Enligt den lag som Jehova gav till Israel kunde en avrättad brottslings kropp hängas upp på en träpåle, som ”en Guds förbannelse”. Kroppen hängdes upp på en offentlig plats som ett varnande exempel, men den skulle tas ner och begravas före mörkrets inbrott; att lämna den på pålen hela natten skulle orena den jord som Gud hade gett israeliterna. (5Mo 21:22, 23) Den här regeln följdes även när den avrättade inte var israelit. (Jos 8:29; 10:26, 27)

 De två söner och fem dottersöner till Saul som David lämnade ut till gibeoniterna för att de skulle kunna döda dem begravdes emellertid inte före solnedgången. De lämnades kvar under bar himmel i början av kornskörden (mars/april) ända tills regnet kom, tydligtvis när skörden var över. Orsaken till att gibeoniterna tilläts följa ett annorlunda tillvägagångssätt i det här fallet verkar ha varit att kung Saul hade begått en synd som berörde hela nationen när han dödade ett stort antal gibeoniter och därigenom bröt det förbund som Josua hade ingått med dem flera hundra år tidigare. (Jos 9:15) Nu hade Gud låtit landet drabbas av en tre år lång hungersnöd som ett uttryck för sin vrede. Därför ställdes dessa kroppar ut till offentligt beskådande tills Jehova tillkännagav att hans vrede hade lagt sig genom att låta det komma ett störtregn, så att torkan tog slut. Sedan ordnade David så att benen efter männen begravdes, och därefter ”lyssnade Gud till bönerna för landet”. (2Sa 21:1–14)

I Esters bok berättas det att flera personer hängdes upp. I vart och ett av dessa fall används samma ord i hebreiskan (talạh, som betyder ”hänga”, ”hänga upp”). Det sägs uttryckligen att Hamans tio söner dödades av judarna och att de hängdes upp dagen därpå. (Est 9:7–10, 13, 14) De andra som hängdes upp behandlades tydligen på samma sätt. Deras lik hängdes upp på en träpåle till offentligt beskådande eftersom de hade förbrutit sig mot kungen. (Est 2:21–23; 7:9, 10) Samma hebreiska ord används i förbindelse med att chefen för faraos bagare hängdes. (1Mo 40:22; 41:13)

De nationer som omgav Israel hade genomgående mer brutala metoder än israeliterna när det gällde bestraffning och förödmjukelse av dem som avrättades. När de babyloniska härarna intog Jerusalem fick Judas förnäma män hårda straff, och en del av furstarna blev ”upphängda i sin hand”. (Klag 5:12)

Jesus Kristus hängdes upp levande. På order av de romerska myndigheterna i Palestina spikades han fast vid en träpåle. (Joh 20:25, 27) Aposteln Paulus förklarar att det sätt som Jesus dog på hade stor betydelse för judarna: ”Kristus köpte oss fria från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i stället för oss, eftersom det står skrivet: ’Förbannad är var och en som är upphängd på en träpåle.’” (Gal 3:13; se HÄNGNING PÅ PÅLE.)

I två fall av självmord som nämns i Bibeln handlade det om hängning. Ahitofel, Davids svekfulle rådgivare, hängde sig. (2Sa 17:23) Detta pekade profetiskt fram emot en av Jesu apostlar som visade sig vara en förrädare, Judas Iskariot. (Ps 41:9; Joh 13:18) Judas hängde sig också. (Mt 27:5) Det verkar som om han hade bundit fast repet vid en trädgren som hängde ut över ett stup men att antingen trädgrenen eller repet gick av, och ”när han föll med huvudet före, brast han ljudligt mitt itu, och alla hans inälvor göts ut”. (Apg 1:18)