:20, 21), och de försökte stena honom som hädare för att han sade att han var Guds Son. (Joh 10:33–36) När Jesus uttalade sig inför Sanhedrin om Guds avsikt i förbindelse med honom och om den höga ställning han skulle få, rev översteprästen sönder sina kläder och anklagade Jesus för hädelse, och på den grundvalen dömdes Jesus till döden. (Mt 26:63–66; Mk 14:61–64) De judiska religiösa ledarna hade inte fått bemyndigande av romarna att verkställa dödsstraff, så därför ändrade de slugt sin anklagelse för hädelse till en anklagelse för uppror när de förde Jesus inför Pilatus. (Joh 18:29–19:16)

Eftersom Jesus var Guds Son och direkte representant, kunde smädelser som riktades mot Jesus också med rätta kallas hädelse. (Lu 22:65) Och eftersom den heliga anden, Guds verksamma kraft, utgår från Gud och är nära förbunden med Guds person, kunde Jesus tala om ”hädelse mot anden”. Detta sägs vara en oförlåtlig synd. (Mt 12:31; Mk 3:28, 29; Lu 12:10) Enligt Jesus har hädelse sitt ursprung i hjärtat (Mt 15:19; Mk 7:21, 22); hädelse mot anden måste därför ha samband med hjärtetillståndet, som visar graden av avsiktlighet. Den händelse som fick Jesus att göra detta uttalande om oförlåtlig synd visar att det handlar om att motarbeta Guds andes verksamhet med vett och vilja och inte till följd av bedrägeri, mänsklig svaghet eller ofullkomlighet. Fariséerna såg tydligt att Guds ande var verksam i Jesus när han utförde goda gärningar. Men av  själviska skäl sade de att han utförde dessa gärningar med hjälp av Beelsebub, dvs. Satan, Djävulen, och därigenom hädade de Guds heliga ande. (Mt 12:22–32; jfr Heb 6:4–6; 10:26, 27.)

I likhet med Jesus blev Stefanus anklagad för hädelse och fick lida martyrdöden. (Apg 6:11–13; 7:56–58) Paulus, som också hette Saul, hade varit en hädare och hade försökt tvinga de kristna att ”avsvära sig sin tro” (ordagr.: ”häda”). Men då han själv blev en Kristi lärjunge fick han uppleva att judarna hädiskt sade emot honom, och i Efesos var det kanske somliga som stämplade hans undervisning som hädelse mot gudinnan Artemis. (Apg 13:45; 19:37; 26:11; 1Ti 1:13) Genom att Hymeneus och Alexander uteslöts ur församlingen överlämnade Paulus dem ”åt Satan, för att de genom tuktan ... [skulle] lära sig att inte häda”. (1Ti 1:20; jfr 2Ti 2:16–18.) Jakob visade att de rika som grupp betraktade var benägna att häda ”det sköna namn” som lärjungarna hade blivit kallade med. (Jak 2:6, 7; jfr Joh 17:6; Apg 15:14.) I ”de sista dagarna” skulle det finnas många hädare (2Ti 3:1, 2), som det också förutsägs i både direkta och symboliska ordalag i Uppenbarelseboken. (Upp 13:1–6; 16:9–11, 21; 17:3)