Det ord som ofta återges med ”härlighet” i de hebreiska skrifterna är kavọ̄dh, som har grundbetydelsen ”tyngd”. (Jfr 1Sa 4:18, där det besläktade adjektivet kavẹdh är återgivet med ”tung”.) Härlighet kan följaktligen syfta på vad som helst som tycks ge tyngd åt någon eller något eller få personen eller föremålet att verka imponerande, till exempel materiell rikedom (Ps 49:16), hög ställning eller gott anseende (1Mo 45:13). Det grekiska ord som motsvarar kavọ̄dh är dọxa, som ursprungligen betydde ”åsikt” eller ”anseende” men som i de kristna grekiska skrifterna fick betydelsen ”härlighet”. Det avser bland annat gott anseende eller ”ära” (Lu 14:10), prakt och glans (Lu 2:9; 1Kor 15:40) och det som är till ära för sin ägare eller upphovsman (1Kor 11:7).

Bibeln talar ofta om härlighet i förbindelse med Jehova Gud. I en teologisk ordbok förklaras det vad ordet betyder i dessa fall: ”Om ... [kavọ̄dh] i förhållande till människan syftar på det som gör att hon verkar imponerande och kräver erkännande, vare sig det är fråga om materiella ägodelar eller påfallande ... [värdighet eller betydelse], så inbegriper det i förhållande till Gud vad som får Gud att verka imponerande inför människan.” (Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, G. Kittel, 1935, bd II, sid. 241) Uttrycket kan alltså beteckna ett imponerande vittnesbörd om Guds allsmäktiga kraft. Det är i den betydelsen som de synliga himlakropparna ”förkunnar Guds härlighet”. (Ps 19:1) På berget Sinai visade sig ”Jehovas härlighet” genom vördnadsbjudande manifestationer, däribland ”en förtärande eld”. (2Mo 24:16–18; jfr 2Mo 16:7, 10; 40:34.)

I samband med Jesu första underverk sägs det i Bibeln att ”han gjorde sin härlighet uppenbar”. (Joh 2:11) Härlighet avser här ett imponerande vittnesbörd om den mirakulösa kraft som visade att Jesus var den utlovade Messias. (Jfr Joh 11:40–44.) Vid ett annat tillfälle bad Jesus: ”Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.” (Joh 17:5) Jesus använde här uttrycket om den upphöjda ställning han hade i himlen innan han kom till jorden. Som svar på den bönen förhärligade Jehova ”sin tjänare, Jesus”, genom att uppväcka honom och  föra honom tillbaka till himlen. (Apg 3:13–15) Vid Jesu förvandling fick de apostlar som var närvarande se ”hans härlighet”. (Lu 9:29–32) Här handlar det om den ”storhet” som Jesus skulle få vid sin ”närvaro” som kung i Guds rike. (2Pe 1:16)

Guds tjänare uppmanas att göra ”allt till Guds ära [en form av dọxa]”. (1Kor 10:31) När man ärar och lovprisar Gud gör man hans härlighet känd. Genom sitt goda uppförande kan man få andra att ”ge ära åt” Gud. (Mt 5:16; 1Pe 2:12) Kristna som verkligen låter sig ledas av Jehova blir ”förvandlade ... från härlighet till härlighet” genom att de reflekterar Jehovas härlighet mer och mer. (2Kor 3:18) Däremot bör vi akta oss för att söka härlighet och ära från människor, vilket några i det första århundradet gjorde. (Joh 12:42, 43) Både Jesus och aposteln Paulus var fina föredömen genom att inte söka eller ta emot ära av människor. (Joh 5:41; 8:50; 1Th 2:5, 6) (Se också ÄRA.)