Både män och kvinnor har i alla tider betraktat håret som en prydnad, som något som förskönar utseendet, och ofta också som ett tecken på ungdom och styrka. De flesta har därför varit noga med att vårda håret.

Egyptierna. Egyptierna hade troligen de märkligaste sederna när det gäller hår och skägg. Männen, särskilt prästerna och soldaterna, rakade av sitt huvudhår och skägg. Herodotos säger att de som bodde vid Nilen rakade av allt hår på pojkarnas huvuden, bortsett från några lockar vid sidorna och kanske i pannan och i nacken. När pojken nått mogen ålder togs dessa lockar bort som tecken på att barndomen var förbi. Om en man lät sitt hår eller skägg växa var det ett tecken på sorg eller försumlighet. Det var därför som Josef rakade sig när han hämtades från fängelset och skulle träda fram inför farao. (1Mo 41:14) Men ibland bar egyptiska män peruk, och de kunde även ha lösskägg. På en del egyptiska monument kan man se män av hög rang med långt, välordnat hår; det går inte att urskilja om det är deras eget hår eller en peruk.

Egyptiska kvinnor hade däremot sitt eget hår, och det var långt och flätat. Man har funnit ett stort antal egyptiska kvinnomumier med välbevarat flätat hår.

Assyrierna, babylonierna, romarna. De assyriska och babyloniska männen, och  asiater i allmänhet, hade långt hår. Assyriska reliefer visar män med välkammat lockigt hår som når till skuldrorna. De bar också långt korkskruvslockigt skägg, som kunde vara uppdelat i två eller tre lager, och trimmad mustasch som också var lockig. Några menar att det mycket långa håret som ses på monumenten delvis bestod av löshår som var fäst i personens eget hår.

I äldre tider bar romarna tydligen skägg, men omkring 200-talet f.v.t. blev det vanligt att man rakade sig.

Hebréerna. Bland hebréerna var det ända från början sed att männen lät skägget växa, men de höll det välvårdat, och de klippte håret så att det hade en måttlig längd. Absalom, som hade kraftig hårväxt, lät klippa sitt hår en gång om året, och det vägde då 200 siklar (2,3 kg); möjligen hade det blivit tyngre på grund av att han använt olja eller salva i det. (2Sa 14:25, 26) Enligt Guds lag skulle israelitiska män inte ”klippa håret kort vid tinningarna” och inte ”förstöra kanten” av sitt skägg. Det här var inte ett förbud mot att klippa håret eller skägget, utan det skulle tydligtvis förhindra att israeliterna tog efter hedniska seder. (3Mo 19:27; Jer 9:25, 26; 25:23; 49:32) Att låta håret eller skägget vara oklippt och ovårdat var ett tecken på sorg. (2Sa 19:24) Genom profeten Hesekiel befallde Gud att präster som utförde tjänst i templet skulle klippa håret, men de fick inte raka huvudet och inte heller låta håret växa fritt. (Hes 44:15, 20)

De hebreiska kvinnorna var noga med håret, eftersom det betraktades som en prydnad (HV 7:5), och de lät det bli långt. (Joh 11:2) Att en kvinna klippte av sig håret var ett tecken på sorg och olycka. (Jes 3:24) När en israelitisk soldat under erövringen av en fiendestad tog en jungfru till fånga och önskade gifta sig med henne, måste hon först raka sitt huvud och ansa sina naglar och sörja en hel månad över sina föräldrar, som utan tvivel hade dödats under erövringen av staden. (5Mo 21:10–13; 20:10–14)

När en präst skulle avgöra om en person led av spetälska, skulle han bland annat granska hårets färg och tillstånd på det angripna stället. (3Mo 13:1–46)

De kristna. Apostlarna Petrus och Paulus fann det nödvändigt att förmana kristna kvinnor att inte lägga för stor vikt vid håruppsättningar och smycken, något som var vanligt på den tiden. I stället skulle de vara inriktade på att pryda sig med ”den oförgängliga klädnaden, den stilla och milda anden”. (1Pe 3:3, 4; 1Ti 2:9, 10)

Aposteln Paulus riktade även uppmärksamheten på vad som var vanligt bland dem han skrev till och visade att det är naturligt att en man har kortare hår än en kvinna. (Se NATUR.) En kvinna som fick sitt huvudhår klippt eller rakat var vanärad. Gud hade gett henne det långa håret ”i stället för en huvudbonad”, och det skulle vara till ära för henne, men Paulus gjorde klart att en kvinna inte kunde använda denna naturliga beklädnad som en ursäkt för att inte bära huvudbonad som ”ett myndighetstecken” när hon bad eller profeterade i den kristna församlingen. Genom att bära huvudbonad vid sådana tillfällen skulle den kristna kvinnan visa att hon erkände teokratisk myndighet och var villig att underordna sig. Därigenom ärade hon både sin man som sitt huvud och Jehova Gud, som är allas huvud. (1Kor 11:3–16)

Bildspråk. Job skar av håret på sitt huvud som ett tecken på det olyckliga tillstånd han befann sig i efter det att han hade mist sina barn och sina ägodelar. (Job 1:20)

Hesekiel blev befalld att raka av sig håret och skägget, dela upp det i tre delar och göra sig av med det på sätt som profetiskt skulle visa vilka hemskheter som skulle drabba Jerusalems invånare när Gud verkställde sin dom över staden. (Hes 5:1–13) Att rycka hår från huvudet eller klippa av håret var dessutom ett tecken på sorg och smärta. (Esr 9:3; Jer 7:29; 48:37; Mik 1:16) Att rycka av hår eller skäggstrån på någon annan kunde vara ett uttryck för förakt eller vanära. (Neh 13:25; Jes 50:6)

Antalet hårstrån på en människas huvud (sägs vara ca 100 000 i genomsnitt) användes för att beskriva ett mycket stort tal eller något som inte kunde räknas. (Ps 40:12; 69:4) Och tjockleken på ett hårstrå användes som en bild av precision. (Dom 20:16) Sådana uttryck som ”inte ett hår på era huvuden [skall] gå förlorat” och ”inte ett enda hår ... skall falla till jorden” var en garanti för fullständigt beskydd och absolut säkerhet. (Lu 21:18; 1Sa 14:45; 2Sa 14:11; 1Ku 1:52; Apg 27:34) Det låg samma innebörd i det Jesus sade till lärjungarna om Guds omsorg om dem: ”På er är till och med alla huvudhåren räknade.” (Mt 10:30; Lu 12:7)

 Personer med grått hår förtjänade respekt (Ord 16:31; 20:29), och gråhårighet användes synonymt med ålderdom och vishet. (Job 15:9, 10; se GRÅHÅRIGHET.) I en av Daniels syner framställs Jehova symboliskt som ”den Gamle av dagar”, vars hår var vitt ”som ren ull”. (Dan 7:9) Aposteln Johannes såg i en syn Jesus Kristus framställd med hår som var ”vitt som vit ull”. (Upp 1:1, 14, 17, 18)

Djurhår. Gethår användes till att göra tyg. (2Mo 26:7) Johannes döparen hade kläder av kamelhår. (Mt 3:4; Mk 1:6) Detta var en profets ämbetsklädnad. (2Ku 1:8; jfr 1Mo 25:25.) Rebecka satte getskinn på Jakobs händer och hals för att han skulle verka hårig som Esau. (1Mo 27:16; se SKÄGG.)